Rulla en sten uppför en backe, för att sen se den rulla ner igen? I all evighet? Fnys. Löjligaste jag har hört.

Om påhittarna av den grekiska mytologien hade haft nån som helst koll på läget så hade Sisyfos straff varit att varje kväll plocka upp två miljoner Duplo-klossar, för att nästa morgon ha dom effektivt spridda över hela lägenheten igen. Gärna lömskt placerade så man trampar på dom.

Jag skriver för långt. Igen. Tyckte jag hade rätt bra format där runt fjärde, femte, sjätte. Men gårdagskvällens tre inlägg är ju faktiskt inte kloka. Värsta väggen. Det är en blogg, inte en roman, del 3, här är Läsa Lätt-versionerna.

Dä finns hôpp om'ett: Det finns inga ankor i dammen nu igen. Jag misstänker att dom tänker döda oss alla (med sina rakbladsvassa näbbar, eller så). Jag pratar respektfullt med några trettonåringar. Det går fint och jag och Trollet slipper få raketer i huvudet.

Ron och Inger i Masthugget: En död gitarrist och en död poet får mig att minnas förra årtusendet. Det är hemskt finstämt.

Det finns två sorters människor...: Loppan är en sån som frågar vården om allt möjligt. Jag är en sån som går i flera år och tror att jag har cancer. Trollet har blivit tre centimeter längre, men tyvärr också gått ner lite i vikt. Det är inte riktigt bra.

Har jag äntligen lärt mig att försöka skriva lite kortare NU då? Det, mina vänner och belackare, ska man inte ge sig fan på.