...så skulle en definition på Tappa hela jävla sugen kunna lyda såhär:

Den överväldigande känsla som tsunamilikt slår över dig när du skrivit ett långt och ohyggligt välformulerat inlägg om hur boken Svensk Maffia obehagligt nog slår an samma strängar hos dig som fick dig lära dig alla indianstammar och deras territorier som åttaåring, samt hur du tycker det är både obegripligt och (innerst inne) lite lite fränt att killen längst till vänster på omslaget faktiskt är nån du kände en gång, och sedan inser att sidan loggade ur dig på grund av inaktivitet redan när du åt middag - med följden att knapptryckningen "Skicka" skickar inlägget rätt ut i ingen-jävla-ting. Borta. Hejdå. Med en kniv.

Det blir ingen recension av Svensk Maffia här. Nånsin. Så det så. Världen är jättedum och nu går jag och lägger mig.

Skulle vara jordnära och snärtigt!

Ändå drar det mot stjärnögd poesi. Ligger

körsbärsblomjävlar implicit i formen eller?

Världen fryser för ett ögonblick

Nollställd ser han på mig, ansiktet outgrundligt

Så ler han brett: "Pappa."

Jag dricker mitt kaffe ur

en "Världens Bästa Pappa"-mugg idag. Det finns dagar då

det hade känts mindre passande.

 Man har ju blitt med award igen, va...

Och efter att dom sista veckorna har varit elak mot såväl Bengt Ohlsson och stackars Teater Hermelinpenis som mig själv som femtonåring, så känns det som det är läge att spela det här kortet fortsomfan, innan det tas ifrån mig...

Det är Lastbilstanten som förärat mig utmärkelsen Gullig blogg. Hon hävdar själv att det kanske inte det epitet man i allra första hand skulle använda om Med en kniv! (där fattar jag inte riktigt hur hon menar). Men, skriver hon, det är ju himla gulligt att göra mig glad varje dag (och där fattar jag precis!). Tack!

Mitt i lyckan och den ödmjuka tacksamheten kan jag dock inte låta bli att undra över vilka det är som designar dom här blogg-utmärkelserna. Jag fattar tanken och mekanismen, och jag blir verkligen glad, men själva utseendet... Jag har hittills inte stött på nån som inte kräver ett par djupa andetag innan man biter ihop och laddar upp den (Narnigrin, som är doter till Lastbilstanten för er som av en händelse inte har örnkoll på mina kommentatorers genealogi, reagerade för övrigt på sin identiska award med ett Är jag alltså tänkt att dekalera min überstylish-a blogg med nåra jäkla hjärtan nu? Uhu.). Jag misstänker att dom som skapar dom är samma lirare som programmerar virus. Sen njuter dom av att se farsoten spridas över världen medan dom fnittrar i mjugg. 

Fick kaffedarren på tunnelbanan på

hemvägen. Spyfärdig, kallsvettig, spattig, måste kliva av.

En bild av jobbåtervändarens orutin.

Lite så känns det i magen idag.

För Trollets första egna dagisdag landade, med fröken K:s ord, på Han har varit glad. Inte tapper, inte uthärdande, inte stoisk, inte ens helt okej. GLAD.

Nej nej, inte hela tiden riktigt. Han var lite ledsen precis när mamman gick. Och sen var det inte askul att halka runt på gården när man drattat på arslet för femtonde gången på en timme i slasket. Men annars har han varit glad. Och när Loppan kom för att hämta kastade han en boll till henne, bjöd in henne i leken, log. Hej, kommer du nu? Roligt! snarare än Rädda mig från det här straffet, nu nu nuuuu!

Glad. Jag är så lättad och stolt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Sen har han inte sovit en minut idag heller och var trött så han vinglade här i eftermiddags. Och imorgon är en ny dag med andra vibbar, jag vet det, och kanske blir det lesset då. Men idag, på riktiga premiärdagen, så visade han för oss att han inte känner sig sviken och övergiven och bortglömd. Att han litar på att vi kommer och hämtar honom. Och att han trivs.

Det är som en present.

I en blandning av frejdigt familjemys och paniskt klamrande vid Trollet inför hans första riktiga vecka på dagis bestämde vi oss idag för att plocka upp den tråd som klipptes när dom stängde simhallen i Aspudden och babysimmet drog hela vägen till Solna. Eller kortare sagt: idag skulle vi gå och bada.

Det var vi inte ensamma om, precis. Byst med folk. En ström av ungar, penschisar, högljudda kids i spastiska flockar och trötta morsor som desperat försökte låtsas som att simhallen i Västertorp är ett spa åtminstone litegrann. En trio slickade tjugoåringar i kassan. Trollet gick gratis, men vi hade å andra sidan som alltid glömt att ta med några jävla hänglås. Två nya måste inköpas (att addera till drivan i städskåpet) och notan stannade på hundra buck.

Ombytta och duschade sammanstrålade makarna och gossen i själva simhallen, och hörde i öronvrån att i stora bassängen var det "extra kallt" idag. Det var väl en lustig policy, log vi, men är det miljötider så är det och lite kallbad piggar väl upp, och oss berör det såviså inte. Nej vi ska plaska och sprattla och reperera dykteknik i ljumma barnbassängen vi!

I barnbassängen möttes vi av håglösa ungar som satt på kanten och sparkade, förutom några blåläppade fakirbattingar som skuttade runt en luftmadrass med klapprande tänder. Alla vuxna med någonsånär självbevarelsedrift stod på behörigt avstånd, beredda med gigantiska badlakan. Någon upplyste oss om att hallen haft strömavbrott igår, och att bassängerna inte hunnit värmas upp riktigt. No shit.

Vi gjorde ett tappert försök att kliva i trots allt. Varken Loppan eller jag kände minsta lust att doppa oss ens för att föregå med gott exempel, och Trollet sa Nähä med Nu skojar ni väl för fan i alla fall??-tonfallet och drog upp benen så att tårna dinglade strax över ögonbrynen på honom. Till och med lilla plaskpoolen (där några håglösa battingar under ledning av en storasyster tränade bröstsim i teorin) var kall så tårna krullade sig. Alltihopa kändes mera psykvård på artonhundratalet än familjeutflykt. Vi gav upp tämligen omgående.

Trollet och jag busade i duschen så gott det gick, för att försöka skapa nåt slags mervärde. Och det var ju kul att skvätta vatten och gå i och ur en varm stråle - men känslan av antiklimax var svår att skaka av sig. Jaa, Trollet då var vi badhuset i tio minuter då. Var det roligt? Då ska vi ta och klä på dig igen.

Och sen var det två djupa andetag och stolpa fram till kassan och kräva pengarna tillbaka. Och det fick vi, utan bekymmer eller diskussion. Dom såg lite pressade ut, tjugoåringarna. Vi var väl inte dom första.

Och jag kan inte låta bli att undra om det inte hade varit väldigt mycket enklare att säga nåt till oss innan vi gick in istället? Öhm, ni där med den sjuttonmånaders knatten. Som läget är just idag kan han nog inte vara i mer än...tja, nån minut eller så. Ville bara kolla så ni är okej med det. Eller vänta - här är en vild idé! En skylt i dörren kanske? FÖR KÄNNEDOM: DET ÄR HJÄRTSNÖRP-ANDNÖD-PUNGEN-KRYPER-UPP-I-BÄCKENET-KALLT IDAG.

(Fast dom där outgrundliga tanterna i valrossklass med den rynkade badmössan käckt på svaj, dom som alltid ligger och simmar behagfullt bröstsim längs nån kant - dom tyckte säkert bara det var härligt.)