Alla inlägg den 14 mars 2009

Av Anders - 14 mars 2009 22:58

Jorå, Trollet passerade allt sin artonmånaders med flygande fanor. Stapla tre klossar löd till exempel en uppgift. Trollet berättade vilken färg det var på klossrackarna och sa torn innan han staplade sta. Guldstjärna, någon?


Det enda han var fullständigt ointresserad av var att peka ut kroppsdelar.

-Trollet, kan du peka på mammas näsa?

-Nä.

Åtminstone tills han fick en krita i näven och uppgiften omformulerades till buset att rita på mammas näsa. Då ville han å andra sidan inte lägga av. Halsen! pep han. Hakan! Magen!


Nu var vi ju bevars inte särskilt oroliga för gossens mentala håvor. Vi har fått tillräckligt med kvitton på att han kan vad han ska (och lite till) från såväl dagishåll som vänner och släktingar. Desto mera spända var vi inför den rena vägnings- och mätningsproceduren. Som en boxningspromotor vankade jag runt i Eskilstuna och väntade besked från Invägningen. Och lättanden när Loppan ringde och meddelade en viktökning på åttahundra jävla gram på tre veckor var större än jag trodde. Där har suttit en liten oro och gnagt, det var tydligt. Och vi har fått ett kvitto på att vi vi faktiskt hittat rutiner runt maten som fungerar för oss allihop och som låter Trollet få i sig vad han ska. Brallans smörklubbor läggs således i reservlådan tills vidare.

ANNONS
Av Anders - 14 mars 2009 22:14

Broppan mellanlandade här på väg till fjällen igår. Trollet var salig. Han har inte sett sin farbror sen i julas, men att den mannen har en särskild plats i knattens hjärta, det är ställt bortom allt tvivel. Inte ett spår av blygsel, inte skuggan av startsträcka - han tog emot alldeles själv ute på trappavsatsen med det bredaste leendet. Göjan! (Och min bror konstaterade belåtet att Trollet faktiskt behärskar hans namn bättre än hela jävla engelska folket.)


Loppan och jag var faktiskt rörda på riktigt över att se Trollets gränslösa beundran för sin farbror. Vi stod och snyftade fånigt i köket medan dom kaosade runt med bollar i Trollets rum. Och Trollet mindes lekar som Broppan hittade på i julas och som han inte lekt sen dess, visade alla sina konster, showade, charmade, sprallig i hela kroppen, bubblig av skratt. Det var En Gosse Och Hans Idol, inget snack. Världens coolaste person forskar om ansvar och retributivism utanför Birmingham och spelar i ett brögäng till skitbasketlag, ifall ni undrade.



Jag undrar vem som var min idol när jag var sådär liten. För jag misstänker att jag hade någon som jag tittade på som Trollet kollar på sin farbror. Nån som stod för nånting annat än föräldratryggheten, den där som man liksom tar för självklart. 


Och jag kommer på mig själv med att undra när jag slutade ha idoler på det där distanslösa kan inte göra fel-sättet. När börjar man betrakta sina hjältar med lite överseende och bjussighet? När slutar man ha nacken böjd i vinkel för att dom tornar upp sig så högt över en (bildligt talat menar jag nu)? När börjar man tänka på dom som en slags jämlikar fast som råkar vara bättre på just det där?


Fast inte alltid. Jag minns fjortisfnisset som drabbade mig när jag fick fota mig med Die Hacke från Einstürzende Neubauten i Arvika 1993. Jag har möjligen aldrig lett så brett som på den bilden där han står och drar i mitt ena Che Guevara-hängsle. Ser ut som om mitt huvud är på väg att delas på mitten. Jag minns muntorrheten och pulsen som bankade när The Residents äntrade scenen i Oslo och jag äntligen skulle få se dom live. Jag minns den stammande jakten på nåt intressant att säga när jag presenterades för min favoritdramatiker Caryl Churchill (det är till hennes pjäser jag återvänder när jag glömmer varför jag vill skriva dramatik. Sen minns jag) i Royal Court Theatres lunchrestaurang.


Och jag minns hur jag fick en liten, gråhårig kvinna utpekad för mig i det opretentiösa premiärminglet efter en liten barnmusikal baserad på en bilderbok. Och hur det liksom brusade i huvudet. Där är hon. Eva Lindström. Som med sin milt vansinniga understatement-humor följt mig genom nästan hela mitt liv. Som genom sina serier i KP och Galago myntat uttryck som är helt inkorporerade i min och Broppans jargong, såväl som i min och Loppans. Det ser fint ut moset, ta lite till hörru. Detta är meningsfullt. Det är tammefan vår, jag såg en stor jävla tussilago vid avfarten i Rotebro. Extra-pextra-bonus-ponus. Och som jag nu i vuxen ålder återupptäckt ännu en gång, som bilderboksförfattare.


Jag fick framstammat nånting som nog lät lätt hjärndött. I bästa fall, i värsta fall lät jag kanske fixerad på ett osunt vis. Men hon blev glad, tror jag. Hade jag varit Trollet hade jag ogenerat sprungit och hämtat en boll och propsat på full uppmärksamhet. Jag undrar när man tappar det modet?


Har ni idoler?

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26
27
28 29
30 31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se