Jag valde bort bloggen högst medvetet i fredags, för att istället ligga med huvudet på Loppans höft och kolla på film. Som alla småbarnsföräldrar vet är det ett smärre helvete att jonglera jag-tid och vi-tid när battingen väl somnat. Alltför mycket ska hinnas med på några få korta timmar. Och i aggressiv och lätt läppdarrande självbevarelsedrift är det lätt att alltid prioritera jag. Skönt därför att se varandra i ögonen och säga Hej. Ikväll vill jag vara VI med dig. Aktivt, tydligt, nära. Ända fram till läggdags and beyond. Bra grejer, let me tell you.

Igår däremot hade jag inlägg att haspla ur mig i såväl parti som minut. Men något alldeles oväntat, närmast osannolikt inträffade istället. Vi satt vid frukost och pratade om Fan vad länge sen det var vi såg Linda och Henrik och lilla Siri nu och längtade lite efter att göra just det. Och slängde iväg ett sms med en middagsinbjudan till samma kväll. Va? Nej nej NEJ inte på fullt allvar naturligtvis, herregud, för sånt förekommer ju inte i Ståkkålm. Men som ett sätt att säga Hej vi tänker på er. En aldrig så liten möjlighet att få napp fanns ju naturligtvis, men den var närmast teoretisk.

Sen fick vi ett sms som sa Fan vad kul. Hur dags?

Jag vet inte hur det är i era liv, men här styrs inte upp några spontana middagar på sju timmars varsel. Det förekommer helt enkelt inte. Middagsplaner är nåt som smids för nästnästa helg. Eller nästnästnästa. Eller midsommar eller så. Så det här var närmast chockartat. Och underbart. Som nåt från en helt annan tid.

Vi svängde ihop laxknyten med parmesangratinerade svartrötter. Fort och enkelt (och det säger jag inte för att kokettera. Går att preppa och är färdiglagat på tjugofem) och vi hann till och med baka en kaka och göra en gungutflykt till parkleken innan gästerna kom. Siri hade blivit jättestor sen vi såg henne sist, pigg och vaken och klok. Trollet körde blygrejset första tio, men räknade sen glatt in alla i hemmalaget, sprang omkring med bollar och bilderböcker och hade det underbart. Och vi åt och drack och barnen somnade och vi pratade och drack lite till. Jäveltrevligt med en kniv. Precis lika trevligt som om det hade varit en middag som bokats för en månad sen.

Om jag finge önska en sak i mitt liv så är det lite mera sånt här. Goda vänner med snabba puckar ibland. Noll-varsel. Vi tänkte göra lite pasta bara, har ni lust att komma över? För nu hade Linda och Henrik egentligen andra planer igår, som hade fallit igenom. Det var ett fall av sällsynt god tajming som gjorde att detta märkvärdiga faktiskt blev av. Men det visar också att det är möjligt. Och rätta mig om jag har fel, men visst är det väl så att vi allihopa oftast sitter och hänger framför TV:n på helgkvällarna?

Det var så snabbt och spontant igår att ingen ens kom på att plocka fram nån kamera. Istället bjussar vi idag på en göölig bild av Trollet i pappas brillor.

Jag såg det inte själv, men hos Skavlan senast satt visst den amerikanske psykoterapeuten Brad Blanton och pratade om sin Radical Honesty Theory. Den går i korthet ut på att total ärlighet är medicinen för att skapa fungerande relationer. Och då räcker det inte att svara ärligt på frågor ens partner kan tänkas vilja ställa. Nä, för Tystnaden är den värsta sortens lögn enligt Blanton. Man ska således volontera svaren själv. Allt ska upp på bordet. Öhm, älskling, det är en grej, jag har gått och tittat på en tjej på jobbet som jag verkligen är jättetänd på, till exempel.

Elin, med bloggen Saker under huden, (som jag hämtat ovanstående sammanfattning hos, i det här inlägget. Felaktigheter och missuppfattningar får stå för mig) applåderar. "Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott." skriver hon.

Jag tycker att hon och Blanton är ute och cyklar, och skrev en lång kommentar på inlägget jag länkar till ovan. Och precis som Huskorset fick jag sen känslan att kommentaren faktiskt var ett inlägg i sig. Så efter denna jävlellånga ingress:

Jag tycker i stort sett precis tvärtom. Jag skulle vilja hävda att ärlighet är världens absolut mest överskattade egenskap, ett ihjälkramat begrepp som helt saknar värde i sig. För mig ligger ärligheten väldigt ofta snubblande nära egoismen och hänsynslösheten. Jag tycker till att börja med att det finns en social relevans i att ljuga i många vardagssituationer. Personen som frågar vad jag tycker om hans tröja kan vilja ha ett ärligt svar av mig, men kan precis lika gärna vara i behov av en enkel bekräftelse. Som vän är det, som jag ser det, min uppgift att förstå den skillnaden. Men vad Elin och Blanton verkar hävda är emellertid inte bara att jag ska tala om för min vän att hans tröja är ful som svar på en fråga – jag ska dessutom kasta fram den åsikten så fort jag ser honom, vare sig han vill eller ej. Och den typen av egoism upphöjd till moral gör mig uppriktigt sagt vansinnig.

För det är en egoism det handlar om. Det handlar om min bild av mig själv och vem jag är. I fallet där jag talar om för min vän att hans tröja är ful utan att han bett mig om det så har jag helt enkelt beslutat att min bild av mig själv som en ärlig person är viktigare än vår relation. Jag tycker det är värt att min vän känner sig sårad och ful för att kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med min högstående moral. Jag har bestämt mig för att mitt sätt att se på saken är det allenarådande, utan att upprätta ett socialt kontrakt rörande det med min vän. Eftersom ärlighet ju är något så förbannat vackert.

Tröjexemplet är givetvis väldigt oskyldigt, men detsamma gäller vid till exempel otroheten som Elin tar upp. Ponera att jag hoppar över skaklarna i min relation och hamnar i säng med någon. Ponera vidare att det är en engångshändelse som inte har någon betydelse bortom sig själv. (Till skillnad från Huskorset, med vilken jag är överens i stort sett allting annat, tror jag inte att det i sig behöver tyda på att nåt är dåligt i min relation. Om jag däremot upprepade gånger prasslar med personen och otroheten börjar få en betydelse som förhållande för mig, så är det förstås en helt annan sak) Och ponera att jag mår dåligt över det. Om jag då frivilligt och oombett berättar det här för min partner så hamnar hon i ett läge där hon plötsligt mår dåligt över nånting som egentligen inte hade förändrat hennes situation om det hade förblivit en hemlighet. Medan jag självgott kan gömma mig bakom att jag i alla fall har tagit ansvar för det jag har gjort. Let the healing begin – för mig vill säga. För min partner börjar istället ett fullständigt onödigt ältande och en massa onödig smärta, eftersom hon hamnat i en position väldigt mycket deppigare än där hon befann sig från början. För att jag har bedömt att det var viktigt och för att jag mår bättre av det.

Jag säger inte att total ärlighet är en oframkomlig väg att gå. Men det är bara ett av alla tänkbara sociala kontrakt som kan upprättas i relationer. Kom för fan inte och hävda att det skulle vara extra bra bara för att det är ärligt. Och kom framför allt inte och påstå att ärlighet är så tjusigt att det automatiskt annullerar alla andra typer av överenskommelser bara därför. Har du inte bett om min ärlighet har jag ingen som helst rätt att hänsynslöst förutsätta att den är efterfrågad. Oavsett hur gott jag sover på nätterna.

”Dom vi älskar förtjänar våra vackraste lögner” skrev Djuna Barnes. Jag tror att hon har rätt.