Igår formulerade jag för mig själv nåt som jag faktiskt tror är ett genuint attitydproblem, eller nån slags störning: Jag tycker sömn är slöseri med tid. Alltså inte som en pose, nämen jag behöver nästan ingen sömn faktiskt, par timmar och en kopp kaffe och jag är good to go bah, utan på ett mycket djupare plan. Innerst inne ser jag sömn bara som ett nödvändigt ont.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att få lätt ångest av att sova för länge på morgonen. Även under mina allra partajigaste tidiga tjugoår gick en gräns vid tolv. Vaknade jag senare än så kändes det som att dagen hade glidit mig ur händerna, omöjlig att komma ikapp, vilket gjorde mig sjukt stressad. Enda undantaget var om jag verkligen, uttalat hade gett mig själv tillåtelse att sova längre än till tolv. Och då menar jag verkligen ha stirrat mig själv i batikögonen i badrumsspegeln vid halv sju på morgonen och högt sagt: Imorgon, eller ja, idag om man ska vara ärlig, då är det okej om du sover lite längre än till tolv, grabben. Då blev det uthärdligt, även om det inte kändes helt bra. (Numera är sovmorgnar på det sättet nånting helt teoretiskt, naturligtvis.)

Skräcken för den bortsovna morgonen har förstås också en hel del med Luthersk arbetsmoral och Bondesverige och grejer att göra. Men min sömnaversion gäller i precis lika hög grad i andra änden. Jag får nämligen också dåligt samvete om jag går och lägger mig tidigt. Alltid, men särskilt om Loppan sitter uppe. Förlåt älskling, men jag tror jag måste gå och lägga mig. Som om jag sviker både henne och mig själv genom att inte vara vaken lika länge som hon. Som om jag inte tar tillvara på dom rika möjligheter småtimmarna innebär. Så jag sitter nästan alltid uppe längre än jag egentligen orkar istället, bloggar eller läser eller mailar eller ser på TV, väl medveten om att jag kommer att vara så sjukt jävla trött imorgon.

Trött? Jag!? AB-SO-LUT inte! Pigg piggelin pigg pigg! Festen är inte över!

När jag nån gång ändå pratar om att krypa till kojs tidigt, så är det aldrig sömnen jag menar. Jag ser istället framför mig hur jag ska ligga och läsa i flera timmar. Och jag blir sjukt besviken och arg på mig själv när jag somnat från boken när jag nu hade tid att läsa för en gångs skull. Detsamma gäller också till exempel tupplurar på tåg (när det är så mysigt att läsa eller lösa ett korsord!) eller eftermiddagslurar i soffan (det blir man bara tröttare av ändå).

När jag tänker närmare på saken så är nog ett av huvudskälen till att jag förde noggrann drömbok under många år just att kunna känna att den där tiden då jag måste sova ändå togs tillvara på nåt sätt. Att det fanns nåt kvar, att den inte bara var förslösad.

Jag har inget emot sömnen som sådan. Jag sover oftast gott, har lätt att både somna och somna om. Det är skönt att vara utsövd. Jag önskar bara att det var nåt jag kunde njuta av utan dåligt samvete och som jag kunde unna mig i den utsträckning jag faktiskt behöver det. För nu är det som att jag har bestämt att det där, det är inte så jävla noga, det tar vi i sista hand. Och ärligt talat, det kan väl inte vara riktigt normalt eller? Finns det nåt namn för sånt här? Är jag narkorektiker?

Loppan: Trollet, vad är det du tuggar på nu?

Trollet (lyckligt): Skräp!

Vi har verkligen börjat komma nån vart med ätandet nu. Vi hittar nya knep, lekar, bilderböcker, avledande manövrar. Får pappa se på ett MACKAMONSTER? och En sked för morfar och Här kommer det en groda! Smält glass och smält smör och efterrätten först om det behövs. Och pepp på varann, Vi ger inte upp nu älskling, kom igen, fem skedar till. Inte vet jag om det är inbillning att ungen börjar bli lite rundare igen. Men det känns så.

Baksidan är att vi har tappat varann under middagen. Ett av dom där givna tillfällena för att sitta ner och prata, berätta om min dag och höra om Loppans, är försvunnen. Nu är allt ljus på Trollet och hans ätande. Lustfyllt och roligt och busigt, men det lämnar inte mycket plats över för vuxenprat. Och just den biten tror jag även Trollet saknar. Att sitta och lyssna på mamma och pappa som pratar med varann, att vara inkluderad men inte i fokus. Som känslan jag minns av att somna när det var fest hemma, kanske. När jag hörde hur det sorlade från vardagsrummet, skratt ibland, klirr av glas. Prat som inte hade med mig att göra, men som liksom puttrade av trygghet.

Vi har förlorat ett av våra se varann i ögonen-tillfällen. Och det gör att ett litet stråk av tomhet finns också i den positiva skjuts som det innebär att Trollet börjar äta som han ska. För ibland vill man åka karusell, oavsett hur bra gungorna går.