Har åkt fram och tillbaks till Göteborg för en föreställningsanalys idag. Det är vår därborta på framsidan, kan jag meddela my fellow östkustråttor. Men nu var det inte det jag skulle prata om. Utan:

Strax före nio imorse glömde jag mina vantar och mössa på en bänk i stora hallen på Stockholms central. Jag upptäckte det först på tåget, och då var det ju så dags. Mössan är min tredje för i år, men vantarna var fina - ordentliga, stickade, fodrade tumvarianter som jag faktiskt lyckats behålla i flera år.

Tolv timmar senare återvände jag till Stockholms central, och tog mest för formens skull omvägen om stora hallen. Mössan var borta. Vantarna låg kvar! Tittade fram under rumpan på en turist med fint leende. Jag undrar hur många tusen människor som idag har suttit på eller passerat den där bänken.

Det här bevisar en av två saker. Antingen är Stockholm en redigt rejäl stad full av hederliga människor. Eller så är mina vantar betydligt ruttnare än jag vill inbilla mig.

Jag väljer å det bestämdaste att gå på den första linjen. Men så har jag ju sett krokus idag också. Sånt skänker som bekant hopp om livet i allmänhet.