Alla inlägg den 18 mars 2009

Av Anders - 18 mars 2009 23:24

Säga vad man vill om Hultsfred, men en sak hade dom i alla fall. Gogos i leksaksaffären! Tally-jävla-ho! Min kollektion uppgår numera till trettiosex stycken. Några dubletter har jag, men då i olika färg. Har dessutom investerat i det snuskigt kom igen ungar tjata hål i huvet på era föräldrar-upplagda samlaralbumet för dom medföljande klistermärkena.


No thanks to Stockholm, ska tilläggas. Det är uppenbart att jag lyckats satsa på samlarfigurernas motsvarighet till Betamax. En sorgligt marginell företeelse i  skuggan av töntiga pokemons och Ben 10.  Här i stan har jag hittills bara hittat dom på det där stället i Kungens kurva. Och ditut åker jag fan inte bara för att köpa plastgubbar. Det får väl finnas gränser.


Fast dom gör mig larvigt lycklig där dom står på kökshyllan. Jag menar, kolla bara! (Satan, jag kommer att vara värdelös på gränssättning när Trollet börjar samla på nåt jävla kraj till hutlösa priser...)


ANNONS
Av Anders - 18 mars 2009 22:37

Riktigt tuff dag på Bruket idag. Tre dagars bortavaro innebär en svullen mailbox. Dessutom massa trista reff att skriva, samt en del folk som börjar tappa tålamodet med att vänta på besked att bemöta. Och när man då inte har några att ge, eftersom beslutet ligger hos nån uppdragsledare som i sin tur går på knäna och inte har hunnit med - då är det inte så roligt att sitta där jag sitter kan jag säga. Man är själva sinnebilden av en pianist som blir beskjuten eller en budbärare som får en bronsyxa i skallbasen.


Att jag inte skulle hinna med nån lunch idag visste jag således, men jag hann in på Ica i Bredäng i glappet mellan buss och trick och köpa en sallad. Denna skottade jag i mig framför datorn, och det vore väl synd att beskriva upplevelsen som sådär hejdlöst erotisk.


Dessutom var det fetaost i.


Alltså, jag gillar fetaost i små mängder. Eller...nä, ska jag vara helt ärlig så uthärdar jag fetaost i små mängder. Gillar fetaost gör jag nog bara i teorin. Och jag kan för mitt liv inte fatta varför bitarna måste vara stora som Rubriks jävla kub jämt.


Det finns mat och dryck som varit liksom steg på vägen mot en vuxenhet. Jag tror inte jag är ensam om att i min barndom vara tämligen säker på att vuxnas prat om att dom drack öl och vin för att det var gott var en osande hög med skitprat. Faktiskt hade jag använt alkohol för blotta effektens skull i ett antal år innan jag började uppskatta det som njutningsmedel- Jag tror inte jag är ensam där heller.


Mera avancerade drycker som whisky förstörde jag till mina mera sofistikerade vänners oförställda fasa med is långt upp i tjugofemårsåldern. (Numera snobbar jag tryggt med ett par teskedar svalt vatten , precis som man ska.)


På matsidan är några av de tydligaste bastionerna jag lyckats erövra:

-ost av brietyp (fast jag föredrar fortfarande tunna skivor)

-oliver (Jag minns tydligt fasan av min första oliv. Det såg ju ut som vidruvor fast ännu godare med pimenton i mitten! Och så explosionen av salt och syrligt...The horror, the horror. Jag lärde mig älska oliver under min resa i Marocko som tjugoettåring. Det var det eller dö svältdöden där...)

-misosoppa (smakade som nåt räligt grisavkok första gången. Jag tror det var i och med att jag fattade att den var vegetabilisk som det vände...)

-lassi (sån där indisk yoghurt-dricka. Kväljde duktigt på den första gångerna)


Fast numera äter jag misosoppa som en hel japanes! Med pinnar, tydligen!


Några saker motstår dock alla försök att bli ätbara. Och vid det här laget har jag nog egentligen gett upp om dom. Dom smakar inte gott, det är väl förihelvete inte mitt fel? Riktigt vuxen blir jag nog tydligen aldrig. Det kanske är så för alla? För er som tänker bjuda mig på middag, här är HELA LISTAN:


Inte så gärna:

Getost

Grön- och blåmögelost

Fetaost (fast jo, smält i maten är det gott)

Vispad grädde

Lever

Prickekorv

Risgrynsgröt

Lunchkorv

Fläskkorv

Lakritskola (typ Käck)



Hellre död i ett dike:

Blodpudding








ANNONS
Av Anders - 18 mars 2009 22:04

Tack snälla alla ni som varit inne och stöttat och peppat på dom föregående inläggen! Att bli berövad på en obruten natts sömn är inget en småbarnspappa tar lättvindigt på (även om det såhär i backspegeln kanske inte var en riktigt så himlaskriande katastrof som det kändes där klockan fem på morgonen).


Notera också ödets grymma ironi; första posten i På väg upp Tendens-inlägget...


Jag antar att inte någon blev sådär jätteöverraskad över att jag inte bloggade igår. Var i säng till halv elva, slocknade som ett ljus och sov i åtta timmar. Utan dåligt samvete! Nu, med en hälsosam distans till denna min fasanfulla, virvlande, närmast Lovecraftianska natt är jag redo att ge er resten av bilden.


Jag gjorde två utflykter ut i hotellet under timmen mellan fyra och fem. Under den första bankade jag patetiskt på dörren till rummet ifråga, letade febrilt och lönlöst efter nånting som var möjligt att sova på. Sofforna i konferensavdelningen var fjärran så nära bakom sina låsta glasdörrar. I "receptionen" fanns två ynkliga fåtöljer för pygméer. Det närmaste jag kom en själens sårlega var en stoppad bänk utanför hissarna på andra våning. Den mätte cirka trettiofem gånger hundratjugo centimeter. Det gick bara inte.


Andra utflykten bankade jag hysteriskt på disken nere i receptionen i förhoppningen att någon trots allt låg och hade sovjour därbakom. Nähädu, personalen på det här luggslitna familjehotellet med en osund monopolställning i stan, dom låg allt hemma och gonade sig. Dom jävlarna.


Jag tog mig ut på nätet inte främst för att dela min misär med er (även om det kändes trösterikt), utan för att på hotellets hemsida se om det fanns nåt alternativt nummer att ringa (nej). Jag övervägde också att jaga fatt på väktarfirmor (fast vad hade dom kunnat göra?) samt att ringa polis och/eller brandkår (saker och ting får som bekant lite konstiga proportioner vid den tiden på dygnet).


Vid varje kvart höll jag andan för att fanskapet skulle ge sig. Min förtvivlan när skrällandet inte slutade efter en timme (standard för väckarklockor väl, förHELVETE?) visste inga gränser. Till slut kröp jag ihop i sängen med papper i öronen, mössan på och båda kuddarna över huvudet, räknande svordomar. Jag måste ha somnat till sist och när min väckarklocka ringde (en vänlig melodi på min mobil, mild och god) hade klockhelvetet slutligen lagt av.


Jorå, jag sa till vid utcheckningen. Nu var det ju dock, som Linus påpekade härunder, inte jag som betalade notan, och det kändes bökigt att stå och kärva pengarna tillbaka för nån annan. Dessutom hade jag lite bråttom, eftersom jag hade snoozat så länge det överhuvud taget var möjligt. Men jag fick förklarat situationen i sammanbitna ordalag, och tillade att Om det var jag som hade betalt, så hade jag bråkat rätt mycket just nu. Är väl synd att påstå att tantan bakom disken var sådär hejdlöst medkännande. Hon sa Jahamen ojdå, det ska jag se till att nån tittar på. Typ. Jag var lite sugen på att öppna dörren ut och kasta nyckeln så långt jag orkade, men bestämde mig för att det kändes lite barnsligt. Jag sa dock till dom som hade bokat mig som föreläsare att dom hade all anledning att härja med hotellet om dom pallade. Mitt förslag var att dom skulle ryta Föreläsaren var ju så satans trött att han inte kunde formulera en begriplig mening. Får väl se hur dom gör.


Nu blev det en tappert skojig anekdot i början av föreläsningen istället. Medkännande skratt. Sämre starter kan man få. Höll två föreläsningar á en timme och en kvart och fick fin respons. Inte alls samma känsla som sist. Fast dom där två pjäserna jag skulle läsa på tåget hem, dom blev det inte så mycket med.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26
27
28 29
30 31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se