Det är trångt på Bruket. Huvudanledningen till att vi leker Hela Havet Stormar och byter kontor med varann sisådär en gång om året är för att se om det är möjligt att knö ihop oss liiiite till.

Dramaturgiatet består numera av två angränsande rum med en jobbig glasdörr (som alltid är öppen) emellan. Där sitter förutom Eder Farbro Kniven också Kollegiatet Gustav och Anna K samt korsningen mellan en spindel i ett nät, en klippa och en terrier: Mådan. Dessutom sedan nån månad tillbaka konstnärliga utvecklingsresurserna (japp, sådär pratar vi numera) Cecilia och Ulricha. Samt ett antal bastanta och välmatade bokhyllor fulla med Lars Noréns kvarlämnade bråte.

Vi är inflyttade i omgångar lite hipp som happ. Och eftersom arbetsbelastningen är hög så finns det ett tydligt element av vad jag skulle vilja kalla grundsunk i rummen som vi aldrig hinner göra nåt åt. Skit i hörnen. Osorterade bråtar. Överfyllda anslagstavlor. Samt pissgula gardiner och en estetisk nollvision till bredbandslösning med nätverkssladdarna hängande ner genom ett hål i en bullerplatta i taket. Det ska dock tas ett grepp på eländet nu. Vi behöver en soffa. Vi behöver vettiga skrivplatser åt nykomlingarna. Vi behöver ett draperi att kunna dra för när glasdörrjäveln äntligen försvinner. Och vi behöver täcka den hidösa strukturvita väggen bakom Mådan med nåt vafan som helst.

Min giraff. Mitt vikingaskepp. Min patetiska personliga touch på skrivbordet.

Vi är ett bra gäng, som sagt. Vi tar snabba och kloka beslut på daglig basis. Vi bollar idéer, ventilerar åsikter, motiverar refuseringar, bygger broar och är verserat konstruktiva utav helvete.

I alla fall så länge det handlar om teater. För när den tjusiga (i ålder fullständigt obestämbara! Trettiofem? Femti? Vem vet?) kvinnan från kontorinredningsfirman kommer, då förvandlas vi omedelbart till en flock tioåringar på disko. Vi står och hummar och pekar på tygprover och säger sånt som den här tycker jag är fin i alla fall, men alltså jag är inte beredd att dö för den om nån annan tycker nåt annat och Det är såklart skitviktigt att alla känner sig okej med vad vi nu beslutar. Och så backar vi och backar och backar tills vi ändå slutligen (fan vet hur) har bestämt oss för ett sofftyg och en matta och en placering av skrivplatser. Sen kommer dom två som inte var med på förra mötet med den tjusiga kvinnan frånkontorinredningsfirman och säger att jaha, fast jag hade nog inte tänkt mig ett riktigt så litet skrivbord och jaha men ska det inte vara lite färg på soffan i alla fall. Och vi andra backar och säger jo det förstås och när den tjusiga kvinnan från kontorinredningsfirman kommer tillbaka för att visa draperityger så är plötsligt ALLT som bestämdes förra gången upprivet och vi kanske skulle titta på det här med skrivborden en gång till. Hon ler tålmodigt och tillkämpat entusiastiskt och plockar fram tumstocken.

Allvarligt talat, vad är det som gör att det är så förbannat svårt att våga ta för sig när det gäller gruppbeslut i smakfrågor? Vilse i skogen? Inga problem, nån steppar upp och tar en ledarroll, greppar kartan och kompassen och pekar ut en riktning med hela handen. Det brinner? Nån kommer att ta tag i att fixa en preussisk kö vid nödutgången. Hela avstämningen med arrangörerna i fara i vårens förstudier? Dramaturgiatet tar på sig en överblickande funktion, sammanfattar alla projekt och skriver frågor för fokusgruppsarbete. Lugna puckar.

Men sätt en grupp på att planera en trerätters middag eller välja inredning till ett kontor och du kommer att hitta en flock människor som nervöst tassar runt allt som skulle kunna uppfattas som minsta avvisande av nån annans förslag. Det är uppenbarligen betydligt känsligare att ifrågasätta någons smak vad gäller mattmönster än deras professionella urskiljningsförmåga. Det säger, om inte annat, en del om hur nära en människas smak för inredning ligger hennes innersta jag.

(Sista gången den tjusiga kvinnan kom fick hon emellertid träffa dramaturgiatets No nonsense-trojka med blickarna fulla av Det här får fanimig få ett slut nu. Vi bestämde rubb och stubb på tjugo minuter. Det blir ett vinrött tema med femtiotals-stuk. Soffan i mullvad. Motställda skrivbord och hejdå Noréns hyllor. Skitsnyggt. Funktionellt. Slabang.)

 

Mia

2 april 2009 11:32

Jag hyr in mig på mitt kontor och när det var inredningsdax så flydde jag fältet. Mycket märkligt eftersom jag är nitisk i vanliga fall och vill ha allt precis där och som jag vill.

När jag kom tillbaka hade de lagt in klickgolv i parkett, målat väggarna röda och satt upp en skitsnygg tavla. Ja, jag är nöjd med min insats i kollektivet.

http://www.menmia.se

 

Bloggblad

2 april 2009 12:04

Haha! Jag får direkt associationer till att välja körkläder... Då finns det lika många åsikter som deltagare - och smaker spretar åt alla håll... Jag har varit med i ett antal genom åren, t.o.m suttit i dräktkommitté en gång för min goda smaks skull... men jag hoppade av - det fanns för många andra smaker.

Och nu är vi där i kören jag avnjuter f.t Snacka om nåt som kan åsamka splittring... fast nu är jag inte med i smakkommittén -jag är en sån som TYCKER.... :)

http://www.bloggblad.blogspot.com

 

Anders

4 april 2009 12:26

Mia - Ibland är fait accompli (stavas det så) det skönaste som finns. Kan ingen tala om det för dom som håller på och avreglerar el-, tele- och pensionsmarknaden?

Bloggblad - Ojoj, försöka välja nånting gemensamt som man dessutom ska ha PÅ sig. Jag kan bara föreställa mig den oändliga mängden jidder...

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Håkan (hakke)

7 april 2009 10:26

Vänta bra till nästa månads möten då ni ska bestämma er för cykelställens utformning och placering. Då spelar det ingen roll att hela klabbet ligger så långt från ära och redlighet att ingen skulle komma på tanken att cykla till jobbet, rätt ska vara rätt om än bara i presumtivt syfte.

http://hakkesnack.blogsome.com

 

Anders

7 april 2009 22:42

Hakke - Den prylen ligger tack och lov på Fastighet. Ett heeelt annat MVR.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...