Alla inlägg den 1 april 2009

Av Anders - 1 april 2009 23:15

Förrförra inlägget är ju faktiskt larvigt långt. Särskilt om man betänker att det handlar om att det är svårt att välja sofftyg i grupp, inte klimatfrågan.


Vill man så går det alldeles utmärkt att hoppa in efter bilden på giraffen. (Lars Norén är visserligen med lite i det som står över giraffen, men bara i form av en överlastad bokhylla.)

ANNONS
Av Anders - 1 april 2009 22:52

Se här ett inlägg i värsta hakke-stil!


I det här inlägget sitter jag nöjt och dricker ur en Världens bästa pappa-mugg. Tant Grön frågar om muggen är på riktigt eller en symbol, och vad den i så fall kallas om den liksom bara är en bild av min nöjdhet över mig själv som förälder i det ögonblicket. Metafor försöker jag, men Tant Grön är inte nöjd. Och det fattar jag. För den bild hon får av en mugg som liksom materialiserar sig i mina pappanöjda händer är ju mera visuell än språklig.


Jag kommer att tänka på grepp ur tecknade serier och filmer. Ängeln och djävulen på axeln. Det dåliga samvetet som lämnar kroppen som en vikt med vingar. Åskmolnet som blixtrar över ens huvud. Glorian som markerar skenhelighet eller oskuld. Und so weiter.


Vad heter sånt? Som fenomen? Måste vi hitta på ett ord nu igen eller?


ANNONS
Av Anders - 1 april 2009 21:41

Det är trångt på Bruket. Huvudanledningen till att vi leker Hela Havet Stormar och byter kontor med varann sisådär en gång om året är för att se om det är möjligt att knö ihop oss liiiite till.


Dramaturgiatet består numera av två angränsande rum med en jobbig glasdörr (som alltid är öppen) emellan. Där sitter förutom Eder Farbro Kniven också Kollegiatet Gustav och Anna K samt korsningen mellan en spindel i ett nät, en klippa och en terrier: Mådan. Dessutom sedan nån månad tillbaka konstnärliga utvecklingsresurserna (japp, sådär pratar vi numera) Cecilia och Ulricha. Samt ett antal bastanta och välmatade bokhyllor fulla med Lars Noréns kvarlämnade bråte.


Vi är inflyttade i omgångar lite hipp som happ. Och eftersom arbetsbelastningen är hög så finns det ett tydligt element av vad jag skulle vilja kalla grundsunk i rummen som vi aldrig hinner göra nåt åt. Skit i hörnen. Osorterade bråtar. Överfyllda anslagstavlor. Samt pissgula gardiner och en estetisk nollvision till bredbandslösning med nätverkssladdarna hängande ner genom ett hål i en bullerplatta i taket. Det ska dock tas ett grepp på eländet nu. Vi behöver en soffa. Vi behöver vettiga skrivplatser åt nykomlingarna. Vi behöver ett draperi att kunna dra för när glasdörrjäveln äntligen försvinner. Och vi behöver täcka den hidösa strukturvita väggen bakom Mådan med nåt vafan som helst.


Min giraff. Mitt vikingaskepp. Min patetiska personliga touch på skrivbordet.


Vi är ett bra gäng, som sagt. Vi tar snabba och kloka beslut på daglig basis. Vi bollar idéer, ventilerar åsikter, motiverar refuseringar, bygger broar och är verserat konstruktiva utav helvete.


I alla fall så länge det handlar om teater. För när den tjusiga (i ålder fullständigt obestämbara! Trettiofem? Femti? Vem vet?) kvinnan från kontorinredningsfirman kommer, då förvandlas vi omedelbart till en flock tioåringar på disko. Vi står och hummar och pekar på tygprover och säger sånt som den här tycker jag är fin i alla fall, men alltså jag är inte beredd att dö för den om nån annan tycker nåt annat och Det är såklart skitviktigt att alla känner sig okej med vad vi nu beslutar. Och så backar vi och backar och backar tills vi ändå slutligen (fan vet hur) har bestämt oss för ett sofftyg och en matta och en placering av skrivplatser. Sen kommer dom två som inte var med på förra mötet med den tjusiga kvinnan frånkontorinredningsfirman och säger att jaha, fast jag hade nog inte tänkt mig ett riktigt så litet skrivbord och jaha men ska det inte vara lite färg på soffan i alla fall. Och vi andra backar och säger jo det förstås och när den tjusiga kvinnan från kontorinredningsfirman kommer tillbaka för att visa draperityger så är plötsligt ALLT som bestämdes förra gången upprivet och vi kanske skulle titta på det här med skrivborden en gång till. Hon ler tålmodigt och tillkämpat entusiastiskt och plockar fram tumstocken.


Allvarligt talat, vad är det som gör att det är så förbannat svårt att våga ta för sig när det gäller gruppbeslut i smakfrågor? Vilse i skogen? Inga problem, nån steppar upp och tar en ledarroll, greppar kartan och kompassen och pekar ut en riktning med hela handen. Det brinner? Nån kommer att ta tag i att fixa en preussisk kö vid nödutgången. Hela avstämningen med arrangörerna i fara i vårens förstudier? Dramaturgiatet tar på sig en överblickande funktion, sammanfattar alla projekt och skriver frågor för fokusgruppsarbete. Lugna puckar.


Men sätt en grupp på att planera en trerätters middag eller välja inredning till ett kontor och du kommer att hitta en flock människor som nervöst tassar runt allt som skulle kunna uppfattas som minsta avvisande av nån annans förslag. Det är uppenbarligen betydligt känsligare att ifrågasätta någons smak vad gäller mattmönster än deras professionella urskiljningsförmåga. Det säger, om inte annat, en del om hur nära en människas smak för inredning ligger hennes innersta jag.


(Sista gången den tjusiga kvinnan kom fick hon emellertid träffa dramaturgiatets No nonsense-trojka med blickarna fulla av Det här får fanimig få ett slut nu. Vi bestämde rubb och stubb på tjugo minuter. Det blir ett vinrött tema med femtiotals-stuk. Soffan i mullvad. Motställda skrivbord och hejdå Noréns hyllor. Skitsnyggt. Funktionellt. Slabang.)



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4 5
6 7 8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20 21 22 23
24
25
26
27 28 29
30
<<< April 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se