När man står och föreläser för femtio lärare och det inte riktigt stämmer, då är det inte roligt. Då är det inte roligt i två timmar, faktiskt. Ramlösan som man druckit i tystaderna där det brukar komma skratt är slut redan innan bensträckaren, man slår huvet i sitt eget upplägg, gör klumpiga övergångar, och bristen på snärt mellan mig på scenen och dom stumma i salongen växer hela tiden.

Att föreläsa är ganska mycket som att spela teater, och en sån här dag är en praktisk övning i klyschan att publiken är medskapande i föreställningen i ett samspel mellan scen och salong. När det är pingis mellan mig och dom, då blir jag roligare, smartare, mera välformulerad, mera (törs jag säga det?) inspirerande. Idag var det pingis med en klump deg. Och påverkan går åt båda hållen.