Alla inlägg den 18 januari 2009

Av Anders - 18 januari 2009 23:06

Vi hade min rumänska dramatikerkompis Gianina här på middag igår. Som alltid när det kommer långväga gäster körde vi hårt på det traditionella spåret: älgstek, kantareller, gelé, snaps och hela kittet. Det blir lätt lite generaliserande när man ska trycka på det exotiska i sin hemmiljö (Yes, it's strange, all Swedes love sweet stuff with their food and we ALWAYS sing with the snaps, this one is called The Whole one goes...), men det var väldigt gott och väldigt trevligt.


Trollet har träffat Gianina förut och dom gillar varann skarpt. Men nytt för den här gången är ju att Trollet på allvar har börjat jobba med språket. Och man kunde riktigt se hur förvirrad han blev när vi envisades med att prata engelska. Men vafan jag tyckte jag började få en viss koll ju. Nu fattar jag plötsligt INGENTING här. Driver ni med mig eller?


Sen kom han på att "smyga" och "skrämmas" är ett internationellt språk. Och då var allt väl igen.



Av Anders - 18 januari 2009 22:25

Shriek: An afterword av Jeff VanderMeer


Jaha, och hur var det där då? Bisarrt, vimmelkantigt och rätt så underbart skulle jag vilja säga.


Vännen Ola, flitigt citerad här på bloggen, är inget stort fan av fantasy. Nån gång, i ett utbrott, sammanfattade han genren sålunda: Nån blir utvald att rädda världen. Han samlar ihop ett gäng. Dom går och går och går tills dom kommer fram till stället där dom ska hämta eller förstöra nåt. Sen gör dom det och sen går och går och går dom hem.


Jag har väl med nåt enstaka undantag (Guy Gavriel Kay) heller inte så jättemycket tålamod med högfantasy, den där sorten med väldigt mycket pretentiösa alver och platser som har Loth- som prefix. För mig blev fantasy intressant i och med att jag för några år sen snubblade över China Miévilles Perdido Street Station och den subgenre som kallas New Weird. Här i undervegetationen hittar man underliga, vridna och spännande världar som blandar skräck, sci-fi och fantasy till helt egna soppor. Det är urbant och inte svart-vitt, präglas av genomarbetade och märkliga miljöer och kulturer, det är oftast befriande o-questigt - och alvjävlarna lyser med sin frånvaro. Förebilderna heter Angela Carter, Mervyn Peake och M.John Harrison snarare än Tolkien.


VanderMeer är vid sidan av Miéville ansedd som en av genrens pionjärer (även om han, såsom föregångare alltid är när definitionerna kommer fram, är skeptisk till om det finns nåt som heter New Weird - och om det gjorde det så fanns det bara i typ femton minuter år 1997 [you know the drill, jämför med punk, eller electroclash eller screwball-komedi eller vad som helst]) och är en helt otroligt spännande och driven och flippad författare. Hans berättelser från staden Ambergris är typ vad du skulle få om du korsade Borges, Conrad och Burroughs med en nypa Terry Pratchett. Det är roligt, skruvat och ofta jävligt läskigt inimellan.


Ambergris är en nybyggarstad vid en flod, mitt i en djungel, som präglas av en årligt återkommande bläckfisk-festival som alltid urartar i våld och masshysteri, av käbblande religiösa sekter, av två bokförlagshus som emellanåt ägnar sig åt regelrätt inbördeskrig samt av en mörk händelse i det förflutna. I samband med stadens grundande begick kolonisatörerna nämligen massaker på platsens urinnevånare, kallade Grey caps eller Mushroom dwellers, ett kortvuxet, grådaskigt folk vars kultur är uppbyggd på svampar. Grey caps gick därefter under jorden rent bokstavligt, och präglar nu stadens liv genom sin osynliga närvaro. Det debatteras flitigt i Ambergris graden av medvetande hos Grey Caps (ska dom ens ses som tänkande varelser?), men allt fler tecken pekar på att dom ännu tre århundraden senare ruvar på sin rättmätiga hämnd.


VanderMeer skriver inuti sin värld. Berättelserna berättas aldrig uppifrån eller utifrån. Istället är det realistisk prosa av Ambergris-författare vi får möta, facklitteratur, turistguider eller läkarjournaler. Shriek: an afterword är skrivet som just ett efterord till A guide to the early history of Ambergris, men ett efterord som sväller över alla bräddar i och med att författarinnans privatliv invaderar sidorna. Det utvecklar sig istället till ett slags försvarstal för att ge upprättelse åt hennes bror den kontroversielle historikern (som gjort sig omöjlig i akademiska sammanhang i sitt envisa hävdande att hela Ambergris ingår i en masterplan signerad Grey Caps), som nyligen försvunnit spårlöst. Alltihop kompliceras ytterligare av att även författarinnan försvunnit, manuskriptet har hittats i hennes bostad - löpande kommenterat av den försvunne brodern...Und so weiter.


Ni fattar. Komplext är bara förnamnet. Men också jävligt läsligt, djupt spännande och ofta roligt så man skrattar rakt ut. Hade VanderMeer inte förlagt sina böcker till en påhittad stad där den senaste bästsäljaren heter Terror Squid beat up some priests så hade han mycket troligt varit insläppt i dom litterära finrummen. Men nu gör han det, och då är han inte det.


 Och aldrig trodde man väl att svampar kunde vara så jävla läskigt...Jag tittar på Trollets Tomtebobarna-tallrik där gråklädda ungar bär på stora kantareller, och jag tänker Shit, nu kommer dom.


Man ska inte börja med den här. Man ska börja med City of saints and madmen. Och man ska våga skita i fantasy-stämplen om man tycker den är jobbig. Det är väldigt väldigt värt det.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20 21
22
23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards