Det går fan undan i 838-sidors-klossen nu. Snart börjar det bli jobbigt att hålla den med en hand igen. Början och slutet på väldigt tjocka romaner ställer ju som bekant till det. Kramp i underarmarna och dumma vinklar. Ack ja.

I och med att vi (högst medvetet) alltid har mycket oläst i hyllorna, så hamnar jag lätt i ett ystert och njutningsfullt planerande. Samtidigt som jag tuggar i mig slukiga och märkliga Darkmans låter jag blicken svepa över hemmabiblioteket, funderar på vad jag ska läsa sen, och efter det, och efter det...Snart sitter jag där med en överambitiös, turordnad lista som räcker en bra bit in på 2011. (Som tack och lov inte håller.)

Däremot så brukar jag nästan alltid ha full koll på vad jag ska läsa härnäst. Loppan kan bli stående framför hyllorna i en halvtimme när hon ska börja på nåt nytt, väljer, bläddrar, läser baksidor, prövar, förkastar. Inte jag. Jag har bestämt mig för flera dagar sen. Tjoff, in med den gamla boken, tjoff, ut med den nya. En ständigt pågående stafett, utan minsta tvekan.

I alla fall så länge jag har flyt i mitt läsande. Tappar jag rytmen av nån anledning, som nu under den månad då jag försökte läsa på kvällarna och bara tvärslocknade - då blir det en helt annan femma. Det bär emot, det blir trögt, det är som att jag glömmer bort hur man gör. Jag börjar på böcker som jag steker efter en halv sida, jag kämpar med börjor, jag läser gamla seriealbum på muggen, jag spelar spel på mobilen i sängen, jag läser jävla Metro på tunnelbanan till jobbet. Känns nästan som om läsning är nåt överspelat, nånting som jag aldrig kommer att hitta tillbaks till. Nåt avigt och obekvämt. Tills jag tar mig tiden att komma in i det igen. Tills det får fäste i mig igen. Tills det återigen framstår som helt obegripligt att jag inte var helt inne i en bok för bara några dagar sen.

Att hålla på med en roman är mitt normaltillstånd. Det har jag gjort i stort sett oavbrutet sedan tioårsåldern. Men dom där perioderna när läsning är nåt motigt och trögt är ändå lätt oroväckande. För att det trots allt går så fort att hamna där. Nån vecka med lite eller ingen lästid räcker, sen är bokrackaren redan lite tyngre att plocka upp. Det känns skört, liksom. Som om läslust är en haj, nåt som måste befinna sig i konstant rörelse för att inte dö.

Igår pratade vi om mitt älsklingsvårtecken -  känslan att smyga fram på gator renborstade från grus i snabba, lätta skor. Imorse bestämde jag mig för att hänga undan vinterrocken och byta till vårjackan.

Vid fyratiden började det snöa. Nu är helt det blötvitt därutanför igen. Så går det när man får vårhybris.

Jag känner mig som ungarna i Blåsippan ute i backarna stå.