Ikväll måste vi försöka komma i säng i vettig tid.

Flera timmar senare följt av:

NU går vi och lägger oss.

Följt av ytterligare nån timmes lökande vid datorer och televisioner. Följt av:

Alltså imorgon MÅSTE vi komma i säng i någorlunda tid.

Jag vet redan att jag kommer att tycka gränslöst synd om mig själv när klockan ringer kvart i sex imorgon. Jag undrar om Loppan och jag nånsin kommer att få ordning på det här med tidiga kvällar.

Looking for Jake av China Miéville.

Jaha, och hur var det där då?

Miévilles Perdido Street Station ledde in mig på helt nya vägar i mitt läsande. Det var en sån befrielse att upptäcka hans Bas-Lag-värld, en perfekt avvägd fantastisk litteratur utan sci-fi:s ofta trista tekniknörderi, skräckens patetik och högfantasyns fyrkantiga berättarstrukturer och miljöer. Istället tog den det bästa ur alla genrerna och blev något som var lite som att läsa en tavla av Hieronymus Bosch – grotesk, myllrande och bitvis frånstötande, men samtidigt tillgänglig och klar. När jag sedan förstod att han inte var ensam utan att det fanns nån slags löst sammanhållen rörelse med tentakler framåt och bakåt i tiden började en upptäcksfärd som jag fortfarande håller på med. Tack vare Miéville har jag upptäckt massor av stora författarskap.

Ändå är hans eget fortfarande ett av dom allra intressantaste. För att han kan skriva, såklart. För att han har en vildsint fantasi och kapaciteten att omsätta den i läsvärda berättelser och miljöer, såklart. Men också för att han är nåt så ovanligt som en författare som använder fantasy-genren för att skriva politisk litteratur. Iron Council, den tredje (och sista?) boken från Bas-Lag är bland annat en diskussion om våld som politisk metod. Det är en kritik av kolonialism och kulturell imperialism. Det är dessutom en skitspännande roman full av multi-universella spindlar, mordiska mätarlarvsmänniskor och jakter på tak. Sånt är...rätt sällsynt. Med en kniv.

I novellsamlingen Looking for Jake syns Miévilles politiska sida tydligt, till exempel i den lilla dystopin ’Tis the season om en nära framtid där allt som har med julen att göra är varumärkesskyddat och licenserat. Vår berättare vinner ett firande hos det största företaget på marknaden med rättigheterna till bland annat Jultomten ™, Julgran ™ och Äggtoddy ™. Föga anar han att hans tonårsdotter är med och organiserar en revolutionär motståndsdemonstration som kommer att braka loss alldeles utanför. Det blir jävligt roligt, inte minst för att Miéville äger en sällsynt förmåga hos vänsterfolk, nämligen en stor nypa självironi. Hans beskrivningar av dom käbblande grupperna inom demonstrationen, från militant feministiska sNOwMEN och AFA-liknande tomteklädda Red&White Bloc via Gay Men’s Radical Singing Caucus (med stridsropet We’re here! We’re choir! Get used to it!) till lama Labour Friends of Christmas och splittrande arga vänstergrupper som vägrar delta i återupplivandet av en borgerlig högtid men delar ut överlastade flygblad är obetalbart skoj.

Majoriteten av novellerna drar dock åt skräckhållet. Och här vågar Miéville vara outsagd och oförklarad, vilket gör berättelserna ännu mera oroväckande och påträngande. The Go between, om mannen som under hela sitt liv har levererat mystiska paket till olika platser utan att ha fått förklarat för sig varför och som hela tiden gnags av en ovisshet om han tjänar det goda eller onda är i all sin enkelhet en strålande berättelse. Liksom titelnovellen om ett London som drabbas av en helt abstrakt apokalyps – plötsligt ger alla bara upp utan synbar anledning, kaos bryter ut liksom av sig själv. Här finns gott om gåshudsögonblick. Och Reports of certain events in London, om gator som vandrar genom städerna, är en sån där som får mig att titta lite extra på världen när jag går till bussen.

Är man sugen på att upptäcka ett spännande och väldigt tillgängligt författarskap, men inte riktigt orkar med sexhundrasidiga romaner, så är det här en alldeles utmärkt startpunkt. Varför Miéville inte finns på svenska är mig för övrigt en gåta.