Om jag verkligen ska rannsaka mig själv så hade jag nog lite räknat med att folk desperat skulle hänga vid mina rockärmar redan i entrén. Du är tillbaka, Herren ske lov och pris! Vi drunknar här! Kan inte du ta en titt på dom här sexton inkomna förslagen och presentera dom lite kort på uppdragsledarmötet imorgon? Kan vi ta ett lunchmöte idag, jag har tvåtusen grejer som-

Istället fick jag höra Men gud, är du tillbaka redan? Har tiden gått SÅ fort? ungefär femtio gånger. Bruket stod kvar, vi har en repertoar såväl i vår som i höst, ligger lite efter med reff och förprojekteringar men inte värre än vanligt i vår underbemannade vardag, dom uppe på plan sex byter kontor med varann igen i sin årligt återkommande Hela Havet Stormar-lek, och folk verkade genuint glada att se mig. Det var fint.

Vi har fått en ny chef, som kommer att vara lite lättare att få tag på. Känns bra. Dom har rensat brutalt i Brukets möteskultur. Känns fantastiskt. (tror utan överdrift att jag satt i elva jävla återkommande möten när det var som värst. Ungefär samma personer satt med i nästan allihop). En hel del människor har slutat. Betydligt färre har tillkommit. Mindre av dina och mina skattepengar i plånboken. Hårda nypor och mindre risktagande. Och dom där externa medlen som regeringen tyckte vi skulle snyta ur örat, dom har ju inte varit så lättframtrollade precis. (Borgarna raljerar ofta över vänsterns klamrande vid staten som lösningen på alla problem. Dom har å andra sidan sina entrepenörer. Skapa en öppning för nånting vafan som helst, då kommer entrepenörerna direkt vettu! "VA? Har det blivit skattefritt med flytande honung!? Nu jävlar nyanställer jag sexti pers!" ) Dom som jobbar med externfinansiering har det inte skitkul just nu: Sponsra en turné på bygdegårdar i Norrland? Ja nu varslade vi ju hundrafemti pers i november, så vad tror du själv?

Sen har jag mest lyssnat och försökt slå i mig enorma mängder information (jamen just det, det är så här det känns att ha tänkt sig trött vi halv fyra på eftermiddagen!) å ena sidan. Och meckat i ordning min skrivplats och re-aktiverat mail-konton och fixat jobbtelefon och nyckelkort och sånt därnt å andra sidan.

Det var inte helt utan tillfredsställelse, trots allt, som jag hängde upp mina dramaturg-blåbyxor och ställde mig att köa vid stämpelklockan vid fem. Jag gillar mitt jobb. Skönt att kunna säga det idag med.

Jag kom hem från jobbet.

Möttes av dånande dödsmetall bakom stängd pojkrumsdörr.

(Idag började han på dagis.)