Vårt dagis kör med den där nya snabba inskolningen. Istället för en två- eller treveckors process där föräldrar och barn tränar på längre och längre bortavaro, så är den här fem dagar lång. Vi är gradvis med under längre och längre del av dagisdagen, så att allt ska vara bekant. Och fokus ligger på att göra barnet hemma och bekvämt med personal och barngrupp (och vice versa). Som förälder är det ens uppgift att finnas med, men hålla sig i bakgrunden. Att vara en grundtrygghet, men att låta personalen sköta saker och ting om läget inte är alldeles förtvivlat.

Så idag har Trollet och jag övat på att ta ett par stora kliv ifrån varandra. Det är en märklig känsla att inte vara den som omedelbart stegar fram när han trillar på rumpan och inte tar sig upp i storstövlarna. Eller att stå kvar och vinka lite på håll när han kollar sig omkring och säger: "Pappa? Pappa?". Hej hej, jag är härborta. Gå och lek med dom andra barnen.  

Men Trollet har funnit sig väl tillrätta. Inga tårar alls so far. Han och "hans" fröken har klickat, det finns redan ett förtroende där. Och när han under samlingen reste sig, gick fram på stadiga ben och satte sitt foto på vilka är här idag-tavlan, då var jag larvigt stolt och rörd.

Jag gör mig inga illusioner om att det kommer att bli lätt nästa vecka, när vi ska lämna honom på riktigt. Men hittills är det här väldigt mycket lättare än jag hade befarat. Peppar peppar und so weiter.

 

Tant Grön

3 februari 2009 22:41

Egentligen tycker jag att det är helt sjukt att någon annan ska ta hand om mina barn, någon annan träffar mina barn mer än jag. Måste både jag och mannen jobb för att överleva, nej, men för att kunna ha den levnadsstandard vi är vana vid och gärna vill behålla. Fast jag skulle mycket väl kunna tänka mig att flytta ut på landet, odla mina egna grönsaker och sy allas kläder osv. Mannen har dock inte samma rosenskimrande syn på detta som jag har. Och tur är väl kanske det, eller, jag vet inte? Jag kanske bara vill ha det jag inte kan få, typ ett tredje barn och lämna stan.

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 

ullrika

4 februari 2009 00:25

har fått känslan av att det kommer vara ungefär samma här. vi har två veckor på oss, men om jag förstått rätt så är det planerat att gå mycket fortare än så. schåår! jag kommer va värsta haren. tur att Tias tar första tre dagarna.

det där med att inte trösta har inte slagit mig in, men oj... och nää.. hur klarar man det?

fan. jag är en mes.

http://akirllu.blogg.se

 

Ola

4 februari 2009 07:13

Ulrika, när jag läste din kommentar fick jag på något för mig att du kommenterade Tant Grön och har 2 veckor på dig att skaffa ett tredje barn och lämna stan... Det var märklig läsning tills jag förstod att jag var ute och cyklade.

 

MA

4 februari 2009 09:50

Snälla Ola, jag har skrattat så att tårarna trillar åt din kommentar!!! Skrattflämtar fortfarande...Hälsningar Anders mamma Ulla.

 

Tant Grön

4 februari 2009 13:20

Jag skrattar jag med :-)

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 

Anders

4 februari 2009 22:25

Tant Grön - jag har ju inte på allvar lämnat iväg mitt barn ännu, utan tomtar ju runt där i bakgrunden. Men så nära som nu, i den känslomässiga bergochdalbana som är inskolning, har jag väl aldrig känt mig en massa konstiga stenåldersidéer om att "en förälder minsann MÅSTE vara hemma tills ungen börjar skolan". Nåt konstigt är det, som du säger. Fast bra också, tror jag. Jag återkommer i frågan...

Ullrika - det har ju inte varit nån riktig tröstning hittills. Trollet har varit rätt kavat. Men jag lovar dig att det räcker med att se honom stå och trampa med en boll i händerna och försöka få uppmärksamhet från en fröken som just då har fullt fokus på ett annat barn. Man får hjärtsnörp.

Ola - jag kan bara instämma med morsan och Tant Grön. Väldigt väldigt kul!

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

ullrika

5 februari 2009 16:23

hoho! mycket är jag, men nån barnatjyvare är jag minsann icke!

till mitt försvar hade Tantens kommentar inte dykt upp när jag började skriva min kommentar - sisådär tvååenhalv timmar innan den blev publicerad... :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...