Vi sitter med våra kalendrar och planerar veckan efter Trollets inskolning, den då en förälder ska finnas på snabbt utryckningsavstånd om det blir kris:

-Okej, då jobbar jag hemifrån måndag, onsdag eftermiddag och fredag.

-Preliminärt. Jag måste ringa Gustav imorgon och stämma av så det inte är nåt sånt där obligatoriskt-för-alla-på-teatern som händer den veckan bara.

-Den enda dagen jag inte kan rucka på är tisdag. Då MÅSTE jag vara på plats.

-Jag skriver upp det, för säkerhets skull.

Och plötsligt börjar vi fnissa. För det känns så extremt mycket som om vi sitter och låtsas. Leker affär, liksom. Undrar hur länge det dröjer innan man bottnar i att sitta och lägga upp ett hämta-lämna-vem-vabbar-om-det-ska-vabbas-schema?

"Att känna sig lika instängd som e i parallell. "

Gå nu, mina älskade lärjungar, och sprid den över jorden! (För med potentiella allemansuttrycket "med en kniv" går det ju i ärlighetens namn löjligt trögt.)

Jag läser Hey Dolly av Amanda Svensson, ett stjärnskott nätt och jämnt ur tonåren. Hon knåpade liksom bara ihop en av förra årets mest uppmärksammade romaner innan hon ens börjat på skrivarlinje på folkhögskola. Boken är smart och snabb och rolig och skönt annorlunda i sin helt olipiga skildring av Ung tjej med trassliga relationer och en nypa självdestruktivitet. Jag fnissar högt på var och varannan sida.

Herreminje, vad den här boken hade gjort mig stressad för femton år sen.

I början av min skrivande bana var jag nämligen fantastiskt upptagen av att vara ung. Ovanligt ung. Anmärkningsvärt ung. Fy helvete vad viktigt det var. Och det beror säkert till viss del på att jag var rätt ung när jag började göra lite väsen av mig. En ansträngt politisk Galago möter Brand-klon till tidskrift när jag var femton, sexton. Mina första uppsättningar när jag var tjugoett.

Men också på att Konsten älskar Ungdomen. Alla intervjuer, recensioner och artiklar under dom där tidiga åren innehöll per automatik orden Ung och Lovande: Anders Duus är bara tjugotvå och redan en lovande ung dramatiker - och just nu pekar allt bara uppåt.

Allt kändes jävligt bråttom. För vem fan bryr sig om nån som bara är lovande rätt och slätt? Anders Duus är lite medelålders sådära, men ganska lovande ändå. När jag fick reda på att Arabal bara var tjugo när han skrev Picknick på slagfältet fick jag seriöst andnöd. Jaha, då låg man alltså efter Arabal då! Fan ogg! (Den sortens megalomana jämförelser gjorde jag utan att blinka på den tiden.)

När jag läste John Kennedy Tooles roman Neonbibeln, utgiven postumt och skriven som femtonåring, höll jag på att tappa sugen helt. Jag är ju redan tjugotvå! Så många förslösade ååååår! Att Toole tog livet av sig för att ingen jävel ville ge ut hans böcker, den detaljen lyckades jag uppfatta som lite tjusig på nåt sätt.

Och jag vet inte om det är ålder, mognad och innerlig visdom, eller kanske bara det faktum att jag ju faktiskt har en rätt hyfsad dramatikerkarriär rullande. Men det känns skönt att kunna ha roligt med Dolly utan att fundera på Hur fan ska jag bräcka det HÄR nu då? Och i eftermiddag ska jag promenera med mycket lovande Kommunist-Johanna, 22, och generöst dela med mig av mina grå tinningars luttrade klokskap. Ge tillbaks lite, tänker jag bjussigt. Stötta nästa generation. För lite megaloman är jag nog ännu.

Det går så fruktansvärt fort för Trollet nu. Nu prövar han nya ord så fort han hör dom, och hamnar oftast ganska nära. Dom sista dagarna har han, med hjälp av Duplo-klossarna och den bultbräda med vilken han glatt väcker alla med sovmorgon i hyresfastigheten vid åttasnåret, börjat lära sig färger. Dagens nytillskott är orange, uttalat med ett orch-iskt framfräst ranSCH!

Flaggor han han gillat i nån månad nu. Hittar dom längst ner i hörnet på DVD:erna och visar allvarligt: Fag-ga. Och där det inte finns några flaggor har han pekat på streckkoden som sitter i det hörnet istället, stackarn. Och Loppan och jag har pedagogiskt och kärleksfullt sagt att Jaa gubben, det ser NÄSTAN ut som en flagga där. Idag upptäckte vi att det fan finns en yttepytteliten flagge nere i hörnet på dom där filmerna också, så liten att den dolts under hans finger när han pekat. Där fick vi för vårat förnumstiga stöttande. Trollet missar inte ett skit.

Pussla går som en dans numera, även om jag som så ofta med Trollet aldrig fattade när fan han lärde sig. Plötsligt en dag petade han nonchigt dit såväl papegojorna och svåra apan liksom i förbifarten och gick och gjorde nåt annat istället. Men fortfarande tappar han sugen om det inte går på en gång (om vinkeln på själva brickan är fel till exempel) och tycker då att pappa kan pussla själv istället om han så himla gärna vill - Här! Ta apjäveln då! Den verkar ju vara hemskt viktig för dig.

Mina framsteg är som vanligt inte riktigt lika cutting edge. Jag har, tvåtusensäker som en kvastfening, precis börjat nyttja iTunes. Laglig och principfast pyntar jag nio buppar per låt och tycker det känns helt okej. Överväldigande majoriteten av mina knappa 3 Gig intankad musik i pådden kommer dock från hushållets stabila samling av snurrande diskar. Då kan det vara värt att spetsa anrättningen med lite hittiga löshästar, såna där enstakingar där man kanske inte är supersugen på fullängdaren. Envar sin egen Mister Music, som fakiren skulle ha sagt.