Hej,

på lördag spelar vi i Teater Hermelinpenis vår sista föreställning av "Hedersvåld i Tomteskogen" på Kulturhuset Räklanda.

Det är en väldigt angelägen och aktuell pjäs för högstadiet, där vi pekar på sånt som är problem i samhället. Vi tycker att vi har fått väldigt bra respons från elever som har varit och sett föreställningen. En del grät. Bifogat är en jätte fin förhandsartikel från Räklandaposten.

Vi känner verkligen inte att vi har spelat färdigt. Därför vill vi åka på turné med er senare i vår. Vi vill dock bara turnera i Sörmland och Uppland. (Vi har tre egna tekniker också, förutom ensemblen på sex personer).

Vi har skrivit en gång förut till er för en vecka sedan, men fick då bara ett mail om att ni hade tagit emot vårt förslag. Sen har vi inte hört nåt mer! Nu på lördag klockan 18 spelar vi alltså sista föreställningen, och vi tycker faktiskt att ni har ett ansvar som institution att vara öppna och nyfikna. Räklanda ligger bara trekvart från Stockholm med pendeltåg. Vi kan lägga undan en fribiljett om ni vill.

Hör av er snarast!

Okej, jag har nu prövat på några dagar som yrkesarbetande bloggare. Och bortsett från den uppenbara fokussplittring en vardag framför datorn innebär (samma mekanism som fick en att för sig själv hävda att facebook handlade om nätverkande under den där första förförelsefasen. Ni minns den ljuva tiden när man glatt la en timme om dagen på att ta reda på vilken massmördare eller grönsak man var), och bortsett från att det nu inte finns någon tid att skriva dom där mitt på dagen-inläggen, så infinner sig ytterligare ett problem.

När jag tidigare haft fler idéer till inlägg än jag hunnit blogga ur mig innan dom tappat spänsten, så är det nu lite tunt. Inte tomt, inte alls, men inget självklart överflöd av vinklar och episoder. Lite tunt, som sagt. Och ska vi vara ärliga så har ju inte inläggen som handlat om jobbet varit mina vassaste, precis.

Med andra ord är en pappaledigvardag med en knappt sjutton månader gammal batting intressantare än en position mitt i den kreativa smältdegel som är världens största teater.

Eller också är det bara jag som inte hittat ett sätt att blogga om månadsmöten, mailbombning från Teater MedEnDåresEnvishet eller tygprovsbesök från kontorsinredningsfirman, helt enkelt.

Herregud: Am I going Dilbert?

Och så riktar vi ett tack till Johan, för vänligheten att fortsätta skicka bilder på den töntiga femtonåring jag var en gång.

Här ser vi den allvarliga missuppfattningen "Anders, han var allt en redig ladykiller han" (vad är det för jävla uttryck förresten? Tjejtjusare heter det väl, ussare kvanting!) i sin prydno. Vi ser också en tydlig påminnelse om att en kvinnlig åttitalsgarderob är inte så jävla kul den heller.

Till vänster om mig står en tjej som kallades för Campari. Ingen aning längre om vad hon hette egentligen. Hon var en av språkresegruppens kvartett av ledartjejer (dom där som man knappt såg till, eftersom dom dejtade tjugotvååriga engelsmän som jobbade på bank hela helgerna) och kunde vara rätt snipig, but I was on her good side.

Till höger står en av typ tre Annor. Hon var simmare och hade rätt imponerande armar som jag minns det. Snäll och rar, men inte sådär superfartig. Hon försökte faktiskt böja brevväxla med mig, slår det mig nu. Det gick inget vidare - jag är och förblir värdelös på sånt. Nej, hon var inte kär i mig, det kan jag verkligen inte tro. Eller? Nej. Eller?

Ju mer jag tänker på det, ju tydligare känner jag att den där resan var jävligt viktig. Jag var nån annan där, nån lite snyggare och ballare än jag var hemma i Åmål. För första gången sen fjärde klass en plats mitt i smeten, som inte var en ren kompiskilleposition (Anders du är så bra att prata med). Ett andningshål i allt det trånga och oförlösta som var högstadiet. Jag tror det gav en hel del självförtroende.

Maria, som var föremål för kyssen, är för övrigt inte på den här konfirmationen. Hon gick i Göteborgsgruppen.

Så. Ska vi ta och låta freakshowen tuffa vidare till nästa state fair nu?

Fick precis ett telefonsamtal från Loppan. Personalen på dagis tyckte att hon skulle gå iväg innan vilan, så Trollet inte blev distraherad av vetskapen att mamma sitter i rummet intill. Och för att avskedet inte skulle ske precis innan vilan (Hejdå, nu går mamma helt plötsligt, men försök att slappna av och sov en stund vettja) så sa hon hejdå före lunch istället. Hon ska bara vara borta ett par timmar, hon är där igen när han vaknar (om han nu somnar). Men det vet ju inte han riktigt. Han blev ledsen såklart. Det sista Loppan såg genom fönstret var hans ihopskrynklade lilla ansikte när tårarna kom.

Och här sitter jag i en förort där tunnelbanan vänder, med mungiporna nere i knävecken och en sentimental gråt som lurar strax bakom ögonen. Just nu skiter jag högaktningsfullt i världens största teater, utveckling av konstnärliga kontaktytor mot arrangörerna, idébanksbehörighet, förprojekteringar och red flags. Min unge är ledsen.

(Jaja, han är troligen glad igen nu. Eller sover gott. Men i min skalle slutar han nog inte riktigt gråta förrän jag får krama honom. Ordentligt.)