Allvarligt talat, mina inlägg brukade ha rätt så intressanta rubriker. Dom brukade heta sånt som I'll go with the fat nerd there, Jeff, Något om att gå i läroverk under senmedeltiden och Doktorn, det svider när jag mailar.

Ta nu en titt till höger: Blaiku No. 4, Vardagspremiärer 26:e januari 09, 575-blogg, Kniven goes inredningsblogg del 2... Jävlar i skogen vad roligt det låter. Verkligen sånt som får en att haja till och klicka på en länk bara man ser det. Tendens, vecka 5? Nämen ojojoj, vad kan det vara för tendens!? Egentligen borde jag ju gå och lägga mig nu, men nu är jag så nyfiken att jag HELT ENKELT BARA MÅSTE! Ingen vettig jävel går igång på en rubrik som Tendens, vecka 5. Så vad håller jag på med?

Jag är ingen pedantisk person, verkligen inte. Strumpor på golvet? Fine by me. Morgontidningen strödd över lägenheten i lite olika delar här och där och där och där? Stör inte så särskilt. Däremot är jag, som jag redan har varit inne på, tämligen anal. Jag gillar listor. Jag gillar bokstavsordning. Jag gillar Odnande System Som Syftar Mot Oändligheten.

Jag har alltid skrivit (sa han lojt och lutade sig tillbaka i den knarrande läderfåtöljen, gemytligt puffande på sin pipa), men när jag var liten hade jag ofta förtvivlat svårt att avsluta nånting. Det berodde nästan alltid på att jag spände bågen för högt. En berättelse fick aldrig bara vara en liten berättelse, utan föstes ut i världen som början på nåt gigantiskt epos. Jag vet inte hur många noggrannt plitade försättsblad av den här typen jag har skrivit:

DUALISTICA

Första boken om Vadmal Vandrare

(Handritad karta över kontinenten Schassmath)

(Lista i bokstavsordning över De Viktigaste Personerna. Dom är i runda tal trettio stycken)

DEL 1 - Skapelseberättelsen

Kapitel 1

Och sen följer fem sidor som slutar i ingenting eller i att nån Bom! Vaknar på golvet bredvid sin säng. Tro fan det. Det är svårt att skriva en berättelse man inte vet ett skit om utom att den ska bli sjuttonhundra sidor.

Att bygga stora strukturer är ett sätt att fånga tiden, tror jag. Jag har redan nämnt min sedan tolv år noggrannt förda läsdagbok, som förstås delvis är ett tappert försök att hålla kvar nåt så flyktigt som läsning och läsupplevelser. Men i djupet av mitt svarta ego är det inte bara det. Jag höll länge på och sparade samtliga versioner av mina pjäser, från skiss till förlagsversion, in nån slags vag idé om att det kan väl vara roligt att i efterhand se hur min skrivandeprocess har förändrats. Tills jag insåg att det knappast är intressant för mig själv att läsa en massa proto-försök med barnsjukdomar. Så för vem menade jag att det väl kan vara roligt? Djupt andetag: Jag har ofta nån slags vag idé om att det jag gör är intressant i ett längre perspektiv. För nån annan.

Så när det gäller numrerade blogginlägg handlar det naturligtvis om min hybris och ingenting annat. Ventilen 5: Doing the täskig service låter inte så mäktigt. Enda anledningen till att sätta en sån rubrik är att jag för min allra mest egocentriska inre syn ser hur folk om femtio år loggar in för att läsa Ventilen 2672: Ska det vara så jävla omöjligt att få ett bäcken i tid?

Jag blir stående på gångbron.

Bland tusen låtar väljer Nanon samma igen!

Ett slags futtigt dubbelt blixnedslag.