Trollet fortsätter att äta bra. Positionerna är framflyttade. Ganska hyfsat betyder nåt annat än för ett par veckor sen. Och med smörklick i vällingen och en kaka i farten då och då ovanpå det vore det väl fan om han inte ska ha lagt på sig lite tills den där artonmånaderskontrollen nästnästa vecka.

På vardagspremiärsidan haglar det av nya ord (bara språkcentrum måste bränna en tredjedel av vad kantten får i sig, för helvete vad det går undan. Fortfarande!). Nytillskott dom sista dagarna är bland annat tjock, smal, ensam, spola (om toaletten, nytt favortipyssel), svart, randig och mycket. Men sånt där är vi så blasé med nu, så det blir inga inlägg i sig inte. Idag knäckte han däremot hur han skulle dricka ur en mugg (alltså en med dubbla öron, men utan pip) utan att spilla. Och det var inget snack om att det var en milstolpe i hans värld (våra förtjusta hejarop hjälpte säkert till en del också). Mejja, mejja och dricka upp under stor koncentration och sen mejja igen. Hävdar jag att han balade i sig en liter till middagen så överdriver jag, men beydligt mindre än man kan tro...

Jag har spenderat dagen sittande på kuddar på golvet i en lokal kallad Infernot och diskuterat hur projekt- och effektmålen i en förstudie av ett projekt syftande till att på lång sikt underlätta för volontärarbete inom vår teater kan presenteras i form av ett visusaliserat arbetsstrukturschema. Jorå, jag går mitt livs första projektutbildning. Och det är faktiskt helt okej, inte minst när jag inser att jag faktiskt sitter på överraskande bra kunskaper och överblick om hur den här stora kolossen till teater faktiskt fungerar och vart den är på väg. Jag är nog rentav Nån Man Kan Vända Sig Till, fan. Vem hade trott det?

Igår formulerade jag för mig själv nåt som jag faktiskt tror är ett genuint attitydproblem, eller nån slags störning: Jag tycker sömn är slöseri med tid. Alltså inte som en pose, nämen jag behöver nästan ingen sömn faktiskt, par timmar och en kopp kaffe och jag är good to go bah, utan på ett mycket djupare plan. Innerst inne ser jag sömn bara som ett nödvändigt ont.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att få lätt ångest av att sova för länge på morgonen. Även under mina allra partajigaste tidiga tjugoår gick en gräns vid tolv. Vaknade jag senare än så kändes det som att dagen hade glidit mig ur händerna, omöjlig att komma ikapp, vilket gjorde mig sjukt stressad. Enda undantaget var om jag verkligen, uttalat hade gett mig själv tillåtelse att sova längre än till tolv. Och då menar jag verkligen ha stirrat mig själv i batikögonen i badrumsspegeln vid halv sju på morgonen och högt sagt: Imorgon, eller ja, idag om man ska vara ärlig, då är det okej om du sover lite längre än till tolv, grabben. Då blev det uthärdligt, även om det inte kändes helt bra. (Numera är sovmorgnar på det sättet nånting helt teoretiskt, naturligtvis.)

Skräcken för den bortsovna morgonen har förstås också en hel del med Luthersk arbetsmoral och Bondesverige och grejer att göra. Men min sömnaversion gäller i precis lika hög grad i andra änden. Jag får nämligen också dåligt samvete om jag går och lägger mig tidigt. Alltid, men särskilt om Loppan sitter uppe. Förlåt älskling, men jag tror jag måste gå och lägga mig. Som om jag sviker både henne och mig själv genom att inte vara vaken lika länge som hon. Som om jag inte tar tillvara på dom rika möjligheter småtimmarna innebär. Så jag sitter nästan alltid uppe längre än jag egentligen orkar istället, bloggar eller läser eller mailar eller ser på TV, väl medveten om att jag kommer att vara så sjukt jävla trött imorgon.

Trött? Jag!? AB-SO-LUT inte! Pigg piggelin pigg pigg! Festen är inte över!

När jag nån gång ändå pratar om att krypa till kojs tidigt, så är det aldrig sömnen jag menar. Jag ser istället framför mig hur jag ska ligga och läsa i flera timmar. Och jag blir sjukt besviken och arg på mig själv när jag somnat från boken när jag nu hade tid att läsa för en gångs skull. Detsamma gäller också till exempel tupplurar på tåg (när det är så mysigt att läsa eller lösa ett korsord!) eller eftermiddagslurar i soffan (det blir man bara tröttare av ändå).

När jag tänker närmare på saken så är nog ett av huvudskälen till att jag förde noggrann drömbok under många år just att kunna känna att den där tiden då jag måste sova ändå togs tillvara på nåt sätt. Att det fanns nåt kvar, att den inte bara var förslösad.

Jag har inget emot sömnen som sådan. Jag sover oftast gott, har lätt att både somna och somna om. Det är skönt att vara utsövd. Jag önskar bara att det var nåt jag kunde njuta av utan dåligt samvete och som jag kunde unna mig i den utsträckning jag faktiskt behöver det. För nu är det som att jag har bestämt att det där, det är inte så jävla noga, det tar vi i sista hand. Och ärligt talat, det kan väl inte vara riktigt normalt eller? Finns det nåt namn för sånt här? Är jag narkorektiker?

Loppan: Trollet, vad är det du tuggar på nu?

Trollet (lyckligt): Skräp!

Vi har verkligen börjat komma nån vart med ätandet nu. Vi hittar nya knep, lekar, bilderböcker, avledande manövrar. Får pappa se på ett MACKAMONSTER? och En sked för morfar och Här kommer det en groda! Smält glass och smält smör och efterrätten först om det behövs. Och pepp på varann, Vi ger inte upp nu älskling, kom igen, fem skedar till. Inte vet jag om det är inbillning att ungen börjar bli lite rundare igen. Men det känns så.

Baksidan är att vi har tappat varann under middagen. Ett av dom där givna tillfällena för att sitta ner och prata, berätta om min dag och höra om Loppans, är försvunnen. Nu är allt ljus på Trollet och hans ätande. Lustfyllt och roligt och busigt, men det lämnar inte mycket plats över för vuxenprat. Och just den biten tror jag även Trollet saknar. Att sitta och lyssna på mamma och pappa som pratar med varann, att vara inkluderad men inte i fokus. Som känslan jag minns av att somna när det var fest hemma, kanske. När jag hörde hur det sorlade från vardagsrummet, skratt ibland, klirr av glas. Prat som inte hade med mig att göra, men som liksom puttrade av trygghet.

Vi har förlorat ett av våra se varann i ögonen-tillfällen. Och det gör att ett litet stråk av tomhet finns också i den positiva skjuts som det innebär att Trollet börjar äta som han ska. För ibland vill man åka karusell, oavsett hur bra gungorna går.

Okej ,det var inte den mest begåvade av idéer att ge sig ut och kolla in bokrean första realördagen. Som dessutom var en lönelördag. Det får vi ta på oss. Samtidigt får man säga att det tjänade sitt syfte väl i vår masterplan att göra en fullblodsstoiker av vårt lilla Troll. Herrejesus vad tålmodig han är om han bara får knata runt lite i markplan nån gång i timmen sådär...

Att rean befinner sig på ett sluttande plan märks. Fy rackarn vad trist det var i år. Undantaget barnböcker möjligen. Vilket i sin tur spelade mindre roll, för uppenbarligen hade dom föräldralediga (ack! Det brukade vara vi föräldralediga!) agerat dammsugare under dom senaste vardagarna. Åhléns var enda stället där det fanns schyssta bilderböcker kvar, och det blev sista anhalten på själva sinnebilden av en det var en bättre idé på pappret-dag. Loppan och Trollet köade och bökade mellan skivhyllorna i Stockholms minst barnvagnsvänliga kassasystem. Jag fick liksom inte plats, utan stod på håll och grävde futilt efter nåt intressant bland skönlitteraturen.

Framför Loppan stod en människa som Hade En Plan. En kärring med Ett Vattentätt System För Att Överlista Systemet. Hon skulle köpa en packe reaböcker, få den femtiokronors rabattcheck som Åhléns pytsar ut till alla som handlar över ett visst belopp, därefter lämna tillbaks böckerna direkt, få tillbaka sina pengar men behålla checken. Jamen ni fattar ju så djävulskt genialt. Värdigt en Lisbet Salander vilken dag i veckan som helst.

Jag vet inte hur det är med er, men sånt här petimätrigt rått-beteende gör mig lätt irriterad redan i första fasen. Det finns nåt självgott och tröttsamt över den här typen av snålhet som påminner mig om Palle i min studentkorridor som kunde cykla tre mil för att köpa billig lever (fast han inte ens gillade lever) och som frös in en deciliter kokt ris om det blev över. Tanken på hur nöjd människan var med sig själv när hon kom på det här Ocean's eleven-upplägget för att ro hem femti sketna buck, eller hennes triumferande tonfall när hon säger Jaha, jag ska ha dom här och lämna tillbaks dom direkt, får mig att trumma på bordet medan jag andas aningen snabbare genom näsan. MEN ÅKEJ, uppenbarligen har puckona på Åhléns gjort nån slags miss (för tjejen i kassan var helt beredd att genomföra transaktionen, om än inte superglad), och jag är väl inte jättemotståndare till att nån hittar kryphål och räcker långnäsa åt kapitalismen.

Men sen tycker kärringskrapet inte att hon ska betala.

Nämen vadå, jag ska ju lämna tillbaks dom direkt ju!?

Ja jo, säger tjejen i kassan, men innan du har betalt så har du ju inte köpt dom.

Jaha men jag har inga kontanter!

Nähä, säger tjejen i kassan med en ängels tålamod. Dom första människorna i världens längsta kö börjar söka sig till andra kassor. Då får du köpa på kort och så får vi göra ett återköp.

Jag förstår inte varför jag ska behöva göra det? Jag ska ju lämna TILLBAKA dom!

Jo, men innan du har betalat för dom så har du ju inte köpt dom. Då kan du inte få nån rabattcheck.

Nämen vad ÄR det här! Jag ska ju LÄMNA TILLBAKA böckerna direkt!

Snålpuckot har här mage att kasta men herregud HÖR NI-blickar till dom som väntar bakom. Loppan byter kö. Trollet svettas i overallen. Kärringen, rättfärdig och beskäftig, står kvar och gafflar.

Lilla fru idiot, låt mig förklara. Pengar måste byta ägare på det ena eller andra sättet för att en transaktion ska anses genomförd. Det räcker inte att gå till kassan och säga hej hej jag valde ut grejer för två och sju, men sen ångrade jag mig och lät dom stå kvar i hyllorna. Nu vill jag ha jättemånga rabattcheckar tack. Dessutom valde du att genomföra den här komplicerade snålarsel-manövern på en lönelördag, och uppehålla hela kön med ditt lågpannade cirkelresonemang. Jag har nyheter till dig. Dom rynkade ögonbryn du mötte när du sökte stöd hos folket bakom dig i kön var inte en helig verede mot dumma dumma Åhléns. Det var en tyst och kollektiv önskan att nånting tungt och hårt skulle falla ner i huvudet på dig.