Jag haltar idag. Inte riktigt på Zeb Macahan-nivå, men en distinkt, låg hälta kunde iakttas under min och Trollets plaskblöta låta-Loppan-städa-promenad i eftermiddags (ungen är fortfarande rädd för dammsugaren...).

Har jag släpats efter en bil? Har jag stukat mig under ett avancerat nattligt parceur-pass? Har jag slagits med en grizzlybjörn endast beväpnad med en smörkniv i lärkträ?

Nix. Jag har fått en självspricka i hälen. Den är djup och det gör faktiskt skitont, men herrejösses vad lamt det låter. Nä det har spruckit av sig själv. Visst sörru, flera millimeter in. Det blir ju till att smörja som fan va. Jomän.

Jag har inga tuffa blessyrer. Jag har ett ärr på benet efter att ha gått i en öppen diskmaskin. Jag har ett ärr på underarmen efter att ha bränt mig på en pajform. Jag har ett par gropar efter rejäla vattkoppor. Jag har en medfödd sned rygg. Och det är typ det. Inget att berätta vid lägerelden precis.

Jag minns när jag jobbade på kollo för en massa år sen. Diler hade två kulhål genom kroppen, efter att ha skjutits i en demonstration i Turkiet. Och hela vänstra underarmen var en labyrint av avancerade, djupa, breda ärrmönster. Dom hade han fått när han trillat ut genom ett fönster på tredje våning. Hade han inte gjort en karaterullning när han landade så hade han säkert dött. Det kändes lite töntigt att komma stickande med pajformsbrännan då, kan jag meddela.

Jag tror aldrig jag kommer att växa ifrån det där att hemligen hoppas litegrann att det ska bli ett ärr när jag gör mig illa. Nåt som visar att det gjorde ont som fan, nåt att peka på som en konkret erfarenhet. Nåt som väcker aningen mera respekt än en aldrig så smärtsam självspricka i hälen.  

JajaJAAAA, fräser du irriterat och hoppar över artikeln om Knut Knutssons samling av allmoge-dildos, reportaget från paljettmässan i Mönchengladbach och åttasidiga bildsvepet Kaffeburkens revansch. Tills du slutligen hittar vad du söker: fortsättningen på Hemma Hos-et hos den där urmysige bloggaren med näsan.

-Det mesta som sitter på väggarna här har en väldigt stark koppling till oss, och mycket har skapats av vänner till oss. Det här korsstygnsbroderiet bygger på en kom ihåg-lapp jag skrev på fyllan och tejpade upp över min säng en gång för länge sen, ler Anders. Vännen Samboliten gick igång på det avskalade  budskapet och broderade devisen åt mig i julklapp. Det är en sån där grej en mes som jag måste påminna mig om ofta, skrattar han skälmskt. Men i ögonen glimmar en gnutta allvar.

-Och här är datahörnet. Where the magis happens...eller vänta nu, den har jag redan använt, va? säger Anders med klädsam självinsikt och slår ut med armarna. Stryk det! frustar han skälmskt. Förut hade vi ett hemmakontor där datorn stod, men det har blivit barnkammare nu. En hörna funkar det också. Beckettbilden i bladguld är också av Leif Holmstrand. Därunder skymtar ett foto av duvor över Krakow som kan vara den bästa bild jag nånsin tagit.

-Vi inför kontinuerligt köpstopp på böcker, avslöjar Anders med ett varmt leende, men ingen av oss lyckas nånsin hålla det. Både Loppan och jag lider av svår bibliofili. Emellanåt har det strömmat in böcker i förfärande hastighet här. Just nu tror jag dock att det läses i högre takt än det köps, tack och lov, tomteskrattar Anders skälmskt. Vi har bokhyllor i alla rum, men här är huvuddelen. Vi drömmer båda om att bo så stort att vi kan ha ett rum som rent bibliotek.

-Soffan är faktiskt från IKEA, piper Anders skälmskt. Och aldrig hade vi väl trott att vi skulle ha en skinnsoffa. Men i och med att den är så stram så funkar det. Kudden längst fram är från Kairo och pryds av ett stiliserat Koran-citat. Lampan, med sin snygga östtyska kontorsvibb, älskar vi verkligen. Tavlorna är av Gentry och Nelson och kompletterar varann fint. Som kaffe och grädde, myser Anders svåruthärdligt.

-Ja här i Ståkkålms södra förorter har vi småstadsbor skapat oss ett hem, säger Anders innerligt och sveper ut med armen. Genom fönstret syns E4:an, grönområden och en extremt urban gångbro. På fönsterblecket står en smäcker kubansk ebenholz-statyett (-Jag har tyvärr tappat den en gång, så den har en spricka, medger Anders generöst och märkligt nog lite skälmskt samtidigt) och en basaltstaty av den egyptiska snälla monstergudinnan Tawaret.

-Här bor Trollet, ler Anders. Vi har försökt skapa ett barnrum som inte är belamrat från början, en plats att växa på, deklamerar han pretentiöst och lyckligt. Drutten-dockan är en gåva från Free Theatre Belarus, och därför lite extra cool. -Sparkbilen som skymtar orange i nedre hörnet hade jag när jag var liten, tillägger han skälmskt och måttar vid golvet för att visa hur fånigt jävla liten han var. Jag  åkte utför en trappa med den när jag var knappt tre år. Det är ett av mina tidigaste minnen.

Detalj från Trollets rum. Affischen är en present från Snaran och Joxaren och kommer från Sri Lanka. -Det var här jag upptäckte att jag kan göra ett grymt helikopterljud om jag lutar huvudet åt sidan, fnittrar Anders skälmskt och manierat. Men nu får ni fan dra, säger han plötsligt med skratt i rösten. Vi försöker ha lite lördag här.

Vi lämnar med fjädrande steg och lätta i sinnet det tegelröda sextiotalshuset, fulla av intryck. Att det går att göra så mycket med knappa åttio kvadrat!

Genom ett fönster åt gatan får vi en sista glimt. Anders och Loppan, uppkrupna i fåtäljen, ägnar sig åt högläsning i stearinljussken. Trollet svingar sig i taklamporna med ett spralligt och otvunget leende. Hela scenen andas frid och trivsel. Vi säger ingenting i bilen på vägen tillbaka till redaktionen. Vi bara ler skälmskt.

Efter en aggressiv lobbykampanj av tygfetishisten Tant Grön förvandlar jag idag med darrande små tassar Med en kniv! till inredningsblogg för en dag. Det sker med högt buret huvud, en gnutta stolthet över vårt fina hem, och ett innerligt löfte om att det inte ska bli nån vana.

HÄR I SÖDRA STÅKKÅLM HAR VI SKAPAT OSS ETT HEM

-på besök hos en av våra allra amplaste små bloggare.

-Nämen OJ, kommer NI, utbrister Anders när vi dyker upp oanmälda en lördagmorgon. Välkomna in och ursäkta röran. Det blir ju lätt lite fel vinklar på skrytmagasinen och coffee-table-böckerna när man är med Troll, tillägger han och fnittrar skälmskt.

Hallen hade tapet med stora blaffor till medaljonger när vi flyttade in, men vi gillade det röda i botten. Så vi hittade den nyansen och målade över. Tusen strykningar senare kan man fortfarande se medaljonerna igenom om man tittar noga. Peking-opera-maskerna är en present från mamma. Bokhyllor finns överallt. Och sen ser vi in i sovrummet. Where the magic happens, fnissar Anders skälmskt.

Hörn i sovrummet. Kommoden i marmor fungerar som nattduksbord. Fotot är av konstnären och vännen Leif Holmstrand och föreställer Anders håriga armhåla i en klänning och lång damhandske. Gardinerna med päron är en favorit. -Femtiotalet är det snyggaste talet, säger ordens mästare Anders och fnissar skälmskt.

-Vi har bott trångt här i Ståkkålmsområdet förut, och en sak vi alltid har saknat är ett kök där man får plats. I den här lägenheten är det ett rum som verkligen används mycket. Jag lagar i stort set all mat, ler Anders självgott (och lite skälmskt) och väntar sig jämställda duktighetsrosetter. I gengäld slipper jag den jävla tvätten. Till vänster utanför bild är diskbänk, spis och allt sånt köksigt. Till höger kyl, frys och städskåp.

Loppan jobbar gärna utifrån rubriken "polycolour" vilket är ett tjusigt sätt att säga "det är snyggt med plast i klara färger". Nästan genomgående loppisfynd här. -Ja, och väggkalendern känner ju trogna läsare väl till redan, fnissar Anders skälmskt.

Och här bryter vi del ett! Tänk er det här som ekvivalenten till att ivrigt bläddra framåt i ett glassigt inredningsmagasin, med jungfruerligt obläddrade, ihopklibbade sidor. Scrolla alltså uppåt en liten bit med edra lördagsgodisklibbiga fingrar, så fortsätter det där.

JAG ÄR TILLBAKA!

Nu ska jag bara fixa mat och natta barn och plocka i ordning och koka en kopp kaffe och prata lite med Loppan och kanske se nåt avsnitt av Lost och sådär. Hmm. Jag kanske skulle väntat några timmar till med det här inlägget?

Glöm att jag sa nåt sålänge.

Oj, vad mycket annat man hinner med utan internet, förresten! Loppan tog generöst en titt på mina vaxproppar i öronen igår kväll. Tydligen kan jag starta ljusfabrik om jag vill. Har nu bestämt mig för att fan ta tag i saken och gå och få dom sköljda. Professionellt. För första gången ever. Är nästan lite skraj för att få reda på hur bra jag hör EGENTLIGEN. Kanske är jag en sån som gått omkring och pratat lite för högt i alla år?

Avdelningen ansträngd optimism: det här med sms-bloggning kanske i alla fall slutligt lär mig att skriva lite kortare inlägg? Å andra sidan kanske det slutar med förslitning i tummen och förtidspension...

Liten röksignal från det hemtelefon- och bredbandslösa ödelandet. Felet finns tydligen i huset här. Enligt vår käcka leverantör kan det ta upp till fem arbetsdagar att fixa. Nån ursäkt? Nåt spontant framkastat förslag på kompensation? Tillåt mig småle. Råttet är mågat. Min sista refräng på det här temat blir: com hem, vi börjar om igen (med nån annan leverantör). Tack snälla för tålamodet, lovar att blogga mitt allra finaste så fort jag kan. Puss!

När man står och föreläser för femtio lärare och det inte riktigt stämmer, då är det inte roligt. Då är det inte roligt i två timmar, faktiskt. Ramlösan som man druckit i tystaderna där det brukar komma skratt är slut redan innan bensträckaren, man slår huvet i sitt eget upplägg, gör klumpiga övergångar, och bristen på snärt mellan mig på scenen och dom stumma i salongen växer hela tiden.

Att föreläsa är ganska mycket som att spela teater, och en sån här dag är en praktisk övning i klyschan att publiken är medskapande i föreställningen i ett samspel mellan scen och salong. När det är pingis mellan mig och dom, då blir jag roligare, smartare, mera välformulerad, mera (törs jag säga det?) inspirerande. Idag var det pingis med en klump deg. Och påverkan går åt båda hållen.