Soundtrack of our lives på

Leno. En hårboll i kaftan: så kan

nationalistisk stolthet också se ut!

Har varit eländig på att besöka och framför allt kommentera mina favoritbloggar det sista. Kvällarna är korta, tröttman (se där, Igeln!) svår. Dessutom pockar en elak hovnarr från fordom på min uppmärksamhet (i boken jag läser! Jag har inte tappat koncepten, tack för omtanken).

Jag vet vad blyfsen (som Huskorset, med sedvanlig feeling för effektiva om inte nödvändigtvis skönljudande nyord kallar det) kräver, och jag saknar verkligen mina bloggosfärens motsvarigheter till Cheers. Jag kommer snart och hänger, promiss!

Nöjer ni er med  några trötta slängkyssar sålänge?

Trollet har stensäkert tagit klivet in i tvåordsåldern. Det är pappas näsa, gröna bollen, dricka mycket och hoppa soffan för hela pengen. Han blir bara roligare och roligare att prata med för varje dag som går. Smart, överraskande, redig, busig och med mycket humor. Att han numera oftast återigen besvarar alla typer av frågor med ett tvärsäkert nej - med skillnaden att han den här gången gör det fast han fullständigt förstår frågan - det är mest lite charmigt.

Å andra sidan börjar jag bli lite varsk på hans testande av gränser. Att han sparkar sin mor i ansiktet på försök, det är ju lätt att förhålla sig till. Det är ett tvärnej, aldrig i livet glöm det grabben MORR. Svårare är det med hans propsande på att få komma upp i famnen när han vill (för att få bättre överblick, till exempel när man lagar mat eller fixar välling). Han spänner ögonen i en, säger upp upp och hanterar inte ett vänligt jamen du förstår pappa behöver båda sina händer när han ska laga mat sådär supermoget precis. Ansiktet skrynklar ihop, han sjunker ner på huk i ett gnyl, faller så tragiskt ner åt sidan i ett sittande...och grinar loss. Då får man verkligen hålla i sig för att inte ta curlingvägen och plocka upp honom bara för att få slut på gnölet. För slutar lipa gör han förstås i samma ögonblick som han får som han vill. Tack och lov är han fortfarande inte långsint alls. Vilket gör att vardagsbataljerna är inte bara nödvändiga, utan också uthärdliga att ta.

Trollungen har förresten börjat sjunga också! Och då menar jag inte bara det atonala mästerverket Mii ma mi ma (som fortfarande ligger rätt högt på livelistan) utan sånger som faktiskt finns och går att urskilja. Bä bä itta lamm på en helt korrekt melodi är ett exempel - företrädesvis första raden igen och igen, avbruten av små pauser och mera atonala och stympade raden ja ja barn barn.

Bönen sover bönen sover bönen sover bönen sover etc. har förekommit. Liksom den sjungna frasen hjärtat slår ur nån sång vi aldrig kört härhemma, men som han fått med sig från dagis. Dessutom sjunger ungen vad han själv benämner opja, inspirerad av Schlager-Malena. Då piper han lala lal la la la  i falsett utan större melodi och är larvigt bedårande. För balansens skull har hans ömme fader även introducerat punk, vilket är ett gutturalt wuäh wuäh långt nere i svalget. Källa till stor munterhet, men roligast när pappa gör det.

Jag gjorde igår, under min och Trollets nästan som förr-dag med en kompledig pappa och planeringsdag på dagis, ett tappert försök att göra min första snögubbe i vuxen ålder. Det gick inte alls. Snön var kram, men uppenbarligen inte riktigt bra ändå, för den vägrade att fästa vid min snöboll. Jag rullade och rullade, men det enda jag åstadkom var små fåniga spår runt ett ytterligt måttligt imponerat Troll. Säkert är det någon mer faktor än bara kram-heten som ska till, nån hemlighet som jag hade örnkoll på som tioåring men nu helt slarvat bort bland alla fyrsiffriga PIN-koder skallen är full av. Försöket är dock värt att notera, tycker jag!

En ännu viktigare milstolpe är att jag i morse för första gången faktiskt tyckte det var nästan uthärdligt att gå upp vid kvart i sex. Solen sken därute, Trollet hade sovit hela natten i egen säng och snusade förnöjt när jag var inne och drog upp täcket över honom och klappade honom på kinden, frukosten var god och jag hann med att läsa kulturbilagan i lugn och ro. Kändes till och med nästan okej att det var kallt som Nifelheim på väg till bussen. Jag visste ju att jag för en gångs skull skulle hinna med sexton över-avgången och således slippa vänta i en kvart på den blåsiga hållplatsen.

Ser fan fram emot att göra samma manöver under riktigt fina vårmorgnar med morgonsång. Kanske bor det en liten jädrans morgonmänniska därinne i mig nånstans ändå?

Det börjar bli några gånger vid det här laget, som jag betalat med kort i en läsare med knappsats. Jag vet hur det funkar, jag lovar. Ändå förekommer det faktiskt emellanåt att jag står med nåt tomt i blicken och väntar på kvitto när kassörskan försynt säger Och så får du trycka på godkänn. Det är lätt pinsamt, särskilt när det är lång kö. Ett betalningsförfarande med kort ska gå så fort som det överhuvudtaget är möjligt, det är jag helt med på, och jag hummar nåt ursäktande och självironiskt och trycker på grön knapp fort som fan.

Å andra sidan tycker jag mig uppleva ett närliggande scenario betydligt oftare. Nämligen att jag drar kortet, knappar in min kod, stoppar tillbaka kortet i plånboken, för handen tydligt tillbaka mot knappsatsen för att trycka OK - och då får ett Och så får du trycka på godkänn slängt i ansiktet.

Eh, ja. Jag vet. Jag är på väg, ser du väl? Eller begär du att jag ska stå med kortet mellan tänderna och pekfingret hoovrande en millimeter över godkänn-knappen för att hamra till i samma nanosekund som beloppet syns på skärmen? Spelar vi whack-a-mole här?

Detta är således lite knivigt, med en kniv. Samtidigt som det finns en uppenbar samsyn kring att en snabb transaktion är en bra transaktion, och samtidigt som fågelholksögonblick med missade såväl kortdragningar som knappfipplingar bevisligen förekommer, så upplever i alla fall jag ett Och så får du trycka på godkänn i fel läge som en falskanklagelse och lite av en omyndigförklaring.

Känns lite som om all världens kortbetalare och all världens kassapersonal befinner sig i en ömtålig balans. Vi snackar yin och yang här, big time. Slår det över för mycket åt en utsaga i onödan förvandlar det kassapersonalen till en flock otrevliga jävlar. Slår det över för mycket åt andra hållet så förvandlar det en massa kunder till lallande idioter som inte borde betros med nåt mera avancerat än femtiöringar. Och det är som om konsensus ännu inte riktigt hunnit nås. Det finns ingen säker stipulering av hur lång den lilla pausen innan det är berättigat att säga Och så får du trycka på godkänn är. Det är inte som Hur långt efter ska en person gå för att jag ska förväntas hålla en dörr eller Hur länge ska det vara tyst i telefonen innan man försynt frågar Hallå, är du kvar?

Jag tror att beteendet runt en kortläsare med knappsats är en av etikettens frontlinjer just nu. Våra barn kommer att ha en stensäker ryggmärgskänsla.