Direktlänk till inlägg 15 februari 2009

Kärlek i cool-erans tid*

Av Anders - 15 februari 2009 00:03

Det här inlägget har varit på gång en stund, men eftersom jag befarar att det blir rätt långt (och eftersom det innefattar en massa länkar) så har det krävt sin tidpunkt. Det som föranleder det är dels ett inlägg på bloggen Saker under huden om längtan efter populärkulturella nördar av kvinnligt kön. Dels två hos Julia Skott; ett om myten att tjejer alltid får knulla, om dom bara vill, och ett om att vi är socialt kodade att uppfatta vissa personer som snygga. Tanken att Anna i min konfirmationsgrupp kanske möjligen var kär i mig, som slog mig i samband med att jag skrev andra inlägget om min konfirmation har också med saken att göra. 


"Kära ungdomar", sa farbro Kniven, svepte pläden om benen och lutade sig tillbaka i öronlappsfåtöljen, "sätt er här vid mina fötter så ska jag ta med er till en tid för länge länge sedan... När jag gick på högstadiet firades inte Alla hjärtans dag. Det var ett ansträngt handlarpåhitt som framlevde sina dagar i skymundan. Säkert såldes det nån extra ros och en eller annan chokladask, men i så fall till föräldragenerationen. Drivor med röda styckrosor för tjugo spänn styck och gööliga lappade nallar var ännu okänt (åtminstone i Åmål). 


Och fy helvete, tur var väl det. För mig var redan detta med småbilderna ett fullt tillräckligt stressmoment. Vadå för småbilder undrar ni? Jo, förstår ni ungdomar, på den tiden fick man efter den individuella skolfotograferingen sina bilder i olika storlekar. En stor till mamma. Två halvstora, lämpliga att stå på nåt piano hos en morfar eller så. Fyra mellanstora som inte gick att ha till ett förbannat nåt. Och så tjugofem småbilder. Tänk thumbnails, klarnar det då? Dom bytte man med dom man själv ville ha bild på. Standard var att ha sin kollektion av skolkamrater buntade med en gumminsnodd runt i plånboken. Om det var en del prestige inblandat? Prestige med en kniv. Skammen att fråga typ Kicki i 9B och få svaret att "tyvärr, jag har bara fem kvar" överträffades endast av att ha hur många bilder kvar som helst när jävla Jonte kom och ville byta. Och det vore väl synd att påstå att jag hade sådär jättemånga av dom snyggaste tjejernas åtråvärda småbilder i min plånka, nej. 


Min högstadietid är en konstig och dubbel historia. Jag var sannerligen inte mobbad, inte utanför, inte direkt nördig (mitt rollspelande skedde i smyg), till och med en slags ledartyp i vissa sammanhang. Men som pojkvänsmaterial var jag blöt wellpapp. En klockren kompiskille. Snäll, bra att prata med. Hundvalp. Den Sam Weir-situation Elin beskriver på Saker under huden (länk ovan) har jag, precis som hon, varit igenom hundra gånger. Mina ytterligt få amorösa upplevelser skedde på andra platser, i andra sammanhang, på resor där jag kunde få en annan roll.

 

Det var således gränslöst synd om mig, buhu.

 

Åh, okej, suckar läsaren. Du fick inte hångla på högstadiet. Så…originellt. Och det har läsaren ju rätt i. Precis som Elin är inne på, så är den historien tämligen väldokumenterad. Vi som lunkade runt där och aldrig sa hora och hjälpte dig hem när du blev för full och som man kunde ringa till mitt i natten und so weiter, vi har fått vår stukade självbild skildrad på film, i böcker, i serier, på TV och på teaterscenen (via yours truly om inte annat) många gånger. Inte nödvändigtvis för många, det tycker jag trots allt inte. Men vi är synliggjorda. Vi har fått vår längtan efter dom Snygga Och Ouppnåeliga Tjejerna Som Bara Var Intresserade Av Äldre Killar Som Behandlade Dom Som Skit upplyft i ljuset, granskad och bedömd såsom varande traumatisk och orättfärdig.

 

Samtidigt har Elin rätt i att det bara gäller så länge den tragiska hjälten är av manligt kön. Den kvinnliga tönten, kompistjejen, hon med låga amorösa aktier som inte visar sig vara klassiskt sketasnygg så fort hon tar av sig glasögonen och skakar ut håret, hon är fortfarande rätt sällsynt. Och ska jag rannsaka mig själv under min egen deppiga högstadietid så är det ju inte dom tjejerna jag tänker på när jag säger tjejer. Dom tänkte jag väl egentligen inte ens på såsom varande av kvinnligt kön. Och därmed är dom förstås inte heller inkluderade i den där tjejer får alltid ligga om dom vill-myten som Julia skriver om. För dom töntigaste tjejerna, dom var liksom inte ens med i den amorösa matchen. Även från min låga utsiktspunkt.


Jag pratar inte om att vi borde ha sett varandras vackra inre istället eller nåt sånt larv. Men jag tror att ett av grundproblemen för oss som gick runt och kände oss oliggbara under vår tonårstid är just att vi själva accepterade reglerna i spelet. Vi hade blicken riktad åt samma håll som alla andra. Vi försökte tappert vara attraktiva på det sättet dom som var allmänt åtråvärda var attraktiva (fast i dom fjärde ballaste jeansen, dåliga kopior av dom tuffaste skorna och en bussarong från jävla Ellos), och vi köpte den rådande erotiska hierarkien rakt av. Vi var socialt programmerade att tycka att någon av dom fem tänkbara kandidaterna till Skolans Snyggaste Tjej var skolans snyggaste tjej. 


Det är bisarrt att titta i sina gamla högstadiekataloger och inse att rätt många av dom som var ansedda som snygga faktiskt inte var det. Dom råkade bara vara bästa kompis med rätt person. Eller hade en högstatusposition på något annat sätt (idrott, självsäkerhet, fysiskt våld) som blev attraktiv i sig. Eller hade rätt kläder och var sminkade som man skulle. Cool-erans tid.

 

Min första flickvän Heidi gick i nian när jag gick i sjuan. Vi gick alltså på samma högstadieskola i ett helt år. Jag har inget som helst minne av att nånsin ha sett henne där. På den tiden var hon en pingstkyrkounge i töntiga second-hand-kläder och hästsvans, nån som misslyckades med att stöpa sig efter mallen. När jag fick syn på henne två år senare hade hon hoppat av kyrkan. Hon hade rakat av sig håret, hade anarkistmärken i öronen och gick alltid  barfota. Jag bara gapade. Hon var det tuffaste jag nånsin hade sett, åtminstone i min lilla stad. Jag kunde inte fatta att hon ville bli ihop med lilla mig. Och jag kunde inte fatta det när jag insåg att hennes självförtroende var lika dåligt som mitt.


När jag ser henne i skolkatalogen nu kan jag ju se att hon såg lika bra ut i nian, när hon var fullständigt osynlig. Eller inte riktigt, för utstrålningen är fel. Det finns nåt uppgivet där, en medvetenhet om sin egen hopplöshet som liksom suddar ut henne från bilden.

 

Och samma sak gäller många av dom vackraste, smartaste, roligaste och mest intressanta människorna jag har runt mig i mitt vuxna liv. Just högstadietiden var en skit-tid, amoröst sett om inte annat. Min fantastiska, vackra, strålande Loppan gick runt med nåt slags gammeldags ideal och såg enligt egen utsago ut som en liten tant – okysst, ensam och längtig.

 

Jag gjorde också, som Heidi, min geek to freak-transformation. Mitt språng var inte alls så stort som hennes, men det fanns där. Sönderklippta kostymer, farfars gamla hatt, hängslen, Åke Jävel-T-shirt. Mitt älskade Åmålsgäng består just av ett gäng halv- eller heltöntar (nä, okej, inte allihop) som tog steget och blev konstiga jävlar (i stort sett allihop). Och jösses jävlar vad mycket bättre det är att vara en konstig jävel än tönt.


Jag önskar bara att jag hade insett det tidigare. Jag önskar att vi allihopa som gick omkring dom där åren och kände oss åt helvete fel hade haft modet och kraften att spränga mallen. Att vi hade vågat välja varandra istället. Och inte för att vi var så fina inuti. Utan för att vi lite tills mans och kvinns faktiskt var jävligt mycket vackrare än dom fick oss att tro. Redan då.


* Inlägget lätt putsat och uppdaterat vid 10.30 090215

 
ANNONS
 
lastbilstanten

lastbilstanten

15 februari 2009 00:46

När jag gick i högstadiet hade vi inte dom där småbilderna. Däremot gick vi till den lokala fotografen och fick för en billig penning sv/v porträttfoton av två olika varianter i totalt 36 kopior. ALLA skulle helst bytas bort. Jag lyckades aldrig. Men det var viktigt att ha den där bunten med foton i väskan... ifall liksom... Visst fick jag ett gäng bytta, men precis som du säger så var det ju inte direkt "tuffa gänget" som jag bytte med. Men jag har överlevt... och jag är starkare...VI är starkare! Eller hur?! ;-)

http://www.lastbilstanten.bloggagratis.se

 
narnigrin

narnigrin

15 februari 2009 02:46

Ni behöver inte känna er helt hopplöst gammalmodiga (om det nu var det ni satt och gjorde) ... Ända fram på nittitalet hölls man nämligen med Bilder I Olika Storlekar. Jag tror jag lyckades byta uppemot fyra-fem varje år, max.

http://blog.erikanilsson.eu

 
celina

celina

15 februari 2009 11:59

Det roliga, eller kanske egentligen mest tragiska, med hela den här historien är att den är sann, fast ändå inte. För jag var inte en av de där tjejerna som var osynlig, men ändå ÄNDÅ var jag hopplöst efter på ett amoröst plan, för att använda ditt eget uttryck. Alla gick runt och trodde att jag - som av någon jävligt underlig anledning var den där tjejen som alla andra visste vem det var trots att mitt självförtroende låg på minus, precis som alla andras - var en erfaren jävel som minsann kunde välja och vraka. Men nej. Jag var okysst innan jag var femton. Precis som alla andra. Jag gick runt och var kär i den ena killen efter den andra utan att någonsin våga ta något som helst steg som skulle kunna leda till något mer än bara trånande blickar i korridoren. Precis som alla andra. Dessutom fattade jag inte förrän flera år senare att jag förmodligen hade haft möjligheten att göra precis vad jag ville, om jag bara hade vågat. Jag mådde bara dåligt över att folk tittade på mig. Det hjälpte inte ett skit att vara en av skolans fem snyggaste (om jag nu ens var det) eftersom min egen självkänsla stod i vägen så jag var ändå bara en kuf i mina egna ögon.

http://celina.blogg.se

 
Översättarhelena

Översättarhelena

15 februari 2009 12:13

Vilken genial rubrik!

http://oversattarbloggen.blogspot.com

 
Anders

Anders

15 februari 2009 14:16

Lastbilstanten och Narnigrin - För min del handlade det inte om nåt socialt pariaskap. Även om rätt många såg mig som en prakttönt, så hade jag helt okej relationer bland "tuffa gänget" också. Men just när det gällde det (flirtiga?) bytandet av dom där jävla bilderna, eller tryckare, eller "para-ihop-er-två-och-två-kille-och-tjej", då föll jag hårt på hälleberget. Således socialt gångbar, men djupt hopplös som pojkvänsmaterial.

Celina - Du har förstås rätt, och det är viktigt att poängtera att jag verkligen inte är ute efter att "vi och dom"-polarisera och demonisera dom som var poppis. Jag var ju som sagt en sån där som "Dom Snygga Tjejerna" pratade med, och vet mycket väl att många av dom, precis som du, också led av pissigt självförtroende och var mer eller mindre konstant olyckligt kära. Men det ingår egentligen i samma matris. Jag vidhåller att den där killen du gick och trånade i korridorerna efter med största sannorlikhet inte var jag (bildligt talat, givetvis), helt enkelt för att jag troligen inte ens förekom som ett amoröst alternativ i din föreställningsvärld. Precis som jag å min sida hade blicken riktad mot dig, inte tjejen som hade stämpeln mesig på sig. Att sitta fast i en hierarki begränsar en ju, oavsett vilken position man har.

Jag tror dom flesta vettiga människor i nån mån vantrivdes på högstadiet. Sen fanns det ju dom som formtoppade då också, det ska man inte glömma bort. Men dom där klockrena högstadiekungligheterna, dom var ju ofta rätt överspelade redan på gymnasiet, när det plötsligt började värdesättas andra egenskaper. Jag har sagt det förr: Skräcken vore att få ett barn som verkligen är superpoppis på högstadiet - och älskar det. "Hm, Trollet, du förstår, det här är ett socialt väldigt dåligt val i långa loppet. Här är mammas kajal och pappas gamla Neubauten-plattor. Seså, bli en outcast nu!"

Ö-helena - Åh, tack! Skoja inte bort att jag var lite nöjd när jag kom på den...

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
narnigrin

narnigrin

15 februari 2009 16:44

Anders och Celina - Oavsett vad det låter som så vet jag inte om jag skulle kalla mig en social outcast heller, även fast jag helt klart såg mig som det när jag var mitt i smeten - jag var mest sjukligt osäker. Lastbilsmamma får rätta mig om jag har fel, men jag tror mig också ha varit en av dem som folk kände till och igen, om så bara för att jag hade knallrött jättestort hår. Jag vet däremot inte om jag var särskilt, i Julia Skotts ord, "liggbar", förutom enligt någon Johan i 9E som enligt ryktet skulle ha varit betagen i mig. Och glasögon fick jag inte förrän i gymnasiet, så inte ens det kan jag skylla på.

Jag undrar vad som hände med alla de där människorna som var poppis på högstadiet. Jag håller med om att om jag skulle få en unge som är herre på täppan i åttan så skulle jag ha jäkligt svårt att sova om nätterna, men när jag tänker efter på mina gamla klasskamrater så inser jag att de som nu ligger och skrapar riktigt djupt i samhällets dass, det är mestadels de som redan då var rätt så ocoola. Coola gänget vet jag inte vart de tog vägen, faktiskt. (Eller så är detta bara min begränsade uppfattning om läget - kanske var de som jag uppfattade som redigt coola egentligen supertöntar? Om detta förtäljer inte historien.)

http://blog.erikanilsson.eu

 
narnigrin

narnigrin

15 februari 2009 16:46

Shitasså valångtdeblev :-/

http://blog.erikanilsson.eu

 
Ingen bild

Catten

15 februari 2009 17:32

Jag har inget vist och snusförnumstigt att säga - bara "Wow, just så där var det, och det gör ONT att läsa och minnas" Men det blev folk av oss töntar också - kanske till och med bättre folk.....?

 
elin

elin

15 februari 2009 19:45

"Jag pratar inte om att vi borde ha sett varandras vackra inre istället eller nåt sånt larv. Men jag tror att ett av grundproblemen för oss som gick runt och kände oss oliggbara under vår tonårstid är just att vi själva accepterade reglerna i spelet. Vi hade blicken riktad åt samma håll som alla andra. Vi försökte tappert vara attraktiva på det sättet dom som var allmänt åtråvärda var attraktiva (fast i dom fjärde ballaste jeansen, dåliga kopior av dom tuffaste skorna och en bussarong från jävla Ellos), och vi köpte den rådande erotiska hierarkien rakt av."
Ja så sant och så bra formulerat. Och din rubrik är naturligtvis en sådan som får mig att dunka pannan hårt i skrivbordet för att jag inte kom på den själv. Props!

http://sakerunderhuden.blogspot.com

 
Tant Grön

Tant Grön

15 februari 2009 21:03

Hmm... vad tycker jag, vad tänker jag? Vem var jag, tönten eller den coola? Inget av dem, jag var alldeles för anti för att vara cool. Jag demonstrerade tom mot de coola ledar typerna, bildade mitt eget gäng, min klunga på skolgården där jag på sätt och vis blev ledaren och i och med det var motsägelsen personifierad. Men min tanke var god, jag lovar. Fast detta scenario utspelade sig på mellanstadiet. Högstadiet ja, blev kallad hora min oskuld till trots. Tolkade det som avundsjuka. Klok var jag redan då, he, he! Inte för att skryta, men jag har nog alltid varit den där konstiga jäveln som du önskade att du kom på lite tidigare, problemet är/var att det inte funkar lika bra på tjejer. Då ska man minsann sättas på plats, och hemskast utav allt, så sköts platssättandet av andra tjejer. Men som sagt avundsjuka är min tolkning av det hela och det som inte dödar en gör en starkare.

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 
lastbilstanten

lastbilstanten

15 februari 2009 23:36

Jo då, narnigrin, du var igenkänd och du kommer sannolikt alltid att kännas igen. Är man lång, tjej och med massor av rött hår så får man köpa det. Din osäkerhet kan jag skriva under på, men samtidigt gjorde du på något sätt ett ointagligt intryck på folk. Du hade förmåga att stänga av omvärlden vid behov (t.ex. dyka in i en bok) och till synes inte lyssna på "dräggen" runt omkring dig. Sånt kan reta folk till vansinne, vet du! Glöm dock inte att du i högstadiet visade oerhört kurage en gång. Du vet, den där gången du blev orättvist utpekad av en klasskompis och hennes mor för en sak, och någon dag senare ringer upp denna moder och säger din mening i hårda och tydliga ordalag. Tufft! Inte många som fixar det, ska du veta!

Precis som Tant Grön säger, så är det ofta tjejer som jäklas mest med varandra. Som vuxen inser man ju att det är osäkerhet och någon form av pubertalt och instinktivt revirpinkande som ligger bakom, men när man är där själv så är det lätt att hålla sig för skratt.

http://www.lastbilstanten.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Linus

15 februari 2009 23:38

Jag var inte tillräckligt smart för att spela rollspel i smyg, dessutom lekte jag med lego tills jag var 13. Hopplös tönt och dessutom bara 166 cm lång i nian... inte något rökruteämne direkt:) Tacka gud för det, kung på högstadiet= barn innan man gått ut gymnasiet... iaf i Partille:)

 
narnigrin

narnigrin

16 februari 2009 01:51

Linus: Hade jag upptäckt rollspel innan nian hade jag förmodligen suttit där i de mörka lokalerna och skrutit högljutt om det under dagtid. Så var jag ju som jag var också (se Lastbilsmammas kommentar ovan). Sedan tycker jag inte att vi skall klumpa ihop "få barn tidigt" och "vara med i coola (alt framtida-losers) gänget" (även om jag misstänker att nummer 2 i många fall leder till nummer 1); jag känner åtminstone två som var redigt tidiga med ungar men samtidigt är ett par av de mest klipska och häftiga människor som finns. I det ena fallet rätt så framgångsrik också.

Mamma: Visst minns jag att [inga namn nämnda]s mamma kom och surprise-skällde ut mig i skolan en dag och att jag sedan ringde och var sträng tillbaka, men jag kan inte för mitt liv minnas vad det var hon anklagade mig för. (OK, enough off-topic *ger sig smisk*)

http://blog.erikanilsson.eu

 
narnigrin

narnigrin

16 februari 2009 01:56

För att klargöra ovanstående: Jag vill inte heller likställa "cool på högstadiet" med "loser som vuxen".
Nu blev det trassligt ... Det blev väldigt mycket stereotypande (stereotypifierande? stereotypifikation?) och hoppsan-jag-menade-inte-att-trampa-på-några-tår helt plötsligt. :-/

http://blog.erikanilsson.eu

 
Ingen bild

Linus

16 februari 2009 07:06

Jag känner också ett par personer som inte var coolast på skolan som fått barn tidigt och som det gått alldeles utmärkt för senare i livet, men jag tror du förstår grupper jag siktade mot?

 
narnigrin

narnigrin

16 februari 2009 07:28

@Linus: Jo, jag förstår. Ville bara vara lite politiskt korrekt för säkerhets skull. :)

(Jag vet inte hur detta blev ett så hemskt känsligt ämne, men jag känner mig plötsligt som en elefant i en porslinsaffär. Kanske borde jag sluta upp med mina PC-fasoner? Men då lär jag trampa sönder hela foten på någon istället för bara tårna. Hm.)

http://blog.erikanilsson.eu

 
Anders

Anders

16 februari 2009 12:57

Narnigrin och Linus - Det är lätt att fastna i nåt slags enkel ch lite bitter "Livet ställer saker och ting tillrätta"-dramaturgisk fantasi när man tänker kring dom här sakerna. "Jag tyckte det var jobbigt då, det gjorde inte han. Alltså är det nog i rättvisans namn så att det gick åt helvete för honom sen, medan jag har klarat mig rätt bra". Lätt att glömma, och vettigt att påminna om, dom där som faktiskt hade det skit då och som fortsatt att ha det skit hela vägen. Liksom om det faktum att det faktiskt ÄR fullt möjligt att bli en vettig och fungerande och empatisk vuxen fast man trivdes på högstadiet... Men jag förstår också vilka det är du pratar om, Linus. Du menar dom för vilka högstadiets hårda djungelverklighet var ren livsluft. Alfahannarna och alfahonorna. Dom som själva satte kronan på sina huvuden. INTE "Men vafan sluta, jag är inte som ni tror"-tjejerna som Celina beskriver. Man kan vara mer eller mindre bekväm på en tron. Och man kan hantera den typen av makt på väldigt olika sätt.

Catten - Tack så mycket! Och visst är det så att man ibland hade velat göra en tidsresa och få lov att berätta att det faktiskt kommer att bli bra. Som Peter Barlach gör här: http://peterbarlach.blogspot.com/2008/02/hall-dr-peter-barlach-13-r.html

Elin - Åh men tack snälla! Och tack för inlägget som startade hela processen. Lär inte vara sista gången jag länkar till din blogg, utifrån det lilla jag sett hittills!

Tant Grön - Återigen, det är lätt att man börja dela in folk i typer a la amerikansk high school-rulle, och så enkel är ju förstås inte verkligheten, nej. Tycker det låter som din strategi var väldigt klok. Dom personer som jag faktiskt tror mådde bäst på högstadiet var dom som faktiskt pallade med att köra sitt eget race fullt ut. Dom tenderade dessutom att bli respekterade för det.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
Martin

Martin

16 februari 2009 14:17

Jag förstår inte varför du/ni/alla(?) envisas med att prata om det här som om det vore något som var unikt för högstadiet. Är det inte själva livet som är såhär?

Det handlar väl mest om att man har vant sig vid hur saker och ting funkar, sen är resten bara sannolikhetslära. Om man studerar tillräckligt långa tidsperioder får även en töntar ligga.

http://radarminnet.blogg.se

 
Anders

Anders

16 februari 2009 17:25

Radar-Martin - Vad du försäker säga är alltså att till slut har även jag träffat tillräckligt med människor för att det det statistiskt sett totalt osannolika utfallet att nån av dom tycker jag är liggbar ska inträffa? Sätt en miljon apor i ett rum framför skrivmaskiner och förr eller senare komme någon av dom att vilja knulla med Anders, typ? Tacksomfan.

Allvarligt talat tror jag att högstadiet kommer upp för att det är den period i ett liv som sexuell/amorös varelse då flest upplever störst frustration. Och för att den ligger först i det livet (more or less) så grundlägger den en massa självuppfattningar som är svåra att skaka av sig - inte minst för att den för många av oss verkar ha präglats av just en rätt strikt och snäv uniformitet kring vad som är attraktivt. Jag tror att spektrat av vad man går igång på breddas senare i livet, antingen det är för att man vågar tänka själv mera eller för att man får en bredare "smak". Poängen är egentligen framför allt att jag inte tror att det är så enkelt som att "Dom som inte var sedda som snygga var inte snygga". Vilket på den tiden sågs som nån slags objektiv sanning.

Sen ska man också komma ihåg att inlägget framför allt handlar om mig, och högstadiet var MIN hopplösaste tid. Det skapade en självbild som ful som jag fortfarande går och drar på. Det finns säkert dom som har samma känsla inför gymnasiet, studenttiden eller PRO-diskona också. Jag tror dock högstadiet som svar skulle vara överrepresenterat i gallupen "Vilka var dom jävligaste tre åren i ditt liv?"



http://medenkniv.bloggagratis.se

 
Martin

Martin

16 februari 2009 18:15

Ja, ungefär så. Stämmer det inte? Jag när personligen i alla fall inga som helst illusioner om att jag skulle vara särskilt gångbar på marknaden om jag blev singel bara för att jag (och omgivningen?) har blivit så gammal, vis och djupsinnig. Eller, jag tror åtminstone att skillnaden jämfört med hur det var i högstadiet är betydligt mindre än man kanske skulle önska.

Själv minns jag gymnasietiden som mycket värre än högstadiet, och då var det ändå rena semestern jämfört med åren runt 20-21 nånting. Sen kan allt detta vara en konsekvens av att jag i stort sett inte minns någonting från 1900-talet över huvud taget.

http://radarminnet.blogg.se

 
Ingen bild

Martin

16 februari 2009 18:25

"Allvarligt talat tror jag att högstadiet kommer upp för att det är den period i ett liv som sexuell/amorös varelse då flest upplever störst frustration"

Det där kan du bara inte mena. Jag har inga exakta siffror på det här, men jag skulle gissa att runt 85% av alla högstadieelever är oskulder. Frustrationen måste väl rimligen vara mycket större när man är i en ålder då man rimligen/statistiskt sett "borde" knulla till höger och vänster var och varannan helg? Eller?

 
Anders

Anders

16 februari 2009 21:36

Radar-Martin igen - Nu är det ju bevars inte bara sexuell frustration jag pratar om - därav den lätt ansträngda termen "amorös". Det där att 85% var oskulder på högstadiet lyckades jag för övrigt aldrig känslomässigt övertyga mig om, även om jag väl nånstans visste att det var så. Men här pratar jag om kyssar, hållahanden eller vafan som helst som signalerar att man är ens teoretiskt värd att älska. Men okej då, jag backar ett halvt steg och omformulerar mig.

Den period jag avser är den period fram tills att man får nån slags konkret täckning för att man är möjlig att uppfatta som attraktiv. Oavsett när den tar slut. För innan dess gick i alla fall jag rätt ofta omkring i övertygelsen att det ALDRIG skulle hända, nånsin, att jag skulle vara ensam JÄMT. Sen hade man ju nån slags empiri att hänvisa sig till. Statistiskt otroligt eller ej, åtminstone inte otänkbart.

Jag misstänker att herr doktoranden kokett undersäljer sin karisma och gångbarhet aningens här, men vill understryka att inlägget här på intet sätt avser att vara nån "geek to chic"-saga. Du har nog rätt i att vuxenlivet är mera likt högstadiet än man vill tro, och jag är verkligen ingen brudmagnet/ladykiller/kärringtycke-kille nu heller. Men det förekommer trots allt att jag från gymnasiet och framåt raggat och blivit raggad på. Vilket dom inte har något för numera, eftersom jag -mitt andra exempel- är väldigt lyckligt gift. Så nån slags skillnad finns bevisligen.

Slutligen: ens töntighet och dåliga självförtroende är ju en socialiseringsprocess, inget medfött. Och för min och många andras del grundlades det(i alla fall med avseende på kärlek och raggabilitet) på -tadaaa!- högstadiet.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
Huskorset

Huskorset

16 februari 2009 22:21

Så precist, så klokt och så bra.
Du är Kung. Med en kniv!
Och vilken rubrik se´n... ;)

Och kommentaren om de 1000 aporna som förr eller senare kommer att vilja ligga med dig är så rolig att jag blir alldeles varm i hela skrattmagen. Hurra och tack.

http://huskorsetshemligaliv.blogspot.com

 
Anders

Anders

16 februari 2009 23:22

Huskorset - I wish att det bara var tusen apor. En miljon var bjudet! Tack och bock igen. Du stöttar alltid ända in i kaklet!

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
igeln

igeln

17 februari 2009 13:14

Här, en till som känner igen sig. Både i att vara en sån där osynlig högstadietjej (åtminstone till nian, då började jag synas men självklart inte på rätt sätt, dvs sättet som gör att man blir snygg och poppis i juryns ögon) och i den där upptäckten att när man kollar i gamla skolkataloger så är ju de där poppistjejerna inte ett dugg snyggare än någon annan (fast ok, de hade ju inte glasögon, som jag hade). Och småkorten, oh, haha herregud, de hade jag totalt förträngt.

http://www.igel.bloggagratis.se

 
Martin

Martin

17 februari 2009 14:20

OK, jag kan sträcka mig till att man är bättre på att inte grovt underskatta sin liggbarhet nu än man var när man var 15, men jag tror inte att man har förflyttat sig särskilt mycket i själva liggbarhetshierarkin för det.

http://radarminnet.blogg.se

 
igeln

igeln

17 februari 2009 18:35

Asså, Martin, jag kan inte hålla med. Inte så att det gälla alla och amen och halleluja, men liggbarhetsfaktorn (om den ska jämställas med t ex fråga-chansfaktorn) kan absolut förändras, och gör det nog för majoriteten av alla osynliga när de fattar att de just inte behöver vara osynliga.

http://www.igel.bloggagratis.se

 
ullrika

ullrika

17 februari 2009 19:56

ge dig nu Anders. i din stad var det fucking hela tiden. det har jag sett på film.

http://akirllu.blogg.se

 
Anders

Anders

17 februari 2009 23:27

Martin - Min huvudpoäng, återigen, är inte att hävda att saker och ting minsann per automatik rättvist jämnar ut sig. Så naiv är jag inte. (Jag tror dock visst att det är fullt möjligt att förflytta sig i liggbarhetshierarkien, inom parentes sagt.)

Jag tror att var våra uppfattningar går isär är att vi ser olika på töntighetens själva orsak. Du tycks uppfatta töntighet (som synonym för låg liggbarhet i det här sammanhanget) som ett naturtillstånd, närmast biologistiskt. Man har den postion man har, punkt och slut. Medan jag då alltså hävdar att töntighet är någonting som socialiseras. Var och en som har flyttat till en ny skola och där fått en helt annan roll vet troligen vad jag pratar om. (I mitt fall gick jag exempelvis från att vara en solklar ledargestalt i min fyra till nånstans strax under mitten i min femma.)

Töntstämpeln föder en osäkerhet och lågt självförtroende som man sen bär med sig i mindre eller högre grad. Den blir vartefter mer och mer självgenererande om mönstret inte bryts. Ju senare i livet man introduceras i ett nytt sammanhang, ju större är risken att man får exakt samma position som man haft i tidigare grupper, just för att man accepterat den. Själva poängen med inlägget är ju att om vi som dömdes ut såsom varande töntar inte så jävla aktivt själva hade deltagit i hierarkibygget (genom att gå igång på samma människor som alla andra, t.ex), så hade vi troligen haft en bättre start på det där amorösa livet jag tjatar om. Och då hade vi säkert både känt oss och varit självsäkrare i dom sammanhangen i vuxen ålder också. "Konstig jävel" blev en räddningsplanka för mig även självbildsmässigt, och för många andra också om jag får gissa.

Igeln - Fast visst var det bättre att synas på "fel" sätt än att inte synas alls? Glasögon som fulsymbol är en myt, tänker jag. Ingen blir fulare bara för att dom har glasögon. Däremot kan glasögon vara ett utmärkt svepskäl att hänga upp vad man uppfattar som fulhet på.

Ullrika - Det var tyvärr bara dom lesbiska outcast-tjejerna som fick knulla. Vi andra hängde håglöst på lekplatser.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
Martin

Martin

18 februari 2009 16:51

Alltså, jag har aldrig hävdat att man inte KAN förflytta sig uppåt -- eller nedåt för den delen -- i liggbarhetshierarkin. Jag säger bara att man inte per automatik förflyttar sig särskilt mycket uppåt bara för att man växer upp och kanske slutar underskatta sin egen liggbarhet lika grovt som man verkar göra i 15-årsåldern.

Jag uppfattar inte töntighet eller liggbarhet som något orubbligt naturtillstånd, det är självklart en produkt av både arv och miljö -- precis som allt annat här i livet. Det är helt uppenbart att vissa strikt biologiska faktorer påverkar liggbarheten, jag är själv född med ett liggbarhetshandikapp som gör mig nära nog oliggbar i ganska många tjejers ögon.

Jag håller alltså med dig i det mesta, men jag står fast vid invändningen från min första kommentar.

http://radarminnet.blogg.se

 
Igeln

Igeln

18 februari 2009 22:48

Självklart var det bättre att synas överhuvidtaget. Att jag vågade ta på mig konstiga kläder och färga håret gjorde mycket för självkänslan. Det, och att jag fick linser i nian. Inte för att jag fick hångla i nian heller, men innan dess hade jag varit HELT övertygad om att det aldrig nånsin skulle ske. Ever.

Och Martin, haha, herregud, vad är det för galen fågelaidscancer du är drabbad av när det gäller liggbarhet? Troligt.

http://www.igel.bloggagratis.se

 
Anders

Anders

18 februari 2009 23:56

Martin - Och jag tror att utseende (vill säga medfödd liggbarhet) är en mindre faktor än man tror. Eller i alla fall mindre snäv. Samt att det är mycket troligt att ens plats i liggbarhetshierarkien (är det inte härligt att vi nu båda använder det som en helt vedertagen term??) ÄR tämligen konstant precis som du hävdar, och att det till stor del har att göra med den roll man lärt sig att spela.

Så japp, vi är överens om det mesta, och det som blir kvar är i alla fall i min bok inget att kriga om med vassa tillhyggen.

Igeln - nu kom jag att tänka på den där anekdoten med Snippe och Zeppelin-tishen på din blogg. Den är fin!

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Martin

19 februari 2009 14:24

Lysande, då är vi överens!

Mitt fruktansvärda liggbarhetshandikapp handlar inte direkt om utseende, utan om kroppslängd. Nu kan ju inte jag påstå att jag är sådär överdrivet illa drabbad, men för killar som är kanske 6-7 cm kortare än vad jag är är det tveklöst en stor faktor. Jag känner ganska många tjejer (långa som korta) som är 100% ointresserade av killar som inte är av medellängd eller längre. Jag har aldrig träffat någon tjej som har motsvarande preferens åt andra hållet, även om det säkert finns såna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anders - 26 maj 2009 22:25

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Av Anders - 24 maj 2009 23:59

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Av Anders - 23 maj 2009 22:52

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Av Anders - 23 maj 2009 22:40

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

Av Anders - 20 maj 2009 00:39

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se