Mofs..helt enkelt

14 februari 2009 14:38

Känner igen! Jisses tonåringar är som myggbett, irriterande och envisa. har en 15 åring själv. Upp och ner som 1 pannkaka

Anders S

14 februari 2009 14:42

Barn och ungdomsteaterdramaturgens uppgivna syn på konsten?

narnigrin

14 februari 2009 18:33

Men -är- det inte på sätt och vis en ynnest att få en typisk fjortonårings uppmärksamhet, då de vanligtvis riktar all sin uppmärksamhet mot sig själva?

Anders

14 februari 2009 18:56

Alla - Grynnan-Anders, du är hyfsat rätt ute. Jag träffar mycket ungdomar i mitt jobb, och oftast är det hur kul som helst (inte minst på grund av det du beskriver Narnigrin, det är en seger att verkligen nå dom. Och GÖR man det, då blir belöningen stor). Det som gör mig lite trött emellanåt dock, som nu efter två dagars föreställningsanalyser med högstadieungar, är att dom så självklart gör grundantagandet att DOM är där för MIN skull. "Jaja, kör din analys nu då, vi lyssnar." Ibland känner man ju bara för att flina åt dom och milt fråga hur många vuxna dom tror att dom skulle ha runt sig om dessa vuxna inte fick betalt. Men det kan man ju förstås inte göra.

Mofs - varmt välkommen hit!

Tant Grön

14 februari 2009 23:01

Usch, jag var HEMSK som tonåring och har nog inte blivit mycket bättre. Jobbig, obstinat, fruktansvärt ironisk och sarkastisk, för att inte tala om pinsam och brutalt ärlig. VARFÖR!? Nu är jag förståss orolig för att Gulliganerna ska bli lika trevliga som jag var i tonåren :-) Jag tror att jag då ska begära ensam vårdnad, åt Mannen, och flytta till en öde ö i Söderhavet.

Anders

15 februari 2009 13:49

Tant Grön - det där med Trollet som tonåring ligger ju en bra bit framåt i tiden, men ger mig redan lite magknip. Dels för att tvingas uppleva det där "du är helt jävla dum i huvet"-avvisandet från andra hållet. Men också för att det är en svår tid i allmänhet. Tur att det är en stund kvar.

Ola

15 februari 2009 14:13

Jag funderar lite på hur man tänkte som tonåring och själv diskuterade jag nog såhär:
"Du struntar i mina åsikter, skrattar åt mina känslor och gör narr av min smak (trots att jag ägnar oerhört mycket mer av min tid åt att fundera på till exempel vad som är rätt och fel, bra och dålig musik och vem jag är kär i än vad du gör). När du pratar med mig så har du spikat rollerna från start. Varför skulle jag lyssna på dig?"

Klart att detta inte gällde relationen till alla vuxna men om man har den känslan i 80% av fallen börjar man ganska snart generalisera.

Anders

16 februari 2009 13:06

Ola - Jag tror det är en helt riktig analys. Det är lätt att glömma det när man är en av dom där 20% som kommer in med nån slags genuin vilja till dialog. Och som sagt, det är inte misstänksamheten jag egentligen blir trött av, utan känslan av att dom förutsätter att dom sitter där för att det är väldigt viktigt för MIG.