Shriek: An afterword av Jeff VanderMeer

Jaha, och hur var det där då? Bisarrt, vimmelkantigt och rätt så underbart skulle jag vilja säga.

Vännen Ola, flitigt citerad här på bloggen, är inget stort fan av fantasy. Nån gång, i ett utbrott, sammanfattade han genren sålunda: Nån blir utvald att rädda världen. Han samlar ihop ett gäng. Dom går och går och går tills dom kommer fram till stället där dom ska hämta eller förstöra nåt. Sen gör dom det och sen går och går och går dom hem.

Jag har väl med nåt enstaka undantag (Guy Gavriel Kay) heller inte så jättemycket tålamod med högfantasy, den där sorten med väldigt mycket pretentiösa alver och platser som har Loth- som prefix. För mig blev fantasy intressant i och med att jag för några år sen snubblade över China Miévilles Perdido Street Station och den subgenre som kallas New Weird. Här i undervegetationen hittar man underliga, vridna och spännande världar som blandar skräck, sci-fi och fantasy till helt egna soppor. Det är urbant och inte svart-vitt, präglas av genomarbetade och märkliga miljöer och kulturer, det är oftast befriande o-questigt - och alvjävlarna lyser med sin frånvaro. Förebilderna heter Angela Carter, Mervyn Peake och M.John Harrison snarare än Tolkien.

VanderMeer är vid sidan av Miéville ansedd som en av genrens pionjärer (även om han, såsom föregångare alltid är när definitionerna kommer fram, är skeptisk till om det finns nåt som heter New Weird - och om det gjorde det så fanns det bara i typ femton minuter år 1997 [you know the drill, jämför med punk, eller electroclash eller screwball-komedi eller vad som helst]) och är en helt otroligt spännande och driven och flippad författare. Hans berättelser från staden Ambergris är typ vad du skulle få om du korsade Borges, Conrad och Burroughs med en nypa Terry Pratchett. Det är roligt, skruvat och ofta jävligt läskigt inimellan.

Ambergris är en nybyggarstad vid en flod, mitt i en djungel, som präglas av en årligt återkommande bläckfisk-festival som alltid urartar i våld och masshysteri, av käbblande religiösa sekter, av två bokförlagshus som emellanåt ägnar sig åt regelrätt inbördeskrig samt av en mörk händelse i det förflutna. I samband med stadens grundande begick kolonisatörerna nämligen massaker på platsens urinnevånare, kallade Grey caps eller Mushroom dwellers, ett kortvuxet, grådaskigt folk vars kultur är uppbyggd på svampar. Grey caps gick därefter under jorden rent bokstavligt, och präglar nu stadens liv genom sin osynliga närvaro. Det debatteras flitigt i Ambergris graden av medvetande hos Grey Caps (ska dom ens ses som tänkande varelser?), men allt fler tecken pekar på att dom ännu tre århundraden senare ruvar på sin rättmätiga hämnd.

VanderMeer skriver inuti sin värld. Berättelserna berättas aldrig uppifrån eller utifrån. Istället är det realistisk prosa av Ambergris-författare vi får möta, facklitteratur, turistguider eller läkarjournaler. Shriek: an afterword är skrivet som just ett efterord till A guide to the early history of Ambergris, men ett efterord som sväller över alla bräddar i och med att författarinnans privatliv invaderar sidorna. Det utvecklar sig istället till ett slags försvarstal för att ge upprättelse åt hennes bror den kontroversielle historikern (som gjort sig omöjlig i akademiska sammanhang i sitt envisa hävdande att hela Ambergris ingår i en masterplan signerad Grey Caps), som nyligen försvunnit spårlöst. Alltihop kompliceras ytterligare av att även författarinnan försvunnit, manuskriptet har hittats i hennes bostad - löpande kommenterat av den försvunne brodern...Und so weiter.

Ni fattar. Komplext är bara förnamnet. Men också jävligt läsligt, djupt spännande och ofta roligt så man skrattar rakt ut. Hade VanderMeer inte förlagt sina böcker till en påhittad stad där den senaste bästsäljaren heter Terror Squid beat up some priests så hade han mycket troligt varit insläppt i dom litterära finrummen. Men nu gör han det, och då är han inte det.

 Och aldrig trodde man väl att svampar kunde vara så jävla läskigt...Jag tittar på Trollets Tomtebobarna-tallrik där gråklädda ungar bär på stora kantareller, och jag tänker Shit, nu kommer dom.

Man ska inte börja med den här. Man ska börja med City of saints and madmen. Och man ska våga skita i fantasy-stämplen om man tycker den är jobbig. Det är väldigt väldigt värt det.

 

Linus

19 januari 2009 00:01

Låter intressant! Jag kan också passa på att slå ett slag för "Malazan book of the fallen" serien av Steven Erikson som jag tycker är den bästa fantasy som jag läst. Steven kombinerar episka plotter med ett engagemang för den lilla människan på ett unikt sätt och låter berätelsen vara viktigare än enskilda karaktärer. Läs, men var varnad, det är många och tjocka böcker och det är lätt att fastna:)

 

Anders

19 januari 2009 00:15

Reclaim the fantasy!

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Catten

19 januari 2009 01:04

Som 40+ tant är det med stolthet jag påpekar att jag läser fantasy och skräck - fy bubblans för att hamna i "snäcksamlarträsket" där alla lever happily ever after - det om något är väl sagor för stora barn.....

 

Anders

19 januari 2009 12:04

Catten - Snäcksamlarträsket, hahaha!

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Johan

20 januari 2009 13:54

Problemet är att om man struntar i fantasystämplen när man läser Miéville, VanderMeer, Duncan eller vad det än rör sig om, så kan man ju gott leva kvar i sin illusion om att fantasyn består av alver som pratar konstigt och bondpojkar som räddar världen genom att besegra onda gudar med magiska svärd.

//JJ

http://vetsaga.se

 

Anders

21 januari 2009 00:29

JJ - du har en poäng där, absolut. Och jag kallar det nog oftast fantasy själv, fast jag tycker termen stigmatiserar och ofta känns trång. Saknar lite en svenskspråkig motsvarighet till "secondary world literature". Välkommen hit! Följde länken till Vetsaga och förstår att det är just Vandermeer som fått dig att hitta hit? Hoppas du hittar annat du gillar också - som ren fantasy-blogg betraktad är det nog väl glest med inläggen här.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Johan

25 januari 2009 02:57

Nä, jag kom nog hit på helt andra vägar. Men det finns väl förhoppningsvis ingen människa i världen som har fantasylitteratur som sitt enda intresse.

//JJ

http://vetsaga.se

 

Anders

25 januari 2009 21:50

JJ - Så är det naturligtvis. Däremot kan man ju vara mer eller mindre intresserad av en blogg man snubblar in på när man egentligen söker efter nåt helt annat. Och jag antog, efter att ha följt länken till vetsaga, att det var just en fantasyrelaterad insnubbling som hade skett här. Fel av mig!

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...