Man har ju blitt med award igen, va...

Och efter att dom sista veckorna har varit elak mot såväl Bengt Ohlsson och stackars Teater Hermelinpenis som mig själv som femtonåring, så känns det som det är läge att spela det här kortet fortsomfan, innan det tas ifrån mig...

Det är Lastbilstanten som förärat mig utmärkelsen Gullig blogg. Hon hävdar själv att det kanske inte det epitet man i allra första hand skulle använda om Med en kniv! (där fattar jag inte riktigt hur hon menar). Men, skriver hon, det är ju himla gulligt att göra mig glad varje dag (och där fattar jag precis!). Tack!

Mitt i lyckan och den ödmjuka tacksamheten kan jag dock inte låta bli att undra över vilka det är som designar dom här blogg-utmärkelserna. Jag fattar tanken och mekanismen, och jag blir verkligen glad, men själva utseendet... Jag har hittills inte stött på nån som inte kräver ett par djupa andetag innan man biter ihop och laddar upp den (Narnigrin, som är doter till Lastbilstanten för er som av en händelse inte har örnkoll på mina kommentatorers genealogi, reagerade för övrigt på sin identiska award med ett Är jag alltså tänkt att dekalera min überstylish-a blogg med nåra jäkla hjärtan nu? Uhu.). Jag misstänker att dom som skapar dom är samma lirare som programmerar virus. Sen njuter dom av att se farsoten spridas över världen medan dom fnittrar i mjugg. 

Fick kaffedarren på tunnelbanan på

hemvägen. Spyfärdig, kallsvettig, spattig, måste kliva av.

En bild av jobbåtervändarens orutin.

Lite så känns det i magen idag.

För Trollets första egna dagisdag landade, med fröken K:s ord, på Han har varit glad. Inte tapper, inte uthärdande, inte stoisk, inte ens helt okej. GLAD.

Nej nej, inte hela tiden riktigt. Han var lite ledsen precis när mamman gick. Och sen var det inte askul att halka runt på gården när man drattat på arslet för femtonde gången på en timme i slasket. Men annars har han varit glad. Och när Loppan kom för att hämta kastade han en boll till henne, bjöd in henne i leken, log. Hej, kommer du nu? Roligt! snarare än Rädda mig från det här straffet, nu nu nuuuu!

Glad. Jag är så lättad och stolt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Sen har han inte sovit en minut idag heller och var trött så han vinglade här i eftermiddags. Och imorgon är en ny dag med andra vibbar, jag vet det, och kanske blir det lesset då. Men idag, på riktiga premiärdagen, så visade han för oss att han inte känner sig sviken och övergiven och bortglömd. Att han litar på att vi kommer och hämtar honom. Och att han trivs.

Det är som en present.