Alla inlägg under januari 2009

Av Anders - 14 januari 2009 22:18

En väldigt händelserik dag för Trollet! Han har:

-Besökt den dagisavdelning som han alldeles strax ska börja på. Fann sig väl tillrätta, upptäckte, åt ett päron och körde klokt nog stora charmoffensiven och lindade fröknarna runt lillfingret. Han är enda ungen som ska skolas in i en, vad det verkar, väl fungerande växa-upp-grupp (se nedan) som i och med detta blir full. Känns ju bra.


-Läst sönder sitt livs första bok. Den högt älskade (av föräldrarna dock tämligen...tja, lågt älskade. Den handlar om däckdjup och höbalar i jösse namn!) Tuffa traktorer som han fick i julklapp av farfar (tillsammans med flera andra, mindre testosteronstinna böcker, ska tilläggas!) tackade idag för sig. En bilderbokens motsvarighet till ett rock'n'roll-liv.


-Behållit en hemlis. Under kvällens lek och stoj låg jag och tryckte under ett bord. Och arslet stack visserligen ut på andra sidan, men i teorin var jag gömd. Och när Loppan frågade Men Elis, var är pappa nånstans? gjorde jag hysch hysch under bordet. Elis tittade från Loppan till mig tillbaka till Loppan, men pekade ickot!


-Skrämts! Tamefan det sötaste man sett, ungen smyger över köksgolvet (och syns såklart hur väl som helst, men det hör inte hit) med pekfingret på läpparna schhhhh och bryter så ut i ett Waaaahhh! Skrattar ihjäl sig när mamma blir hemskt rädd. Igen och igen.


-Uppfunnit leken Jag bär två bollar på en gång, som utfördes under en hel halvtimme under enorm koncentration. Balansakt i den högre skolan, försök själv med armar på typ trettifem centimeter!



Jag har också haft en händelserik dag, minsann! Jag har:

-Blivit irriterad på min sons barnomsorg för första gången, i samband med att jag idag fick besked om att inskolning senarelagts en vecka, hoppsan Kerstin. På goda skäl, men är det inte lite väl sent att komma stickande med det två veckor innan? Som tur är gick det smidigt att lösa. Loppan tar ut ett par föräldradagar, jag trixar med lite innestående komp. Tur att vi har flexibla och kloka arbetsgivare. Känns lite som en initiationsrit, dessutom. Först när man muttrat över dagis är man förälder på riktigt, typ.


-Lärt mig ordet växa upp-grupp (förskolegrupp som hålls ihop ända till dom börjar sexårs, och alltså inte efter hand flyttar upp i storbarnsavdelning, eftersom jag vet att ni brinner att få veta).


-Loppan tog min igårkväll luftade längtan efter nåt annat att glida i framåt aftonen än dagens slim-fittade, styva jeans på allvar. Idag presangterade hon mig med mitt vuxna livs första utpräglade mysbyxor! Ni anar inte vad skönt och luftigt dom smeker mina bloggande lår!


(Så! Jävla! Modeblogg!)


Av Anders - 14 januari 2009 14:37

Visst har jag sålt av en och annan skiva genom åren, särskilt under studenttiden. Då handlade det om skivor som var sönderlyssnade bortom all räddning (jag blev trött i hela kroppen av att ens se jävla Levelling the land i hyllan), dåligt genomtänkta inköp som visade sig suga dåktigt, eller i enstaka fall skivor som jag bedömde inte vara tillräckligt coola för min coola skivsamling (I den sistnämnda kategorien hittar man dom få plattor jag önskar att jag inte hade sålt). Men generellt är jag en sån som sparar skivorna och lite generöst tänker på dom som tidsdokument.


När Trollet sover middag, som nu, sitter jag emellanåt och tankar över allt som överhuvudtaget har nån som helst hållbar omlyssningspotential till mitt svarta hål till åtta giggs-pådd. Det innebär att jag för första gången på länge verkligen går igenom igenom skivsamlingen i sin helhet. Och hittar ju ett och annat som inte gått sådär jättevarmt precis...Se här tre exempel som hänger löst om jag nån gång behöver gå till Satisfaction för att få ihop till kurslitteratur igen:


Yeah Yeah Yeahs - Fever to tell. Jag har ett vagt minne att jag gick igång på en video, och köpte skivan efter att bara ha sett sagda video nån enstaka gång. Dessutom troligen i en packe med andra, mer angelägna skivor. Jag är rätt säker på att jag inte ens lyssnat igenom den här. Om du så hotade att döda mig skulle jag inte kunna nynna på en enda låt.


Kraftwerk - Tour de France 2003 (maxisingel). Sällan har nånting kraschat med en sånt brak som när dom tyska electro-eleganterna kom tillbaka efter tio års tystnad och lät som ett gäng lönnfeta löm-house-jockeys på Ibiza. Gränslös besvikelse. Var inte ens nära att köpa fullängdaren.


FM Einheit och Caspar Brötzmann - Merry Christmas. Under ett antal år var jag stammis på Skivhuggets På gränsen-avdelning, och allt som ståtade med nån medlem i Einstürzende Neubauten på omslaget högg jag som en iller. Ibland blev det mindre bra. Det här är nittio minuter gnisslig ljudmatta utan tillstymmelse till låtstrukturer. Man märker inte ens när det byter spår. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela, fast jag har försökt vid några tappra tillfällen. Om du så hotade att döda mig skulle jag inte kunna nynna på en enda låt - av helt andra skäl än ovan.

Av Anders - 14 januari 2009 00:05

Hur många flera Extreme Body Modification-dokumentärer kan trean,fyran och femman visa innan dom har intervjuat samtliga teflonimplanterade köttkroksentusiaster i hela världen? Det måste börja närma sig nu.

Av Anders - 13 januari 2009 23:28

Vi sitter med våra kalendrar och planerar veckan efter Trollets inskolning, den då en förälder ska finnas på snabbt utryckningsavstånd om det blir kris:


-Okej, då jobbar jag hemifrån måndag, onsdag eftermiddag och fredag.

-Preliminärt. Jag måste ringa Gustav imorgon och stämma av så det inte är nåt sånt där obligatoriskt-för-alla-på-teatern som händer den veckan bara.

-Den enda dagen jag inte kan rucka på är tisdag. Då MÅSTE jag vara på plats.

-Jag skriver upp det, för säkerhets skull.


Och plötsligt börjar vi fnissa. För det känns så extremt mycket som om vi sitter och låtsas. Leker affär, liksom. Undrar hur länge det dröjer innan man bottnar i att sitta och lägga upp ett hämta-lämna-vem-vabbar-om-det-ska-vabbas-schema?


Av Anders - 13 januari 2009 13:51

"Att känna sig lika instängd som e i parallell. "


Gå nu, mina älskade lärjungar, och sprid den över jorden! (För med potentiella allemansuttrycket "med en kniv" går det ju i ärlighetens namn löjligt trögt.)

Av Anders - 13 januari 2009 12:31

Jag läser Hey Dolly av Amanda Svensson, ett stjärnskott nätt och jämnt ur tonåren. Hon knåpade liksom bara ihop en av förra årets mest uppmärksammade romaner innan hon ens börjat på skrivarlinje på folkhögskola. Boken är smart och snabb och rolig och skönt annorlunda i sin helt olipiga skildring av Ung tjej med trassliga relationer och en nypa självdestruktivitet. Jag fnissar högt på var och varannan sida.


Herreminje, vad den här boken hade gjort mig stressad för femton år sen.


I början av min skrivande bana var jag nämligen fantastiskt upptagen av att vara ung. Ovanligt ung. Anmärkningsvärt ung. Fy helvete vad viktigt det var. Och det beror säkert till viss del på att jag var rätt ung när jag började göra lite väsen av mig. En ansträngt politisk Galago möter Brand-klon till tidskrift när jag var femton, sexton. Mina första uppsättningar när jag var tjugoett.


Men också på att Konsten älskar Ungdomen. Alla intervjuer, recensioner och artiklar under dom där tidiga åren innehöll per automatik orden Ung och Lovande: Anders Duus är bara tjugotvå och redan en lovande ung dramatiker - och just nu pekar allt bara uppåt.


Allt kändes jävligt bråttom. För vem fan bryr sig om nån som bara är lovande rätt och slätt? Anders Duus är lite medelålders sådära, men ganska lovande ändå. När jag fick reda på att Arabal bara var tjugo när han skrev Picknick på slagfältet fick jag seriöst andnöd. Jaha, då låg man alltså efter Arabal då! Fan ogg! (Den sortens megalomana jämförelser gjorde jag utan att blinka på den tiden.)


När jag läste John Kennedy Tooles roman Neonbibeln, utgiven postumt och skriven som femtonåring, höll jag på att tappa sugen helt. Jag är ju redan tjugotvå! Så många förslösade ååååår! Att Toole tog livet av sig för att ingen jävel ville ge ut hans böcker, den detaljen lyckades jag uppfatta som lite tjusig på nåt sätt.


Och jag vet inte om det är ålder, mognad och innerlig visdom, eller kanske bara det faktum att jag ju faktiskt har en rätt hyfsad dramatikerkarriär rullande. Men det känns skönt att kunna ha roligt med Dolly utan att fundera på Hur fan ska jag bräcka det HÄR nu då? Och i eftermiddag ska jag promenera med mycket lovande Kommunist-Johanna, 22, och generöst dela med mig av mina grå tinningars luttrade klokskap. Ge tillbaks lite, tänker jag bjussigt. Stötta nästa generation. För lite megaloman är jag nog ännu.



Av Anders - 13 januari 2009 00:21

Det går så fruktansvärt fort för Trollet nu. Nu prövar han nya ord så fort han hör dom, och hamnar oftast ganska nära. Dom sista dagarna har han, med hjälp av Duplo-klossarna och den bultbräda med vilken han glatt väcker alla med sovmorgon i hyresfastigheten vid åttasnåret, börjat lära sig färger. Dagens nytillskott är orange, uttalat med ett orch-iskt framfräst ranSCH!


Flaggor han han gillat i nån månad nu. Hittar dom längst ner i hörnet på DVD:erna och visar allvarligt: Fag-ga. Och där det inte finns några flaggor har han pekat på streckkoden som sitter i det hörnet istället, stackarn. Och Loppan och jag har pedagogiskt och kärleksfullt sagt att Jaa gubben, det ser NÄSTAN ut som en flagga där. Idag upptäckte vi att det fan finns en yttepytteliten flagge nere i hörnet på dom där filmerna också, så liten att den dolts under hans finger när han pekat. Där fick vi för vårat förnumstiga stöttande. Trollet missar inte ett skit.


Pussla går som en dans numera, även om jag som så ofta med Trollet aldrig fattade när fan han lärde sig. Plötsligt en dag petade han nonchigt dit såväl papegojorna och svåra apan liksom i förbifarten och gick och gjorde nåt annat istället. Men fortfarande tappar han sugen om det inte går på en gång (om vinkeln på själva brickan är fel till exempel) och tycker då att pappa kan pussla själv istället om han så himla gärna vill - Här! Ta apjäveln då! Den verkar ju vara hemskt viktig för dig.


Mina framsteg är som vanligt inte riktigt lika cutting edge. Jag har, tvåtusensäker som en kvastfening, precis börjat nyttja iTunes. Laglig och principfast pyntar jag nio buppar per låt och tycker det känns helt okej. Överväldigande majoriteten av mina knappa 3 Gig intankad musik i pådden kommer dock från hushållets stabila samling av snurrande diskar. Då kan det vara värt att spetsa anrättningen med lite hittiga löshästar, såna där enstakingar där man kanske inte är supersugen på fullängdaren. Envar sin egen Mister Music, som fakiren skulle ha sagt.

Av Anders - 12 januari 2009 23:01

Jag vill inte påstå att jag är nån brevduva, men det är inget större fel på mitt lokalsinne. Jag har oftast hygglig koll på vilket håll som är rätt håll (även om jag kan tappa bäringen bland till exempel Mälarhöjdens förrädiskt kantrande villagator), och i och med mina orienterarår är jag hyggligt stadig med en karta i näven.


Däremot är jag skitdålig med en kniv på att hitta grejer härhemma. Jag är den där killen som kan krafsa runt i lådan där saken jag söker faktiskt finns fyra gånger utan att hitta den. Jag är expert på att snabbt bläddra igenom pappersbuntar och missa det enda gröna kuvertet, om det är det jag letar efter. Jag är för slarvig och har för taskig uthållighet, så enkelt är det. Och som nåt slags ytterligt lågtstående toffeldjur är jag uppenbarligen totalt oförmögen att lära mig att man inte kan fräsa Jag kollade i byrån som du sa men där fanns den INTE om man inte gått igenom sagda byrå med nån slags jävla systematik. Det räcker inte att bara vispa runt lite.


Som om detta inte vore nog är jag dessutom sjukt disträ när jag håller på med nånting, vad som helst. Den där berömda Manliga Bristen På Simultankapacitet? Jag är dess Louis XIV. Loppan kan alltså, när hon har ett plockryck, berätta för mig vart hon lägger undan nånting, höra mig säga Bra okej, då vet jag, inte nöja sig med det utan be mig upprepa, höra mig i lätt förorättad ton upprepa vad hon sagt - och ändå har jag inte en jävla aning tio minuter senare.


I mitt föräldrahem var det pappa man skamset gick till när det var nåt man inte hittade. Varken min bror eller jag var några fenor på att hitta grejer, precis. Farsan dök däremot alltid några minuter senare upp, viftande med det eftersökta, och gnolande sin försmädliga tonlösa skrytvisa Familjens bäste letare, familjens bäste letare. Numera går jag till Loppan, och hon har ingen skytsång och ett mycket stort tålamod. Inte ens när jag emellanåt - åh patetiska patetik - ringer henne på jobbet för att irriterat fråga variHELVETE hon har gömt Trollets vantar/min mobilladdare/numret till förskolan/BVC-journalen/nåt-annat-som-behövs-för-att-vi-ska-kunna-lämna-lägenheten, så ber hon mig dra åt helvete. Hon kommer lugnt med ett ytterligt konstruktivt förslag. Oftast det första stället jag letade på och som jag sedan, likt en störd djurparksbjörn, återvänt till gång på gång på gång, stirrande tomt. Och där finns det (nästan) alltid.


Det är tur att jag inte lever på stenåldern. I ett jägar-samlarsamhälle hade jag varit så jävla rökt. Nötterna som vi samlade i Sabeltands-dalen igår? Öhm, få se nu... Jag hade klubbats till döds för stammens bästa. Möjligen med ett trubbigt föremål misstänkt likt en fårfiol.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20 21
22
23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards