Trollet har skrivit sin första sång! Det är en tämligen tonlös historia, som börjar med en hög ton och sen liksom ligger kvar en på annan lite lägre (nä, jag är ingen Bloggblad direkt...) så länge man orkar. Texten lyder i sin helhet "Mii ma mi ma mi ma mi ma mi ma..." Fatta så jävla genialt. Här hemma har den förstås skåpat ut hela Melodifestivalspektaklet fullständigt, och hummas till såväl disk som matlagning som bara för sällskaps skull. Trollet är löjligt stolt över sin skapelse och ler malligt när Loppan eller jag tar upp den - men bangar inte heller för att med rynkad panna komma med korrigeranden om  vi frestas börja lägga på onödigheter som melodi eller så.

Don't mess with perfection göbbe! Såhär: Mii ma mi ma mi ma...

Jag har till min egen oförställda förvåning kommit på mig med att börja använda ordet liggbar. Det hade jag väl aldrig trott. Men ska man blogga om sin kliniskt hångelfria högstadietid, tja, då behöver man helt enkelt komplettera vokabulären. Kan väl inte säga att jag är sådär helbekväm, men uttrycket sitter där det sitter i skallbasen. Lär poppa upp när jag minst anar det.

Jag misstänker dessutom att jag, om snörvlet och gnyendet i rummet intill inte ger mer sig, imorgon kommer att plocka ut mitt livs första VAB-dag.

Jag har blivit utmanad igen. Det är en gammal goding det här, som jag sett fladdra runt på bloggarna sen jag startade arla i urtid (eller jaja, den 22:e oktober ifjol, om vi nu ska vara plattrealister). Till mig kom utmaningen från alltid oberäkneliga Tant Grön, och instruktionerna lyder som följer:

- Gå in i mappen "mina bilder"

-Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen

-Släng upp bilden från mappen och skriv något om den

-Utmana sex andra personer och länka till dem.

Precis som för troligen alla andra blev det inte den bilden som kom att läggas upp nedan. Men inte för att den är ful, tråkig, naken eller pårökt utan för att den redan har visats här på bloggen. Sjätte bilden i sjätte mappen i "Mina bilder" är nämligen den här.

En mindre hederlig person hade nu istället fritt valt nån riktigt festlig bild och skrivit ett hejdundrande inlägg därom. Jag, rejäl på gränsen till vedartad, tog istället sjätte bilden i sjätte mappen på Picasa. Det är den här:

Pappa, Fanny, Trollet och jag. Bilden är från när vi besökte farsan i somras. Vi är på väg ut till yttersta jävla boden i naturreservatet Yttre Bodane. Det är fint där, knaggliga skoggstigar som avlöses av klippor längs Vänern, bronsåldersgravar, ängsull, skärgård. Det luktar sjö, vilket är som havet fast mera slam och mindre tång. Det finns örnar därute också, men dom jävlarna höll sig borta i vanlig ordning. Trollet åt sina första blåbär och vi invigde turryggsäcken. Jag är larvigt svettig på ryggen. Det var en fin dag.

Undrar just vilka som inte har gjort den här tidigare? Fast med lite tur har folk möblerat om i sina bildmappar eller bytt dator eller nåt och tänker att Jaaa! DET känns piggt och roligt! Jag prövar med:

Igeln

Frida

Mia

Huskorset

Grynnan (som jag passar på att slänga in i länklistan bara därför. Eller inte alls bara därför! Också för hans fina haikus om Tjärhovsplan och bitterljuva inlägg om trångboddhet. Bland annat)

och Brallan!

Gack nu ut, mine barn, och uppfyll jorden!

Dom här händerna skulle hamra

fram några briljanta inlägg till igår, men

vyssjade en febrig gosse istället.

Det här inlägget har varit på gång en stund, men eftersom jag befarar att det blir rätt långt (och eftersom det innefattar en massa länkar) så har det krävt sin tidpunkt. Det som föranleder det är dels ett inlägg på bloggen Saker under huden om längtan efter populärkulturella nördar av kvinnligt kön. Dels två hos Julia Skott; ett om myten att tjejer alltid får knulla, om dom bara vill, och ett om att vi är socialt kodade att uppfatta vissa personer som snygga. Tanken att Anna i min konfirmationsgrupp kanske möjligen var kär i mig, som slog mig i samband med att jag skrev andra inlägget om min konfirmation har också med saken att göra. 

"Kära ungdomar", sa farbro Kniven, svepte pläden om benen och lutade sig tillbaka i öronlappsfåtöljen, "sätt er här vid mina fötter så ska jag ta med er till en tid för länge länge sedan... När jag gick på högstadiet firades inte Alla hjärtans dag. Det var ett ansträngt handlarpåhitt som framlevde sina dagar i skymundan. Säkert såldes det nån extra ros och en eller annan chokladask, men i så fall till föräldragenerationen. Drivor med röda styckrosor för tjugo spänn styck och gööliga lappade nallar var ännu okänt (åtminstone i Åmål). 

Och fy helvete, tur var väl det. För mig var redan detta med småbilderna ett fullt tillräckligt stressmoment. Vadå för småbilder undrar ni? Jo, förstår ni ungdomar, på den tiden fick man efter den individuella skolfotograferingen sina bilder i olika storlekar. En stor till mamma. Två halvstora, lämpliga att stå på nåt piano hos en morfar eller så. Fyra mellanstora som inte gick att ha till ett förbannat nåt. Och så tjugofem småbilder. Tänk thumbnails, klarnar det då? Dom bytte man med dom man själv ville ha bild på. Standard var att ha sin kollektion av skolkamrater buntade med en gumminsnodd runt i plånboken. Om det var en del prestige inblandat? Prestige med en kniv. Skammen att fråga typ Kicki i 9B och få svaret att "tyvärr, jag har bara fem kvar" överträffades endast av att ha hur många bilder kvar som helst när jävla Jonte kom och ville byta. Och det vore väl synd att påstå att jag hade sådär jättemånga av dom snyggaste tjejernas åtråvärda småbilder i min plånka, nej. 

Min högstadietid är en konstig och dubbel historia. Jag var sannerligen inte mobbad, inte utanför, inte direkt nördig (mitt rollspelande skedde i smyg), till och med en slags ledartyp i vissa sammanhang. Men som pojkvänsmaterial var jag blöt wellpapp. En klockren kompiskille. Snäll, bra att prata med. Hundvalp. Den Sam Weir-situation Elin beskriver på Saker under huden (länk ovan) har jag, precis som hon, varit igenom hundra gånger. Mina ytterligt få amorösa upplevelser skedde på andra platser, i andra sammanhang, på resor där jag kunde få en annan roll.

Det var således gränslöst synd om mig, buhu.

Åh, okej, suckar läsaren. Du fick inte hångla på högstadiet. Så…originellt. Och det har läsaren ju rätt i. Precis som Elin är inne på, så är den historien tämligen väldokumenterad. Vi som lunkade runt där och aldrig sa hora och hjälpte dig hem när du blev för full och som man kunde ringa till mitt i natten und so weiter, vi har fått vår stukade självbild skildrad på film, i böcker, i serier, på TV och på teaterscenen (via yours truly om inte annat) många gånger. Inte nödvändigtvis för många, det tycker jag trots allt inte. Men vi är synliggjorda. Vi har fått vår längtan efter dom Snygga Och Ouppnåeliga Tjejerna Som Bara Var Intresserade Av Äldre Killar Som Behandlade Dom Som Skit upplyft i ljuset, granskad och bedömd såsom varande traumatisk och orättfärdig.

Samtidigt har Elin rätt i att det bara gäller så länge den tragiska hjälten är av manligt kön. Den kvinnliga tönten, kompistjejen, hon med låga amorösa aktier som inte visar sig vara klassiskt sketasnygg så fort hon tar av sig glasögonen och skakar ut håret, hon är fortfarande rätt sällsynt. Och ska jag rannsaka mig själv under min egen deppiga högstadietid så är det ju inte dom tjejerna jag tänker på när jag säger tjejer. Dom tänkte jag väl egentligen inte ens på såsom varande av kvinnligt kön. Och därmed är dom förstås inte heller inkluderade i den där tjejer får alltid ligga om dom vill-myten som Julia skriver om. För dom töntigaste tjejerna, dom var liksom inte ens med i den amorösa matchen. Även från min låga utsiktspunkt.

Jag pratar inte om att vi borde ha sett varandras vackra inre istället eller nåt sånt larv. Men jag tror att ett av grundproblemen för oss som gick runt och kände oss oliggbara under vår tonårstid är just att vi själva accepterade reglerna i spelet. Vi hade blicken riktad åt samma håll som alla andra. Vi försökte tappert vara attraktiva på det sättet dom som var allmänt åtråvärda var attraktiva (fast i dom fjärde ballaste jeansen, dåliga kopior av dom tuffaste skorna och en bussarong från jävla Ellos), och vi köpte den rådande erotiska hierarkien rakt av. Vi var socialt programmerade att tycka att någon av dom fem tänkbara kandidaterna till Skolans Snyggaste Tjej var skolans snyggaste tjej. 

Det är bisarrt att titta i sina gamla högstadiekataloger och inse att rätt många av dom som var ansedda som snygga faktiskt inte var det. Dom råkade bara vara bästa kompis med rätt person. Eller hade en högstatusposition på något annat sätt (idrott, självsäkerhet, fysiskt våld) som blev attraktiv i sig. Eller hade rätt kläder och var sminkade som man skulle. Cool-erans tid.

Min första flickvän Heidi gick i nian när jag gick i sjuan. Vi gick alltså på samma högstadieskola i ett helt år. Jag har inget som helst minne av att nånsin ha sett henne där. På den tiden var hon en pingstkyrkounge i töntiga second-hand-kläder och hästsvans, nån som misslyckades med att stöpa sig efter mallen. När jag fick syn på henne två år senare hade hon hoppat av kyrkan. Hon hade rakat av sig håret, hade anarkistmärken i öronen och gick alltid  barfota. Jag bara gapade. Hon var det tuffaste jag nånsin hade sett, åtminstone i min lilla stad. Jag kunde inte fatta att hon ville bli ihop med lilla mig. Och jag kunde inte fatta det när jag insåg att hennes självförtroende var lika dåligt som mitt.

När jag ser henne i skolkatalogen nu kan jag ju se att hon såg lika bra ut i nian, när hon var fullständigt osynlig. Eller inte riktigt, för utstrålningen är fel. Det finns nåt uppgivet där, en medvetenhet om sin egen hopplöshet som liksom suddar ut henne från bilden.

Och samma sak gäller många av dom vackraste, smartaste, roligaste och mest intressanta människorna jag har runt mig i mitt vuxna liv. Just högstadietiden var en skit-tid, amoröst sett om inte annat. Min fantastiska, vackra, strålande Loppan gick runt med nåt slags gammeldags ideal och såg enligt egen utsago ut som en liten tant – okysst, ensam och längtig.

Jag gjorde också, som Heidi, min geek to freak-transformation. Mitt språng var inte alls så stort som hennes, men det fanns där. Sönderklippta kostymer, farfars gamla hatt, hängslen, Åke Jävel-T-shirt. Mitt älskade Åmålsgäng består just av ett gäng halv- eller heltöntar (nä, okej, inte allihop) som tog steget och blev konstiga jävlar (i stort sett allihop). Och jösses jävlar vad mycket bättre det är att vara en konstig jävel än tönt.

Jag önskar bara att jag hade insett det tidigare. Jag önskar att vi allihopa som gick omkring dom där åren och kände oss åt helvete fel hade haft modet och kraften att spränga mallen. Att vi hade vågat välja varandra istället. Och inte för att vi var så fina inuti. Utan för att vi lite tills mans och kvinns faktiskt var jävligt mycket vackrare än dom fick oss att tro. Redan då.

* Inlägget lätt putsat och uppdaterat vid 10.30 090215

Öhm, när exakt var det melodifestivalen övergick från att vara arrangemang vi (på det där jobbiga sättet vi hade ett tag) förhöll oss ironiskt till, eller bara inte brydde oss om, till att bli ett socialt måste?

När slutade det här vara ett program för några andra? När började alla ni andra tydligen plötsligt följa den här tävlingen på allvar? När började ni ingående diskutera om Alcazar vore värdiga representanter att skicka till Ryssland? När blev det här nåt man ägnade helsidor åt i kulturbilagan?

Jag är inte sarkastisk eller elitistisk här. Jag är bara en stackars jävel som inte ens visste att andra deltävlingen gick idag förrän i morse (vadå, är det deltävlingar VARJE vecka? Brukar det inte vara en gång i månaden eller nåt?), som inte vet vilken tid det börjar, som inte fattar vilka premisser jag ska bedöma musiken efter, som inte riktigt har koll på vilka som gick vidare förra veckan. Jag är en tomte som är ute och cyklar, kort sagt.

Jag känner mig som dom där stackarna som hade kristna föräldrar och inte fick se V måste känt sig på skolgården dagen efter.

Det tröttsammaste med fjortonåringar är

deras sätt att bete sig som att

deras uppmärksamhet är en jätteynnest.

EFIT betyder Ett Foto I Timmen. Det är fullt möjligt att jag är den sista människan i norra hemisfären som får upp ögonen för detta (Hallå allihop, har ni sett den här ballongdansen-grejen? Det är ju sketakul ju!), men jag tyckte det verkade skoj. Min ingång till EFIT kom från tuffa Igeln. Spänn fast er. Nu blir det raffel.

Klockan är strax efter 7. Min mobil har just ringt efter första snoozen. Det är väldigt väldigt tidigt, på ett hemskt orättvist sätt.

Klockan 8 är frukosten aväten. Och nu, när pappaledigheten är över, så fattar man vilket privilegium det är att få läsa en bilderbok med sitt Troll. Hade jag varit äcklig hade jag troligen kallat detta "kvalitetstid".

Strax efter 9. Trollet lämnat på dagis med den äran - igen. Glad att se sina fröknar, vinkade och log när vi sa hejdå. Idag är det Loppan som jobbar hemma (den där "om det skulle va nåt"-jouren, för att det är Trollets första vecka), men jag ska iväg och föreläsa i eftermiddag och tar inte omvägen om teatern innan. Till morgonkaffet slår jag i mig dagens två första manus. (För övrigt är byggnaden som skymtar bakom den raka delen av stjälken på blomman till vänster Trollets dagis. Längre bort ligger det inte.)

Klockan 10. Kulturutredningen presenteras. Kultursverige stannar upp en timme. Important shit, this.

Tio över 11. Väntar på bussen som ska ta mig till pendeln som ska ta mig till Tumba. Där ska jag hålla föreställningsanalys tillsammans med en grupp åttor idag. Just passerat Trollets dagis på vägen och blivit lite längtig, därav muntergök-minen. I lurarna spelas nån skweee malplacerat. Det må svänga - jag gör det inte.

I Tumba blir jag pekad åt fel håll, och inser såsmåningom att jag måste åka buss till stället där föreställningen jag ska analysera spelas. Bussarna går skitsällan och är maximalt dåligt tajmade. Följden blir att jag äter denna patetiska lunch på busshållplatsen. Strax efter 12.

12.30 -14.30 Evärdeliga mängder strul med  lokal, dubbelbokningar och skit gör att jag till slut försöker hålla i en expressanalys på tjugo minuter i ett överbelamrat rum. Det är inte min flowigaste stund precis, och reslutatet blir rätt snuttifierat och styrt. Fjortisarna fattar förmodligen knappt vad det är som händer. Föreställningen - "Förödelsedagsbarnet" av Rasmus Lindberg - är dock alldeles bedårande. I såna här lägen blir man lite mallig att man jobbar på Riksteatern. (Bilden är en pressbild och tagen av Ylva Sundgren)

Klockan 3. En gnutta Berlin-känsla på pendeln in mot stan. Jag hinner läsa ett manus till, fast arbetsdagen egentligen är slut.

Ska vi vara ärliga kan det här mycket väl vara huvudanledningen till att jag EFIT-ar just idag. Jag menar, vem bangar möjligheten att få se såhär jävla filantropiskt redig ut på bild? Hej till personalen på Södertappen som fotade och noggrannt tog adressen hit. Och ännu en gång: GE BLOD. Det tar tjugo minuter var tredje månad. Dom har bra fika och snygga T-shirts (och det ska visst kunna rädda liv också, hör och häpna).

Dagens Storstadspuls och Vibrerande Neondjungel; Götgatan vid 5-hugget.

Och sånt här är det minsann inte pjåkigt att få komma hem till! Trollet är som sagt inne på bokstäver. Och STORA saker. Stora bokstäver är således the shit. Klockan är sex.

I vår jevvla förort har Tipp-Topp konkat. Nu pågår en extremt utdragen upp till 90%-rea, likt en strandad vals flappande med fenorna. Det innebär att det bara är PrisExtra och "Den där som ligger mittemot Konsum" kvar. Fruängen var uppenbarligen inte stort nog för tre butiker som säljer tysk hundmat, turkisk tandkräm, tre behåar för 59 kronor, schampoo i storpack, bisarra badrumsmattor, servietter med snuskiga tryck, lampor i form av piratskepp i formgjuten plast och taskigt målade leksaker som heter sånt som Action night rats eller Knights fighting beasts of evil. Men två butiker med ambitionen av vara nåt slags krajig variant av Harrods tycks det finnas kundunderlag för då eller?

Trollet har börjat lukta dagis. När vi kom hem efter att jag hämtat honom idag luktade han som nån som var på besök. Alltså inte illa eller konstigt! Bara en annan lukt i hans kläder. Jag har en son som är ifrån mig länge nog för att jag ska kunna känna att han luktar annorlunda. Så kan början på en frigörelseprocess också beskrivas.

Och så har centralfläkten, placerad på vinden rakt ovanför vår lägenhet börjat gnälla igen. Det bör vara nån slags rem som är lös eller av. Än så länge är det bara ett litet konstant wiwiwiwiwiwiwiwiwi som hörs tydligast på toaletten. Men vi är vid det här laget luttrade efter att ha att igenom det här minst två gånger förut. Nästa fas är ett flappande floflofloflofloflo innan det regelrätta dunkandet tar vid badump badump badump om nån vecka eller så. Vid det laget hörs det i hela trappuppgången, och samtliga hyresgäster höjer troligen blickarna mot taket och undrar vad i helvete dom där längst upp pysslar med. Nån afrikansk trumrit? Eller är det ungen deras som slutligen gått över gränsen med sin IKEA-bultbräda? Och innan ni undrar; johodå, vi SKA ringa det första vi gör imorgon bitti. Men vi hyser inget hopp om att Jarmo och hans lökiga crew ska få några som helst tummar ur något som helst rektum innan det har passerat gränsen till vad som är möjligt att somna till. En eller ett par muttrande Men detta är ju fan inte klokt med en kniv!-nätter lär det bli.

Imorgon blir det EFIT-blogg! Bilder, bilder, massor med bilder!