Catten

8 mars 2009 15:16

Det spontana blir ofta det bästa - men alltför ofa drar man sig för att höra av sig och förutsätter istället att "alla andra" redan har något annat myyyyyyycket trevligare för sig och så sitter man där och hänger - framför tv:n, vid datorn, över en bok och missar de där chanserna som mycket väl hade kunnat funnits!

lastbilstanten

8 mars 2009 15:47

Goda vänner är såna som man kan bjuda hem på kaffe och skorpor, och dom ska med glädje anta budet för att dom tycker det är så himla trevlig att umgås med just dej! Eller så kan man köpa "en rulle ballerinakex", ringa någon kompis och säg att "Jag kommer förbi om en liten stund... släng på kaffet, jag har bröd med mig!" Klart roligaste sociala stunderna!!!

Anders

8 mars 2009 16:13

Catten - Där spelar ju avstånden i en stor stad lite roll också, dessvärre. Har man väl kommit hem drar man sig lite för att ge sig ut igen. Särskilt ut i förtrterna, har vi erfarit.

Lastbilstanten - Det där måste jag verkligen påminna mig om. Jag är nog lite för duktig på att ta på mig Värdskap med stort V och börja mecka trerätters och grejer.

Mia

8 mars 2009 17:07

För det första: Tack för en uppiggande bild igen :)

För det andra: Spontana grejer förekomer här i Götet ibland, men det är alltid lite motigt att skicka iväg det där sms:et. Känns nästan som att klanka in på någon privata sfär när man inte är ute i gooooood tid.

För det tredje: När Ola släpper sin bäbis (skidåkningnen) så kommer jag inte att tillåta nåt annat än "Hej. Ikväll vill jag vara VI med dig. Aktivt, tydligt, nära. Ända fram till läggdags and beyond."

Julia

8 mars 2009 19:25

Jag brukar försöka hojta om rysk spontanitet ibland.

Jag gillar när jag plötsligt har någon slaggandes på min soffa för att klockan var halv tio och vi bestämde att hon skulle komma och titta på lite dålig TV och sen var alla trötta och somnade. Typ.

narnigrin

8 mars 2009 20:00

Sån där spontanitet är sjukt härlig med en kniv. Själv vågar jag knappt skicka iväg "Tjenare ska vi göra nåt typ om två timmar"-frågor, eftersom nästan ingen nånsin svarar ja på sånt. Men det är så härligt när det händer.

Tant Grön

8 mars 2009 21:54

Gu så trevligt. ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR spontana middagar eller andra roliga tillställningar. Men förutsättningen för att det ska bli någon spontant hembjuden till oss är att vi städar regelbundet. Det gör vi alltså INTE. Här städas endast när vi vet att vi väntar besök, så spontana inbjudningar kan bara ges till de som inte har något emot lite (mycket) skit i hörnen. Trist, kanske skulle städa lite oftare, nej fy så trist. Jag har väl bättre saker för mig.

Anders

8 mars 2009 22:14

Mia - Jamen shit, det VAR visst en rätt fin formulering, eller hur? Och motigt att skicka sms:et - Javars. Men mest brukar vi slå på oss själva för att vi som vanligt inte planerat i bättre tid.

Julia - Ja! Sånt! Är skitsvårt när man har barn! Men ja! Sånt!

Narnigrin - Exakt så.

Tant Grön - Vi pratade faktiskt om precis det där igår. Jag blev nämligen hembjuden på fika till Linda under en av mina sista pappaledigveckor. Det såg förjävligt ut därhemma då. Hon hade verkligen gjort en självövervinnelse för att släppa mig över tröskeln. Och jag å min sida kände mig, just därför, sjukt bekräftad som vän. För att komma in i någons ostädade hem är ju också ett tecken på att man kan vara avslappnad med.

Tant Grön

8 mars 2009 22:51

Jamen visst är det så, och sånna härliga kompisar har vi ju, några av iaf. Men ändå, det känns inte kul att bjuda hem folk när det är skitigt, jag vill inte att den bilden av vårt hem ska sätta sig på deras näthinnor. Men varför vill jag inte det? Jag måste dock tillägga att jag har blivit mycket bättre på detta. Det är långt ifrån skinande rent även vid planerade besök, eftersom jag bestämt hävdar att ett rent hem är ett tecken på ett bortkastat liv! Detta står också klart och tydligt på vägen i vår hall, samt Välkommen åter. Men någonstans långt därinne finns det en liten ynklig jävel som vill att andra ska tycka att jag är bra, att mitt hem är härligt, mysigt, inbjudande och allt det där. Sedan trivs jag ju givetvis bäst själv när det är rent och snyggt omkring mig, men med alla mina satans projekt blir det väldigt stökigt och i princip finns det ingen tid över till att snygga upp efter dem.

Anders

8 mars 2009 22:59

Tant Grön - Jag föredrar också när det är städat! Förstås. Och Loppan är väldigt mycket som du, låter det som.

M

9 mars 2009 10:57

Ståkkholmslivet med sju månaders framförhållning finns iofs även på landsorten och är för mig en helt fascinerande företeelse. Snacka om prestationsångest. Å andra sidan skulle min familj kunna platsa i nån realitysåpa om uddafamiljer eftersom vi knappt vet hur många som äter middag hos oss en vanlig dag. Värre blir det under semestrar när improvisationsmiddagar med 30 pers som man får med sig från stranden, inte tillhör ovanligheterna. Men så vet jag heller aldrig var folk som hjälper till med disken har lagt mina gafflar och skedar! Fast det känns som ett I-landsproblem.Faktiskt

Anders

9 mars 2009 14:17

M - Alltså, det där tycker jag ju låter stressande som fan på rakt motsatt sätt. Fast om det där utgör andra extremen så vill jag absolut hamna närmare ditt kaos än sjuveckorsframförhållningen, så mycket är säkert. Jag vet för övrigt inte heller var mina gafflar och knivar finns. Fast det beror på att Trollet brukar hjälpa till att plocka ur diskmaskinen... Välkommen hit! Via Sofia, får jag en känsla av?

Linus

9 mars 2009 19:32

Svartrötter och lax? Jag blir impad Anders:) Visst spenderar man merparten av sina helgkvällar, i synnerhet dom i Sthlm ensam framför datorn eller tv eller vad man nu väljer för gift:) eftersom man vet att alla andra ju har ett liv och sjukt mycket inplanerat... eller hur var det nu? Roligt också att alla tycker det är kanon med improviserad social samvaro men det ändå är så sällan det blir av?
Släpp sargen, spela hockey!

ullrika

9 mars 2009 22:14

du är väldigt lik ditt Troll på fotot Anders!

Bloggblad

11 mars 2009 20:44

Oj, det där laxtjosanet kan jag inte ens stava till...

Om nån skulle trilla in här med några timmars varsel, så skulle det absolut bli hämtmat... Här får man inte ens lite fika utan ett par veckors förberedelser.

Utom på sommarlovet! Då har jag tid att dona med sånt, och umgås i turbofart.

Anders

11 mars 2009 22:24

Linus - Det är ett mysterium. Sen ska ju inte underskattas att det faktiskt ÄR lite logistik att åka på visit, särskilt med en liten. Ibland känns det som att man inte orkar med jiddret. Spontan samvaro kräver ju at flera människor känner sig spontana samtidigt... Jag vidhåller att rätten ovan är sjukt enkel. Kan du koka ägg och använda en potatisskalare är du redan hemma.

Ullrika - Vi ÄR rätt lika. Jag kan inte svära mig fri från honom precis ;-) Sen kan jag ju hoppas att han, åtminstone i tonåren slipper gå runt med min jättekran...

Bloggblad - Hämtmat är fasen inte fy skam. Som sagt, det skojigaste är ju att träffas bara.

ullrika

12 mars 2009 22:37

det är så himla skojigt att försöka skoja till det å låssas som man tror att det är du på bilden och att du är lik din son för det gick ju liksom inte hem. eller?
jo. ni är lika. asalika! fast den mindre av er är sötare ;)

Anders

12 mars 2009 23:50

Ullrika - Aha okej! Nä, jag fattade inte. Jag trodde du pratade om profilbilden ovan, där vi ju är med bägge två. Den var ju också ny, liksom...

ullrika

13 mars 2009 13:53

shame-on-me...! den hade jag missat :(