Som bergsgeten på säkra fötter 

- det är märkligt hur bekväm jag blivit

med lömska legodrivor på hallgolvet

Det är inte ens en vecka kvar tills Trollet börjar skola in på förskolan. Helt galet. Och konstigt nog är det nästan som att han förbereder sig aktivt nu. Nya ord rasar på plats varenda dag (bara idag och igår till exempel måne, dagis, diska, kiwi, svamp och stövel) och det är nu nästan så man studsar när man hör honom chansa på gamla hederliga ba-ba! Vi fattar det mesta han säger, men ibland brister kommunikationen. Det tar Trollet än så länge med stoiskt tålamod. Han pekar och upprepar och pekar medan hans mor eller far trampar vatten med ansiktena förvridna av menlösa försök till uppmuntrande leenden. Oftast kommer vi på det. Än så länge har ingen tydlig frustration av typen Jag säger ju "Titta där är en häst". Hör upp, för faan! Är jag omgiven av idioter här eller? synts till.

Ännu häftigare är att han har börjat leka lite smått med pluralformer. Det är skillnad på bil och bila, kokke (kotte) och kokka. Det rör sig än så länge om några få begrepp han prövar det här med. Men det är enormt coolt att se honom peka bil i en pekbok, för att senare dra fram soffbordet till fönstret, klättra upp, iaktta rusningstrafiken och lojt konstatera bila.

En annan språklig grej som dykt upp från ingenstans igår och idag är begreppen den, dit och där. Där det tidigare kommit en pekning och ett bestämt hm! eller bara ett föremål i högsta hugg, kommer nu bestämda kommandon. -Var ska lådan stå, Trollet? - Där! Och när ungen kommer släpande på en bilderbok och med djupaste eftertryck säger Den! som om det vore det bästa som någonsin presenterats för en annan levande varelse i inbunden form, då pallar man faktiskt att traggla djuren i skogen ett varv till.

Under världens blötaste och halkigaste promenad idag anammade Trollet dessutom glatt den trötta klichébilden av Barnet, i det att han upptäckte att vattenpölar är kul som faan. Han nöjde sig dock med att plaska stillsamt fram och tillbaka (och fram och tillbaka och fram, snälla Trollet KOM NU, vi har varit ute i en halvtimme och fan inte kommit tjugo meter...), huka och spegla sig och - trots upprepade försök till pedagogiska förklaringar om sambandet mellan väta och kyla - klappa lite i pölen med vantarna. Något sånt där treårigt hoppande a la vettvilling blev det inte idag. Det kommer väl. Dessutom: overallen stod pall, stövlarna stod pall och Hestra-vantarna (tack Brallan!) släppte bara igenom litegrann längst ut. Ett gott betyg.

Jag släppte loss Blaikun i världen, och det återstår väl att se hur mycket till milstolpe det visar sig vara. Hittills vore det ju synd att prata om farsot... Dessutom slog jag besöksrekord på bloggen, med en kniv! 145 i skrivande stund!

Man läser böcker. Man läser käcka magasin. Man diskuterar tills timmen blir sen. Man går på profylaxkurs och skriver förlossningsplan. Man pratar med kloka människor ur äldre generationer. Man pratar med alla vänner som kan tänkas ha nåt att komma med. Man pratar med Försäkringskassan. Man räknar och vrider och vänder och rannsakar. Men en del saker kan man helt enkelt inte förutse förrän man står till armhålorna i dom.

Jag, numera gammal i gården, säker i sadeln, stadig på sjöbenen, luttrad, garvad och läderartad, bjussar här på tre såna empiriska insikter - den senaste så ny som från i eftermiddags. Kom sen inte och påstå att jag inte bryr mig om er!

Det finns ingenting som heter "favoriträtter" hos ett litet barn. Dom "säkra kort" jag försöker med ratas ofta bryskt. Det som i förrgår gick ner grabbnävsvis går nu inte ens att tvinga över underläppen. Medan banan (som han ju haaatar konstigt nog!) plötsligt är det godaste som finns, gröt är toppen och kall kokt broccoli är inte dumt det heller. Tumregeln är: ligger det på tallriken är det troligen fel. Att försöka jobba utifrån kontinuerliga mönster är att skjuta sig i foten med en rostig musköt. Tänk kvantmekanik och fraktaler.

Det är fullt möjligt att få hudförhårdnader på knäna. Jag spenderar i runda slängar en tredjedel av min vakna tid på knä - borstar tänder, leker med klossar eller lego, samlar ihop klossar eller lego, kryper och jagar, kryper och jagas, läser bilderböcker eller kastar bollar omkring mig. Knappt ett och ett halvt år senare är spåren tydliga. Det går att riva vitlök på mina knäskålar.

Dina ytterkläder ser ut som att du sover under en gran nånstans (NY!) I det grisväder som råder under stora delar av året här i kalla nord kan du kallt räkna med att nån sån period kommer att inträffa när din knatte är ny på fötterna. Trollet tycker numera att det är astrist att sitta i vagnen, men trillar alltsomoftast på rumpan i sitt djärva upptäckande av närmiljön. Eller måste lyftas för att det kommer en hund eller en moped eller ett gäng raska stavgångare. Eller ska sättas i vagnen fast han inte vill, när det tagit fyrtiofem minuter att gå tvärsöver gården och affären snart stänger. I samtliga dessa fall kan du kallt räkna med ett par geggiga stövlar som trampar rytmiskt mot din rock, medan ett par vattenpölskladdiga vantar klappar eller slår dig på kragen. Alltså, min ser förjävlig ut.

Huskorset behövde ingen betänketid alls innan hon hittade ett lämpligt namn för den strama kortbloggsvariant som jag presenterade igår. Från och med nu heter det alltså Blaiku. Och innan ni börjar googla kan jag meddela att det finns en blogg som heter så (med inlägg i haikuform, senast uppdaterad 2004) och lite annat plock. Men såväl mitt som Huskorsets inlägg fanns med som träff typ fem och sex av dryga trehundra, timmen efter att hon myntade termen. Det tycker jag är ett starkt mandat för att högljutt knö sig till ett tolkningsföreträde.

Min andra blaiku, på ett kärt Med en kniv!-tema:

Det är nästan svindlande vackert

Att känna hur universum kommer i balans

Idag sa jag upp ComHemjävlarna