Darkmans av Nicola Barker.

Jaha, och hur var det där då?

 Jag vet inte hur det är med er, men för mig hör det inte till vanligheterna att jag ger mig på romaner på över åttahundra sidor. Senast det hände var det strålande Blonde av Joyce Carol Oates, för drygt två år sen. Och innan dess den svullnaste och sämsta av Harry Potter-böckerna (den där som slutar med hundrafemtio sidor pang-pang med trollstavar i Gringotts källare).

Darkmans klockar in på 838. Och jag spenderade, som jag tidigare varit inne på, ungefär lika mycket tid på dom första trettio som dom resterande 808. Det har med den här bloggrackarn som äter av mina kvällar att göra, och mina tappra försök att komma till rätta med okristligt tidiga morgnar. Men också faktiskt en del med hur boken är skriven. För Nicola Barker har skrivit sin roman på ett sånt sätt att man som läsare får information när man behöver den och inte en jävla sekund tidigare.Vi snackar litteratur på lika strikt need to know-basis som det allra träskkrypigaste elitjägarförband. Glöm svepande introduktioner och korta exposéer över livssituationer.  Här kan det gå femhundra sidor innan du får veta vad en av huvudpersonerna jobbar med – fast han gått till jobbet åtskilliga gånger under tiden. Eller halva boken kan förflyta mellan Kanes besök hos förfalskarinnan Peta (som för övrigt låser fast honom i en medeltida skamstock på skoj) och en (möjlig) förklaring till vad han gjorde där. Väldigt mycket sägs inte alls, utan antyds vid ett par tre tillfällen jämnt utspritt över dom dryga åttahundra sidorna. Barker sätter en närmast enorm tilltro till läsarens förmåga att lägga ihop två och två och att hålla en uppsjö trådar i huvudet.

Det här gör att Darkmans är en bok som tar en bra stund att komma underfund med. Det gör också att det emellanåt är en bok som får en att känna sig ruskigt smart. Och emellanåt en bok som får en att känna sig jävligt korkad.

Till saken hör också att Darkmans väldigt länge lyckas dölja vad den är för sorts bok. För i sina enskildheter är den inte alls svår eller krånglig. Här vimlar av roliga och spännande episoder: en av dom bästa skildringarna av en sån där social katastrof till middagsbjudning där allt bara är pinsamt och tråkigt och fel som jag har läst. En kurdisk lättviktsmästare i boxning med svår fobi för sallad som försöker navigera i sitt lokala snabbköp. En ärkekorrupt byggherre som försöker engagera en kund i det orättvisa i att hans byggfirma AAA Constructions ligger efter huvudkonkurrenten A priori Constructions i telefonkatalogen bara för att den jävlen har namn på latin. Och så den spökhistoria som går som en röd tråd genom hela berättelsen, med den ondskefulla medeltida narren John Scogin som besätter stackars tyske säkerhetsvakten Isidore och använder honom som ett redskap för att...tja. Fan vet varför, faktiskt. 

Och gudarna ska veta att jag läst min beskärda del av surrealistiska och skruvade böcker. Men Darkmans får mig –lite för länge- att tro att den faktiskt är en slags förhöjt realistisk historia, en berättelse med en början en mitt och slut. En sån där saker och ting faller på plats (om ”saker och ting” än innebär en ond narr som saboterar motorvägsbyggen, en åttaårig pojke som bygger en detaljerad modell av en medeltida sydfransk stad där han aldrig varit i tändstickor eller husdjur som mystiskt dyker upp och försvinner i olika hem, gärna med en bjällra runt halsen) och får en förklaring som kanske inte är logisk, men tillfredsställande i sin kontext. Det är först när det bara är runt trettio sidor kvar som jag inser att Barker inte tänker göra ens minsta lilla jävla ansats att samla ihop trådarna. För Darkmans luras som sagt. Den mörkar vad den är är – en trasig och splittrad och rätt paranoid historia, en samling anekdotiska berättelser, ett utsnitt av tid ur en handfull märkliga liv – genom att se ut som en i nån mening klassisk, god brittisk litteratur med klarhet i språk och situation.

Jag känner mig lite lurad, således. Men inte besviken. För det finns tillräckligt med enskilda episoder som jag kommer att bära med mig länge, tillräckligt med kusliga stämningar och oroväckande situationer, tillräckligt med skratt. Och mer än tillräckligt med frågetecken att gå runt och vända och vrida på. Är du en sån som är okej med att en bok lämnar oceaner av ovisshet efter sig, så kan jag absolut rekommendera Darkmans. Behöver du få veta vem mördaren är i sista kapitlet, då ska du läsa nåt helt annat.

 

Håkan (hakke)

30 mars 2009 22:33

Drygt halvvägs in i en av meningarna i den här över 800 tecken långa bliggposten såg jag framför mig en "åttaårig pojke som bygger en detaljerad modell ... i tändstickor eller husdjur". Men när man läser vidare är saker inte alltid som de verkar vid första anblicken.

http://hakkesnack.blogsome.com

 

Anders

31 mars 2009 22:05

Ha! Då snackar vi VERKLIGEN vag litteratur. "Fleet satt i vardagsrummet, vid bordet. Han byggde en detaljerad modell av tändstickor. Eller möjligen av husdjur. Det var lite svårt att avgöra.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Tant Grön

31 mars 2009 22:39

Min första tanke är, varför läste han klart den? och varför började han läsa överhuvudtaget? Vet han inte att han inte kan få tillbaka tiden, den är borta för alltid? Okej den kanske var tillräckligt bra för att inte kännas bortkastad, men det måste finnas miljoner böcker som inte känns som bortkastad tid alls att läsa.

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 

Tant Grön

31 mars 2009 22:40

Fast å andra sidan, om du inte läst boken, så hade ju inte jag fått detta fantastiskt underhållande inlägg att läsa,
så Darkman 1 - Tant Grön 0

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 

Anders

31 mars 2009 22:59

Tant Grön - Fast om en bok är bra eller inte vet man väl i jösse namn inte förrän man ger den en chans? Och när jag väl kom in i den här fanns det aldrig en tanka på att lägga ner den. Det gick som ett jehu genom alla hundra sidor, roligt , spännande och läskigt. Krisen (om det nu kan kallas kris) kom ju först när jag fattade att Barker inte skulle trepunktslanda och knyta ihop säcken på slutet. Såhär i efterhand tycker jag att även det var bra, för jäklar vad jag har vänt och vridit på den här! Fett värt! Ibland ligger ju läsnjutningen i att få boxas lite med en bok också.

Och: jag är visserligen lite av en pliktläsare (lägger sällan ner böcker), men har å andra sidan i stort sett aldrig varit med att en bok känts som "bortkastad tid" (eller jo, möjligen ett par hidösa ljudböcker under pappaledigheten), och tycker det är ett rätt konstigt perspektiv att ha på läsning. Dom böcker som trots allt kommit närmast en känsla av meningslöshet har för övrigt ofta varit bästsäljare som folk i bekantskapskretsen vrålat att jag MÅSTE läsa.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Tant Grön

31 mars 2009 23:42

Jag tror att det du känner för böcker liknar lite det jag känner för film, men jag skulle däremot inte plåga mig igenom något jag inte gillar. Kanske att jag hade gjort det för några år sedan, men nu när tid är en riktigt, så in i helvetes jävla bristvara, så nej, då trycker jag på stoppknappen.

http://valkommenhemtilltantgron.bloggagratis.se

 

Johan

1 april 2009 03:04

Man kan ju alltid prova med "Nattlöparens starka hustru" av Karl Örngrim...som ett test liksom...

 

Anders

1 april 2009 08:20

Tant Grön - Det har nog för min del att göra med att jag ser läsning väldigt mycket som EGEN TID, och då har den ett värde i sig. För övrigt ska man såklart aldrig säga aldrig, och visst har jag lagt ner skitdåliga böcker. Darkmans var dock, som sagt, en BRA bok. Om än inte allas tekopp, tror jag.

Johan - Se där en titel och en pitch som väl inte gjorde mig dösugen precis kanske... Ett bra grundknep för en pliktläsare är förstås att ge fan i att ens börja på böcker som inte känns sådär superkul. På nivån "oj, där ligger en bok. Jaha, då är jag väl tvungen att läsa den då" är jag tack och lov inte.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...