Alla inlägg under februari 2009

Av Anders - 28 februari 2009 21:17

Bihåleinflammation. Ömmande, pressande smärta. Som

om min skalle bokstavligt försöker sig på

att alludera till Karin Boye.


ANNONS
Av Anders - 27 februari 2009 23:55

Klockan är sex. På bilden syns det tydligt hur orättvist jävla tidigt det är. Det lyser i ett enda fönster och hon som bor där är bergis mjölkbonde. Alla får sova utom jag!


Vid sju har Loppan klivit upp. Hon har kommit på att det är betydligt mera praktiskt att sminka sig INNAN Trollet vaknar. Vi har för övrigt samma favortiplats vid bordet, så det är smidigt att vi ligger i ofas vid frukosten.


Klockan tio i åtta. Hej Bruket. Såhär dags är jag oftast ensam på plan 5. Jag får rätt mycket gjort första timmen.


Vid nio börjar dom som inte håller på och saxar och trixar med dagishämtning. Här är kollegiatet på dramaturgiatet Gustav, pigg och nyter. På min skärm skymtar dagens första reff. Det tristaste med mitt jobb är att en så stor del handlar om att göra folk besvikna.


En timme senare har kameran förflyttat sig lite neråt och till vänster. This is my desk dårå. Where the magic happens. Det syns inte här, men Gustav och jag har möte. Vi går igenom inkomna idéer, framför varsin dator.


Klockan 11 sitter jag på genomdrag av "Pär Aron Borgs fantastiska äventyr" med Tyst Teater, vår teckenspråkliga ensemble. Dom har haft en del bekymmer med synkningen av textningen och jag har fått släcka lite bränder där sista veckan. Kändes viktigt att vara där för att faktiskt se hur föreställningen blir också. (Fotot är en pressbild)


Kvart över 12. I Hallis centrum kan man äta mat från jordens alla hörn (om man tänker sig att hörnen är tre till antalet). Idag blev det japanskt. Fast dom som har sushidisken är italienare, tror jag.


Halv två. Efter genomgång av Pär Aron Borg-genomdraget med regissören sätter jag mig i dramaturgiatets enda bekväma fåtölj med en mugg automatkaffe och dagens sista feta projektbeskrivning. Living the dream.


Kvart över två. "Entrrrévåning" säger Lena Ph. Nu är det helg.


Tio över tre. Busshaveri på hemvägen gör mig lite sen till dagishämtningen. Här är barnvagnsparkeringen. Om en minut kommer jag mötas av ett Troll som ler stort och säger "pappa!" Fina grejer.


Klockan fyra. I parkleken tar vi upp den gamla favoritleken "Jag låtsas att jag tappar pappas vante i farten och skrattar så jag tjuter när han kallar mig för skurk och försöker plocka upp den utan att bli pågungad". Den gillar vi båda två. Som en oväntad bonus stektes det fattiga riddare över öppen eld med anledning av sportlovet. Matkrångelungen åt två och en halv riddare i ett nafs, sylt upp över öronen, och gjorde sin pappa lycklig.


Kö på Konsum vid fem. Om ni undrat hur tålamod ser ut, så är det såhär.


En av dom saker vi ska försöka ändra på för att få Trollet att äta bättre är att lägga middagen tidigare. Det betyder att jag måste börja laga den innan Loppan kommit hem. Det betyder i sin tur att Trollet gärna ska involveras i matlagningen, så han inte blir sjukt uttråkad. Här river han sallad och är så jävla duktig att man blir lipfärdig. Klockan är tio över sex.


Sen behövde Loppan köpa med sig ströbröd, så det blev middag vid sju i alla fall...Gick bra idag med, två riktigt bra middagar i rad nu! Plus fattiga riddare då. Ja, vi har också muminmuggar, precis som alla andra. Min vän Anna Grön kallar dom "en skriande kulturell medelklass-signal" och jag är rädd att hon har alldeles rätt.


Vid åtta har ett jättetrött Troll redan hunnit äta middag, peta i sig vällingen, tvättas och få på sig pyjamas. Så var det bara detta med lilla disken innan fredagsfriden sänker sig...


Vid nio får jag dispens från sista diskrycket. Mår sådär, är ganska säker på att förkylningen har satt sig på bihålorna. Lägger mig på sängen med bok och lite godis. Och slocknar som ett ljus i en timme.


Vid tio är jag dock uppe och jinglar igen, fast trött. Vi ska se ett avsnitt av Lost, tänker vi. Är det bara jag, eller ser jag inte lite ut som nåt av John Bauer här?


Shit pommfritt! Kate har tjålat Aaron! Vi är skakade. Och slitna. Och rätt coola på nåt vis.












ANNONS
Av Anders - 26 februari 2009 22:20

- Albysjön. (Det är så vackert när landskapet plötsligt öppnar sig bland tunnlar och miljonprogram. Vattnet är sig aldrig likt från dag till dag, och den skogsklädda horisonten med skidbacken är tillräckligt långt bort för att man ska kunna andas lite djupare. Den här utsikten är min dagliga present. Det är enda stället på trettiofem minuters resa då jag egentligen lyfter blicken.)


- En liten finsk tant i Hallunda som jag kunde hjälpa. (Hissen på tunnelbanestationen hade fastnat på bottenvåningen på grund av att dörren inte gått igen, och hon tog sig inte ner med sin rollator. Hon var inte särskilt trevlig egentligen, och efter att ha stängt dörren därnere vet jag inte hur det gick. Men bara känslan att få börja dagen med en god gärning gjorde ju att man stegade in på jobbet med fjädrande steg, visslande Scouting for boys.)


- En bedårande, sprillans nybakad busschaufför. (Som fortfarande uppenbarligen tycker att jobbet är spännande och varierat. Han hälsade med ett leende hejhej på alla som klev ombord, kollade månadskortet noggrannt och smilade dessutom när han körde så det syntes i backspegeln. Han var kanske tjugotvå och hade dessutom knallrosa hår. Bara en sån sak. )


Frågar sig den visuellt orienterade läsaren: Är det inte lite väldigt mycket bara text nu igen?

Jo. Imorgon blire EFIT.

Av Anders - 26 februari 2009 21:39


(Närå, det är ingen som hotar med stryk. Trollet gör bara sin patenterade specialmin...)


Vårt förra BVC-besök för en månad sen lämnade en lite besk eftersmak. Idag var det dags igen. En dryg månad har gått, och det var inbokat ett kontrollbesök för att kolla så att Trollet börjat klättra på längd- och viktkurvorna som han ska igen.


Det har han inte.


Ungen har inte ökat i vikt på fyra månader nu, till och med gått ner lite lite för varje kontroll. Och den sista dryga månaden har han inte växt på nån ledd alls - inte vikten, inte längden, inte huvudomfånget. Hans kurva har förbytts i ett rakt horisontellt streck som ser lite läskigt ut. Han har att ta av, och det är verkligen ingen katastrof i sig, än så länge är han bara strax under normalkurvan. Men det är förstås inte riktigt bra det här.


Den här gången var det vår BVC-syrra, inte lo and behold, it's called leverpastej-tanten från senast. Och det var skönt med nån som faktiskt ville lyssna på vad jag hade att säga (Så gott det nu gick att lyssna eller säga, med ett Troll i show-mode som högljutt gafflade ut alla bokstäver han såg i rummet. Hon trodde mig för övrigt inte när jag berättade om bokstävlarna, det syntes i ögonen. Sen blev hon övertygad. Dagens slabang var Trollets högljutt utropade N, som följdes av att han la huvudet på sned och lika högljutt tjöt Z...). Att det känns som att han aldrig äter så mycket som vi tror att han nog borde. Att det inte finns några mönster - det som funkar en dag är blä nästa, inga säkra kort är säkra. Att det känns lite obehagligt att i och med dagis ha tappat kollen på två mål om dagen precis nu när han krånglat med maten så länge. Att vi har hittat en harmonisk måltidssituation, men att den bygger på att vi till största delen matar honom igen. Att få lov att vara orolig och bekymrad och erkänna att vi faktiskt har ett problem här som vi, fast vi hela tiden försöker, har svårt att få nån riktig ordning på. För visst har han varit sjuk i omgångar. Ont i halsen, blåsor i munnen, ont i magen, diarré, tandsprickning, you name it. Men grundproblemen kvarstår.


Han är helt enkelt inte särskilt intresserad av mat. Vad vi klassat som att han ätit ganska hyfsat är uppenbarligen inte tillräckligt. Och vi har absolut tenderat att övervärdera dom mål då han faktiskt ätit bra på riktigt. Ett stort mål var tredje-fjärde dag räcker givetvis inte om han petar i maten övrig tid.


Så det är inget att be för. Vi måste få i honom mer mat, punkt och slut. Vill säga mer än vad han själv spontant vill ha. Vill säga trugande och tjatande och (absolut inte) mortelstöt i halsen. Och därmed befinner vi oss på den för småbarnsföräldern så välbekanta rakbladseggen där man ska försöka flytta fram positionerna utan att rasera det man har byggt upp. Det är svårt. Och att råka ladda måltidssituationen negativt i nuläget vore en katastrof.


Har han inte börjat öka i vikt på artonmånaderskontrollen om drygt två veckor så blir vi skickade till en läkare. För det kan ju också vara något medicinskt, förstås. Glutenallergi ligger i så fall närmast till hands.


Jag är lite rädd. Inte jätterädd, men lite. Ni kan väl hålla en tumme för oss?

Av Anders - 25 februari 2009 23:15

Ikväll måste vi försöka komma i säng i vettig tid.

Flera timmar senare följt av:

NU går vi och lägger oss.

Följt av ytterligare nån timmes lökande vid datorer och televisioner. Följt av:

Alltså imorgon MÅSTE vi komma i säng i någorlunda tid.


Jag vet redan att jag kommer att tycka gränslöst synd om mig själv när klockan ringer kvart i sex imorgon. Jag undrar om Loppan och jag nånsin kommer att få ordning på det här med tidiga kvällar.

Av Anders - 25 februari 2009 23:04

Looking for Jake av China Miéville.


Jaha, och hur var det där då?

 

Miévilles Perdido Street Station ledde in mig på helt nya vägar i mitt läsande. Det var en sån befrielse att upptäcka hans Bas-Lag-värld, en perfekt avvägd fantastisk litteratur utan sci-fi:s ofta trista tekniknörderi, skräckens patetik och högfantasyns fyrkantiga berättarstrukturer och miljöer. Istället tog den det bästa ur alla genrerna och blev något som var lite som att läsa en tavla av Hieronymus Bosch – grotesk, myllrande och bitvis frånstötande, men samtidigt tillgänglig och klar. När jag sedan förstod att han inte var ensam utan att det fanns nån slags löst sammanhållen rörelse med tentakler framåt och bakåt i tiden började en upptäcksfärd som jag fortfarande håller på med. Tack vare Miéville har jag upptäckt massor av stora författarskap.

 

Ändå är hans eget fortfarande ett av dom allra intressantaste. För att han kan skriva, såklart. För att han har en vildsint fantasi och kapaciteten att omsätta den i läsvärda berättelser och miljöer, såklart. Men också för att han är nåt så ovanligt som en författare som använder fantasy-genren för att skriva politisk litteratur. Iron Council, den tredje (och sista?) boken från Bas-Lag är bland annat en diskussion om våld som politisk metod. Det är en kritik av kolonialism och kulturell imperialism. Det är dessutom en skitspännande roman full av multi-universella spindlar, mordiska mätarlarvsmänniskor och jakter på tak. Sånt är...rätt sällsynt. Med en kniv.

 

I novellsamlingen Looking for Jake syns Miévilles politiska sida tydligt, till exempel i den lilla dystopin ’Tis the season om en nära framtid där allt som har med julen att göra är varumärkesskyddat och licenserat. Vår berättare vinner ett firande hos det största företaget på marknaden med rättigheterna till bland annat Jultomten ™, Julgran ™ och Äggtoddy ™. Föga anar han att hans tonårsdotter är med och organiserar en revolutionär motståndsdemonstration som kommer att braka loss alldeles utanför. Det blir jävligt roligt, inte minst för att Miéville äger en sällsynt förmåga hos vänsterfolk, nämligen en stor nypa självironi. Hans beskrivningar av dom käbblande grupperna inom demonstrationen, från militant feministiska sNOwMEN och AFA-liknande tomteklädda Red&White Bloc via Gay Men’s Radical Singing Caucus (med stridsropet We’re here! We’re choir! Get used to it!) till lama Labour Friends of Christmas och splittrande arga vänstergrupper som vägrar delta i återupplivandet av en borgerlig högtid men delar ut överlastade flygblad är obetalbart skoj.

 

Majoriteten av novellerna drar dock åt skräckhållet. Och här vågar Miéville vara outsagd och oförklarad, vilket gör berättelserna ännu mera oroväckande och påträngande. The Go between, om mannen som under hela sitt liv har levererat mystiska paket till olika platser utan att ha fått förklarat för sig varför och som hela tiden gnags av en ovisshet om han tjänar det goda eller onda är i all sin enkelhet en strålande berättelse. Liksom titelnovellen om ett London som drabbas av en helt abstrakt apokalyps – plötsligt ger alla bara upp utan synbar anledning, kaos bryter ut liksom av sig själv. Här finns gott om gåshudsögonblick. Och Reports of certain events in London, om gator som vandrar genom städerna, är en sån där som får mig att titta lite extra på världen när jag går till bussen.

 

Är man sugen på att upptäcka ett spännande och väldigt tillgängligt författarskap, men inte riktigt orkar med sexhundrasidiga romaner, så är det här en alldeles utmärkt startpunkt. Varför Miéville inte finns på svenska är mig för övrigt en gåta.

Av Anders - 24 februari 2009 22:05

När jag var liten gick min familj i kyrkan en gång om året. Det rörde sig, inte oväntat, om familjegudstjänsten på julafton. Mycket musik, krubbkonstruktion för dom små, och (det egentliga skälet) ihjälslåendet av ytterligare nån timme av årets längsta dag för två klapptarva ungar. Senare kom glappet mellan oss och den egentliga målgruppen (dom snoriga kaostrollen som vrålande jagade varann runt altarringen) att bli alltför stort för att bortse ifrån. Och när den bastanta sopran som av bror och mig kallades kalkontanten för sitt myckna halsfläsk slutade komma och sjunga Adams julsång samma år som en falsksjungande barnkör annekterade alla julsångerna (Kören sjunger verserna ett, två, tre, fem och sex. Församlingen får vara med på vers fyra och lite tyst på refrängen) avvecklades projektet. Familjen står än idag utan religiöst alibi. Men på den tiden vi faktiskt gick kunde jag på årlig basis bevittna hur prästen Rune faderligt kallade fram dom små för att bygga krubban. Det lästes ur evangeliet, och vid lämpliga tillfällen fick dom battingar som höll sig framme chansen att placera ut en jungfrumoder, en herde eller en kamel.

 

Saken var dock den att Rune hade en mycket klar uppfattning om vart saker och ting skulle stå, och varje försök till kreativ placering hejdades prompt. Här fanns ingen plats för änglar på stallets tak eller vise män hukande mystiskt under ett kaktusblad, inte. Vi ställer herdarna här borta, va? Och Josef ska stå till vänster om Maria. Värre ändå, även trägubbar placerade helt enligt konventionen fick alltid nån liten justering. Vinkeln var kanske fem grader fel eller så. Vi snackar skeninflytande med en kniv. I slutändan var det Runes krubba all the way.


Jag kommer att tänka på det när Trollet hjälper mig att tömma diskmaskinen. Koncentrerat pular han ner en av sina tallrikar bland visparna innan han klättrar upp i mitt knä för att nå att stoppa osthyvlarna och en stekspade i besticklådan. Och att jag kommer att tänka på Runes krubba gör att jag hejdar mig från att flytta sakerna dit dom hör hemma. För Trollet är så stolt över sig själv och sin alternativa ordning. Varför ska jag ta ifrån honom det?


Klart kung Melchior ska få ninjasmyga i skogen! Det ska fan bli min devis för barnuppfostran. Att jag sen kommer att hugga mig i fingret med en osthyvel när allt jag vill ha är en tesked är trots allt ett litet pris att betala för känslan av att hjälpa till och räknas.

Av Anders - 24 februari 2009 07:56

Man vet säkert att man

sovit för lite när tandborsten inte hunnit

torka mellan kvälls- och morgonborstningen.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se