Pingpingping.

Tack till mitt jobb för vänligheten, anständigheten och förståelsen. För att ni lät föräldraledighet (i stort sett) få vara föräldraledighet. För flexibilitet och total brist på käppar i hjulet. För snyggpolicyn att i början räkna upp föräldrapenningen till 90% av SGI.

Tack till Öppna Förskolan Svanen för en fast punkt i tillvaron. För vuxensamvaro och nybakta bullar. För Trollets erfarenheter av stimmig barngrupp. Och för hans första femton förkylningar och därmed grunden till ett immunförsvar.

Tack till Rum för Barn på Kulturhuset för möjligheten att låta åka in till stan bli nånting mer än ett utdraget vagnfjättrat tristesshelvete för en liten byting.

Tack till alla som i offentlig miljö låtit sig betagas av Trollet. Alla som lett, flirtat, konverserat och busat, och som visat honom att världen är en i det stora hela trevlig plats (Han blir varse molltonerna i den truddelutten tids nog).

Tack till alla vänner för att ni gått med på att ständigt träffas på gående fot. För tålamod med splittrat pappafokus, uppmärksamhetsmagneten Trollet och (är jag övertygad om) emellanåt tröttsamt föräldrapladder. Jag kan dessvärre meddela att er prövning inte är över.

Tack till min och Loppans familjer, för att ni, fast ni alla bor långt bort, verkligen ansträngt er för att börja bygga en bra relation med Trollet. Bättre farföräldrar, morföräldrar och gudfar kunde han inte ha önskat sig.

Tack till alla er som läser och kommenterar bloggen. Alltså seriöst. Jag tror på riktigt att det här lilla opretentiösa projektet räddade mitt förstånd under höstens jag får ju förihelvete inte plats nånstaaaaans-frustrationsperiod. Och jag kan hålla på och hävda skriva för skrivandets egen skull hur jävla mycket jag vill - sanningen är att om det inte hade funnits folk som hade läst och brytt sig hade jag lagt av i november. Och börjat fräsa åt folk på Konsum istället.

Tack till min älskade Loppan. För att du gick till jobbet och för att du kom hem varje dag. För att du fattade att ett par försvunna vantar ibland var viktigt nog för att ringa och störa om. För att vår dag alltid fick vara lika viktig som din. För dom sena samtalen. För kramarna i förbifarten. För att jag inte kan tänka mig nån jag skulle vilja gjort det här med utom dig.

Tack till Trollet. Att få vara din pappa, att se dig ta världen i besittning, att få ta del av din livshunger och klokhet och humor och styrka och kärlek varje dag är så jävla stort. Jag saknar ord. (Och det är ju tur, för nu håller det på att bli sådär långt igen).

Jag har en bottenskyla Famous Grouse kvar. Skål. Såhär pjunkigt ska det inte bli på ett tag igen.

 April i fjol, nån vecka innan pappaledigheten började. Trollet har amningsfläsket kvar. Jag är stjärnögd och oluttrad.

Narnigrin skriver på sin blogg om hur hon blir obegripligt emotionell när hon ska ta avsked, även om hon inte ens känner eller bryr sig om dom hon skiljs från. Värre: i det sista fallet accentuerar det faktum att hon INTE känner dom hon delat korridor med i ett år nånting hos henne själv - exakt hur avskärmad och socialt skygg hon varit.

Jag är lite likadan. Jag var på vippen att börja snörvla när jag kramade om Fröken Grekland och Fröken Spanien och rufsade den andre åldermannen Theo i håret på Trollets sista Öppna förskolan-besök i onsdags. Och idag har jag gått omkring med en högtidlighet i kroppen och en tom känsla i magen. Som egentligen har väldigt lite med sakernas egentliga tillstånd att göra. Ingen ska försvinna. Ingen ska byta roller radikalt. Ingenting ska i grunden förändras. Jag ska inte ens ta avsked av en enda jäkel, utan bara nåt så abstrakt som en period.

Men ändå. Idag var min sista dag på den här niomånaders pappaledigheten med min älskade son. På måndag går jag till jobbet. Och tisdag och onsdag är jag visserligen på dagis och skolar in, men nånting är annorlunda. Sviten är liksom bruten.

Den där tomma känslan i magen har förstås att göra med att han, lillkillen, Trollungen, ska börja fixa det utan oss föräldrar. Att det inte är jag som kommer att trösta honom om han är ledsen. Men också att det inte är jag som kommer att få höra hans kvillriga skratt eller se hur det glittrar i hans ögon eller höra honom besegra ett motspänstigt nytt ord - i alla fall inte förrän efter klockan tre på eftermiddagarna.

Den tomma känslan har att göra med att jag vet att jag kommer att längta efter honom och efter våra vardagar tillsammans.

Och den tomma känslan har att göra med att jag (precis som Narnigrin) är hård mot mig själv när jag tänker tillbaka på den här tiden. För visst skulle man kunnat göra mer, utnyttjat tiden bättre. Herregud, det har funnits tillfällen när han stått och dragit mig i byxbenet och jag suckat Men kan inte pappa bara få blogga färdigt då!? Samtidigt, nåt rätt måste jag ha gjort, för det kärleksband jag har med min son är starkt och självklart och ömsesidigt. Pappor som inte tar/kräver halva ledigheten sjabblar bort nåt fantastiskt.

Jag är och förblir en ältare, men i det stora hela går jag ur den här otroliga perioden i Trollets och mitt liv rak i ryggen och full av tacksamhet. Och nu, mina vänner, blir det lite smetigt härovan...