Broppan mellanlandade här på väg till fjällen igår. Trollet var salig. Han har inte sett sin farbror sen i julas, men att den mannen har en särskild plats i knattens hjärta, det är ställt bortom allt tvivel. Inte ett spår av blygsel, inte skuggan av startsträcka - han tog emot alldeles själv ute på trappavsatsen med det bredaste leendet. Göjan! (Och min bror konstaterade belåtet att Trollet faktiskt behärskar hans namn bättre än hela jävla engelska folket.)

Loppan och jag var faktiskt rörda på riktigt över att se Trollets gränslösa beundran för sin farbror. Vi stod och snyftade fånigt i köket medan dom kaosade runt med bollar i Trollets rum. Och Trollet mindes lekar som Broppan hittade på i julas och som han inte lekt sen dess, visade alla sina konster, showade, charmade, sprallig i hela kroppen, bubblig av skratt. Det var En Gosse Och Hans Idol, inget snack. Världens coolaste person forskar om ansvar och retributivism utanför Birmingham och spelar i ett brögäng till skitbasketlag, ifall ni undrade.

Jag undrar vem som var min idol när jag var sådär liten. För jag misstänker att jag hade någon som jag tittade på som Trollet kollar på sin farbror. Nån som stod för nånting annat än föräldratryggheten, den där som man liksom tar för självklart. 

Och jag kommer på mig själv med att undra när jag slutade ha idoler på det där distanslösa kan inte göra fel-sättet. När börjar man betrakta sina hjältar med lite överseende och bjussighet? När slutar man ha nacken böjd i vinkel för att dom tornar upp sig så högt över en (bildligt talat menar jag nu)? När börjar man tänka på dom som en slags jämlikar fast som råkar vara bättre på just det där?

Fast inte alltid. Jag minns fjortisfnisset som drabbade mig när jag fick fota mig med Die Hacke från Einstürzende Neubauten i Arvika 1993. Jag har möjligen aldrig lett så brett som på den bilden där han står och drar i mitt ena Che Guevara-hängsle. Ser ut som om mitt huvud är på väg att delas på mitten. Jag minns muntorrheten och pulsen som bankade när The Residents äntrade scenen i Oslo och jag äntligen skulle få se dom live. Jag minns den stammande jakten på nåt intressant att säga när jag presenterades för min favoritdramatiker Caryl Churchill (det är till hennes pjäser jag återvänder när jag glömmer varför jag vill skriva dramatik. Sen minns jag) i Royal Court Theatres lunchrestaurang.

Och jag minns hur jag fick en liten, gråhårig kvinna utpekad för mig i det opretentiösa premiärminglet efter en liten barnmusikal baserad på en bilderbok. Och hur det liksom brusade i huvudet. Där är hon. Eva Lindström. Som med sin milt vansinniga understatement-humor följt mig genom nästan hela mitt liv. Som genom sina serier i KP och Galago myntat uttryck som är helt inkorporerade i min och Broppans jargong, såväl som i min och Loppans. Det ser fint ut moset, ta lite till hörru. Detta är meningsfullt. Det är tammefan vår, jag såg en stor jävla tussilago vid avfarten i Rotebro. Extra-pextra-bonus-ponus. Och som jag nu i vuxen ålder återupptäckt ännu en gång, som bilderboksförfattare.

Jag fick framstammat nånting som nog lät lätt hjärndött. I bästa fall, i värsta fall lät jag kanske fixerad på ett osunt vis. Men hon blev glad, tror jag. Hade jag varit Trollet hade jag ogenerat sprungit och hämtat en boll och propsat på full uppmärksamhet. Jag undrar när man tappar det modet?

Har ni idoler?

 

Sofia

15 mars 2009 00:35

Som sagt, det är inte lätt när det är svårt (på ren svenska)! Vad stor Trollet ser ut, han verkar växa för varje bild!

http://sofiasko.bloggagratis.se

 

Huskorset

15 mars 2009 12:10

Jaa då! Det svåra med idoler är att "de är människor också", vilket man ju erfar i takt med att man uppnår någon sorts vuxen ålder. Att komma förbi den besvikelsen och förlåta dem för det och bestämma mig för att fortsätta ha dem som idoler är ett av mina bättre beslut i den vägen. Idolerna gör världen till en vackrare, lättare, bättre plats att leva på och de inspirerar mig även om de personligen är riktiga as. Det är ju finemang att jag slipper umgås med dem och bara kan suga ut det göttaste!

http://huskorsetshemligaliv.blogspot.com

 

Anders

16 mars 2009 21:29

Sfoai - Ja nu har han ju FAKTISKT vuxit, men jag har haft samma känsla även under perioden då han har stått still i längd och vikt. Det är nåt med hur han för sig, tror jag. Han KÄNNS större, dag för dag nästan.

Huskorset - Du är klok som få. Lite av en idol för mig faktiskt.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Öhrn

17 mars 2009 09:28

Idoler? Jag minns att jag har försökt efterskapa en viss idoldyrkan och den fungerade väll någrlunda under mina ungdomsår (gymnasiet) men inte till 100 %. Efter gymnasiet så har den allt mer dött ut. Det känns ibland lite fattigt och tråkigt tror jag. Jag har dock inte resonerat kring det hela. Jag kan dock i ärlighetens namn inte bli lika exalterad som så många andra blir när de börjar prata om att de skall se diverse band/individer som skall spela osv. Det lilla försök jag gjorde dog ut i samband med att jag lämnade försvaret. Men om man kan se följande en idol, så kan jag säga att jag nuförtiden beundrar Zygmunt Bauman för sin otroliga förmåga att producera intressant vetenskaplig litteratur vid en ålder av 84 år.

När jag läser det jag skrivit inser jag att det låter väldigt töntigt och ”tjocka glasögon bokmals varning” på det hela…

 

Anders

18 mars 2009 21:23

Öhrn - Vänta nu, menar du att du HADE idoler under tiden du var i försvaret just? Vilka var det, Major Blomkvist och Kapten Tellius? Att ha Zygmund Bauman som idol är heeelt okej i min bok. Även om jag själv bara läst delar av "Döden och odödligheten i det moderna samhället". Klart läsvärd herre.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...