Det här inlägget har varit på gång en stund, men eftersom jag befarar att det blir rätt långt (och eftersom det innefattar en massa länkar) så har det krävt sin tidpunkt. Det som föranleder det är dels ett inlägg på bloggen Saker under huden om längtan efter populärkulturella nördar av kvinnligt kön. Dels två hos Julia Skott; ett om myten att tjejer alltid får knulla, om dom bara vill, och ett om att vi är socialt kodade att uppfatta vissa personer som snygga. Tanken att Anna i min konfirmationsgrupp kanske möjligen var kär i mig, som slog mig i samband med att jag skrev andra inlägget om min konfirmation har också med saken att göra. 

"Kära ungdomar", sa farbro Kniven, svepte pläden om benen och lutade sig tillbaka i öronlappsfåtöljen, "sätt er här vid mina fötter så ska jag ta med er till en tid för länge länge sedan... När jag gick på högstadiet firades inte Alla hjärtans dag. Det var ett ansträngt handlarpåhitt som framlevde sina dagar i skymundan. Säkert såldes det nån extra ros och en eller annan chokladask, men i så fall till föräldragenerationen. Drivor med röda styckrosor för tjugo spänn styck och gööliga lappade nallar var ännu okänt (åtminstone i Åmål). 

Och fy helvete, tur var väl det. För mig var redan detta med småbilderna ett fullt tillräckligt stressmoment. Vadå för småbilder undrar ni? Jo, förstår ni ungdomar, på den tiden fick man efter den individuella skolfotograferingen sina bilder i olika storlekar. En stor till mamma. Två halvstora, lämpliga att stå på nåt piano hos en morfar eller så. Fyra mellanstora som inte gick att ha till ett förbannat nåt. Och så tjugofem småbilder. Tänk thumbnails, klarnar det då? Dom bytte man med dom man själv ville ha bild på. Standard var att ha sin kollektion av skolkamrater buntade med en gumminsnodd runt i plånboken. Om det var en del prestige inblandat? Prestige med en kniv. Skammen att fråga typ Kicki i 9B och få svaret att "tyvärr, jag har bara fem kvar" överträffades endast av att ha hur många bilder kvar som helst när jävla Jonte kom och ville byta. Och det vore väl synd att påstå att jag hade sådär jättemånga av dom snyggaste tjejernas åtråvärda småbilder i min plånka, nej. 

Min högstadietid är en konstig och dubbel historia. Jag var sannerligen inte mobbad, inte utanför, inte direkt nördig (mitt rollspelande skedde i smyg), till och med en slags ledartyp i vissa sammanhang. Men som pojkvänsmaterial var jag blöt wellpapp. En klockren kompiskille. Snäll, bra att prata med. Hundvalp. Den Sam Weir-situation Elin beskriver på Saker under huden (länk ovan) har jag, precis som hon, varit igenom hundra gånger. Mina ytterligt få amorösa upplevelser skedde på andra platser, i andra sammanhang, på resor där jag kunde få en annan roll.

Det var således gränslöst synd om mig, buhu.

Åh, okej, suckar läsaren. Du fick inte hångla på högstadiet. Så…originellt. Och det har läsaren ju rätt i. Precis som Elin är inne på, så är den historien tämligen väldokumenterad. Vi som lunkade runt där och aldrig sa hora och hjälpte dig hem när du blev för full och som man kunde ringa till mitt i natten und so weiter, vi har fått vår stukade självbild skildrad på film, i böcker, i serier, på TV och på teaterscenen (via yours truly om inte annat) många gånger. Inte nödvändigtvis för många, det tycker jag trots allt inte. Men vi är synliggjorda. Vi har fått vår längtan efter dom Snygga Och Ouppnåeliga Tjejerna Som Bara Var Intresserade Av Äldre Killar Som Behandlade Dom Som Skit upplyft i ljuset, granskad och bedömd såsom varande traumatisk och orättfärdig.

Samtidigt har Elin rätt i att det bara gäller så länge den tragiska hjälten är av manligt kön. Den kvinnliga tönten, kompistjejen, hon med låga amorösa aktier som inte visar sig vara klassiskt sketasnygg så fort hon tar av sig glasögonen och skakar ut håret, hon är fortfarande rätt sällsynt. Och ska jag rannsaka mig själv under min egen deppiga högstadietid så är det ju inte dom tjejerna jag tänker på när jag säger tjejer. Dom tänkte jag väl egentligen inte ens på såsom varande av kvinnligt kön. Och därmed är dom förstås inte heller inkluderade i den där tjejer får alltid ligga om dom vill-myten som Julia skriver om. För dom töntigaste tjejerna, dom var liksom inte ens med i den amorösa matchen. Även från min låga utsiktspunkt.

Jag pratar inte om att vi borde ha sett varandras vackra inre istället eller nåt sånt larv. Men jag tror att ett av grundproblemen för oss som gick runt och kände oss oliggbara under vår tonårstid är just att vi själva accepterade reglerna i spelet. Vi hade blicken riktad åt samma håll som alla andra. Vi försökte tappert vara attraktiva på det sättet dom som var allmänt åtråvärda var attraktiva (fast i dom fjärde ballaste jeansen, dåliga kopior av dom tuffaste skorna och en bussarong från jävla Ellos), och vi köpte den rådande erotiska hierarkien rakt av. Vi var socialt programmerade att tycka att någon av dom fem tänkbara kandidaterna till Skolans Snyggaste Tjej var skolans snyggaste tjej. 

Det är bisarrt att titta i sina gamla högstadiekataloger och inse att rätt många av dom som var ansedda som snygga faktiskt inte var det. Dom råkade bara vara bästa kompis med rätt person. Eller hade en högstatusposition på något annat sätt (idrott, självsäkerhet, fysiskt våld) som blev attraktiv i sig. Eller hade rätt kläder och var sminkade som man skulle. Cool-erans tid.

Min första flickvän Heidi gick i nian när jag gick i sjuan. Vi gick alltså på samma högstadieskola i ett helt år. Jag har inget som helst minne av att nånsin ha sett henne där. På den tiden var hon en pingstkyrkounge i töntiga second-hand-kläder och hästsvans, nån som misslyckades med att stöpa sig efter mallen. När jag fick syn på henne två år senare hade hon hoppat av kyrkan. Hon hade rakat av sig håret, hade anarkistmärken i öronen och gick alltid  barfota. Jag bara gapade. Hon var det tuffaste jag nånsin hade sett, åtminstone i min lilla stad. Jag kunde inte fatta att hon ville bli ihop med lilla mig. Och jag kunde inte fatta det när jag insåg att hennes självförtroende var lika dåligt som mitt.

När jag ser henne i skolkatalogen nu kan jag ju se att hon såg lika bra ut i nian, när hon var fullständigt osynlig. Eller inte riktigt, för utstrålningen är fel. Det finns nåt uppgivet där, en medvetenhet om sin egen hopplöshet som liksom suddar ut henne från bilden.

Och samma sak gäller många av dom vackraste, smartaste, roligaste och mest intressanta människorna jag har runt mig i mitt vuxna liv. Just högstadietiden var en skit-tid, amoröst sett om inte annat. Min fantastiska, vackra, strålande Loppan gick runt med nåt slags gammeldags ideal och såg enligt egen utsago ut som en liten tant – okysst, ensam och längtig.

Jag gjorde också, som Heidi, min geek to freak-transformation. Mitt språng var inte alls så stort som hennes, men det fanns där. Sönderklippta kostymer, farfars gamla hatt, hängslen, Åke Jävel-T-shirt. Mitt älskade Åmålsgäng består just av ett gäng halv- eller heltöntar (nä, okej, inte allihop) som tog steget och blev konstiga jävlar (i stort sett allihop). Och jösses jävlar vad mycket bättre det är att vara en konstig jävel än tönt.

Jag önskar bara att jag hade insett det tidigare. Jag önskar att vi allihopa som gick omkring dom där åren och kände oss åt helvete fel hade haft modet och kraften att spränga mallen. Att vi hade vågat välja varandra istället. Och inte för att vi var så fina inuti. Utan för att vi lite tills mans och kvinns faktiskt var jävligt mycket vackrare än dom fick oss att tro. Redan då.

* Inlägget lätt putsat och uppdaterat vid 10.30 090215