Det blev en fin helg i Göteborg på nästan alla sätt. Den slutade lite ledsamt, men det rådde ju ingen av våra underbara vänner för (och det är allt jag tänker blogga om det). Tack Doktor Uffejävel och (framförallt) Tessan för finfin fest på fredagskvällen. Tack Ola och Mia för värdskap, frullar, sällskap och skoj. Tack svärmor och svärfar för att ni satt barnvakt så Loppan och jag kunde gå på premiär bägge två. Tack Mixon och Anna för att ni dök upp och överraskade. Tack Lisa N för att du är så grym. Tack Linka för rödvin och eftersnack. Och tack Samboliten med familj för skönt barnkaosig lunch på söndag.

Jajaja, men hur var det då????

Jag, som aldrig bangat att klampa rakt i en kliché, brukar säga att en pjäs är som ens barn (det kändes lättare att säga det innan jag själv fick barn, inom parentes sagt). Man föder den, man pysslar om den, man lär den stå och gå och tala och dansa. Man bråkar med den när den är i trotsåldern och inte vil bli ett jävla skit. Och sen skickar man iväg den till skolan, kammad och fin, och hoppas att dom andra barnen ska vara snälla mot den.

Men i en sån analogi så skickas en pjäs som spelas för första gången till en skola med täta utvecklingssamtal, många föräldramöten och lärare som varit med sen dopet. En andrauppsättning däremot är mera som att skicka sitt barn till nån slags rävhård brittisk internatskola. En sån där där man lämnar honom med väska i hand framför elevhemmet och kör iväg, hejhej vi ses till jul, var duktig nu. Man utbyter möjligen kortare meddelanden med husfrun om att battingen reder sig väl och inte blivit alltför galgad under nollningsperioden. Och sen dyker man upp till julavslutningen och sätter sig med rynkad panna för att lyssna till latinska muntan. Och blir glad för att knodden, fast han ser annorlunda ut i håret och har lagt sig till med en del manér, tycks lycklig och oförvägen och populär bland sina kamrater.

Så kändes det på premiären i lördags. En väldigt annorlunda föreställning än Riksteaterns uruppsättning, men lika bra. Finfin ensemble med uppenbar värme för materialet, enkel och effektiv regi, ett plastigt rum som jag egentligen först i efterhand fattade hur bra det var. Och en pjäs som faktiskt hör till det mest spelbara jag har skrivit, tror jag.

(Sen är det dessutom en kioskvältare med hela spelperioden utsåld i förväg, OCH en fet kritikersuccé åtminstone såhär långt. Men det tänker jag inte hålla på och orda om. Skryt ligger inte för mig. Ni får väl googla.)

Finlirande, nyansrika, inget-jidder-Josefin Neldén som Dafne. (Bilden är en pressbild och tagen av Ulrich Hildebrand.)

Det slog mig imorse att

grå bildäckspressad snö är det fulaste jag

vet. Skönt att spika det.