Jag och Trollet njöt en solig eftermiddag i parkleken igår. Trollet grävde sand med spadar i olika storlekar, åkte rutschkana helt själv och ritade med pinnar i gruset. Min uppgift var framför allt att nån anstaka gång ta ett tag med spaden (innan han prompt ville ha den tillbaks) och säga ojojoj vad fint du gör. Samt njuta av sol på min ansenliga näsa.
Strax intill utspelade sig en rätt rolig episod med hög igenkänning. Bredvid småbarnsinhägnaden står nämligen en rätt avancerad slänggunga. Den består av två armar som bildar som ett uppochnervänt V på en central pelare, och är fäst så att den kan både snurra och röra sig i höjdled. Man måste vara två för att åka på den, på samma sätt som ett gungbräde, men får man spinn på det hela kan man lätt segla upp två och en halv meter i luften. Den verkar helt livsfarlig. Den är rätt poppis också bland kids som vuxit från sjävla lekplatsen.
Två tjejer i trettonårsåldern tog plats på slänggungan och började (med en hyggligt blasé air, men ändå med enstaka tjoanden) snurra runt. Dom småpratade samtidigt, och verkade ha kul. Tills en flock med killar anlände. Dom verkade vara något år yngre, vilket förmodligen väl innebär att dom var jämnåriga. Dom ställde sig och hängde mot staketet runt slänggungan och började ropa lättare (kontaktsökande) hånfullheter som Weee men shit vad det går då och Är det kul eller?
Vilket förstås satte tjejerna i en social rävsax. Dom kunde ju inte kliva av och gå därifrån och på så sätt erkänna att deras beteende faktiskt var barnsligt och pinsamt och låta killarna vinna. Men dom kunde förstås inte heller sitta kvar och ha kul, för lite tveksam var ju hela grejen trots allt.
Lösningen? Båda plockade prompt fram sina mobiltelefoner och låtsades att dom egentligen höll på med nåt heeeelt annat. Den ena ringde. Den andra sms:ade mycket koncentrerat. Och båda betedde sig som om det var en fullständig slump att dom råkade befinna sig på en stor snurrande träkonstruktion. Det såg helt jävla bisarrt ut.
Mobilen som social nödutgång förresten! Det är intressant. Vafan gjorde vi innan möjligheten fanns att börja fippla med mobilen för att dölja att vi är socialt jätteobekväma? Är det nån som minns?
synne
3 april 2009 08:37
Blev lite nyfiken på din sida så jag tittade in för att säga Hej.Hoppas du får en bra helg.Kram Synne vill du kika på vad jag är för en filur så är detta min blogg add olmikhus.bloggagratis.se
Frida
3 april 2009 09:35
Jag vet fan inte. Hade man nåt läsbart med sig så tog man nog fram det, typ en skolbok eller ett kvitto? Men jag minns inte att man ens hade det problemet på den tiden. Fast varför skulle man inte ha haft det?
Linus
3 april 2009 09:41
Rodnade. Eller är det bara en utveckling av någon slags ignorera-metod? Jag vet att jag gör något socialt tveksamt men istället för att erkänna det så nedvärderar jag den som påpekar det. Idag gärna med mobilen, då kanske genom att fortsätta prata med varandra?
narnigrin
3 april 2009 10:31
Ja, gud ... innan mobilen satt man väl bara och kände sig korkad, antar jag. Eller läste nåt kvitto, som Frida säger. Det fanns helt enkelt ingen lösning som var ens hälften så catch-all på den gamla goda tiden.
Men sms på slänggunga, det är väl tamejfasen att dra på lite väl på surrealismväxlarna :D
http://blog.erikanilsson.eu
Catten
3 april 2009 10:37
Kommunicerade irl, käftade tillbaka, stod för sin åsikt och sitt handlande känns otroligt PK att säga...frågan är om det är helt med sanningen överensstämmande.Vill gärna minnas mig själv som socialt kompetent men jag vet inte - många minnen från den tiden är ju tyvärr efterkonstruktioner så här på gamladar.
Mia
3 april 2009 11:12
Jämt när jag känner mig ensam i stora folksamlilngar fipplar jag med mobilen. Nåt fejk-samtal har det nog blivit. Det är dock viktigt att stänga av den först eller sätta på ljudlös så man inte avslöjar sig...
http://www.menmia.se
Anders
4 april 2009 12:16
Synne - Ingenting i din kommentar tyder på att du läst nåt överhuvudtaget på den här sidan du säger dig vara så nyfiken på. Det gör att jag misstänker att du är ett spam. Har jag fel är du såklart välkommen hit.
Frida - Jag minns att jag hade det problemet. Massor. Men som sagt, inte vad jag gjorde åt det.
Linus - Ja och nej, skulle jag säga. Ignorera visar ju så tydligt att man just ignorerar. Mobilen ger en ju nåt slags alibi också (fat kanske inte på en slänggunga just).
Narn - Det finns ju gränser för hur länge man kan läsa ett kvitto innan man framstår som katatonisk. Mobilen signalerar ju tvärtom ett rikt och pockande socialt liv.
Catten - Nu känner ju inte jag dig, men jag tror att din känsla av efterhandskonstruktion nog är helt riktig. Dessvärre. Jävlar vad jag har känt mig pinsam i min dar. Och inte minst i lägen där det jag höll på med gick att kritisera såsom varande barnsligt.
Mia - Det där känner jag igen också. Typfallet är när jag ska träffa några kompisar på krogen och anländer först. Att då sitta och skicka sms (och titta på klockan varannan minut) avser att kommunicera till övriga gäster att: "Jag är inte sorglig. Jag har massor med kompisar. Och dom kommer JÄTTESNART!"
Julia - Ciggen är såklart en klassiker som social sköld. Aldrig kunde man bolma sig igenom ett tjugopack så hurtigt som i nåt sammanhang där man kände sig obekväm.
Hakke - Lite rädd är jag att det där i själva verket är en kommentar till min tendens att skriva väldigt långa inlägg om rätt små grejer. Men jag väljer att se det som ett svar på frågan istället. Att peta näsan för att dölja att man är socialt obekväm låter väldigt mycket som att försöka släcka brasan med fotogen i mina öron.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Ola
4 april 2009 15:42
Om du ska stämma träff på krogen med någon vars tidsuppfattning är tveksam funkar en sportbar alldeles utmärkt. Att sitta och kolla på matchen (helt oavsett vilken match det är) med öl i näven känns ju faktiskt mycket mer OK än att bara sitta med en öl i näven.
narnigrin
4 april 2009 18:06
@Anders: Därför lärde jag mig tidigt att rita. (Eller ja, därför lärde jag mig snarare att ha en penna i fickan vart jag gick så jag *kunde* rita på eventuella kvitton om det skulle råka bli lite spänt.) Funkade skitbra, även om det i många fall pga. nervositeten såg ut lite hursomhelst.
http://blog.erikanilsson.eu
Bloggblad
4 april 2009 22:42
Hur fasen överlevde jag tonåren utan mobil?
Det här var mitt på dagen, förstår jag. Då är det jobbigt. När jag var i den åldern intog vi lekparken när det började skymma... och då var det inte pinsamt - fanns inte så många ställen att hänga med killar där jag bodde...
http://www.bloggblad.blogspot.com
Anders
5 april 2009 21:56
Ola - en strålande idé! Fast efter dagens 5-1-förnedring så vete fan om jag inte föredrar att stå och se bortkommen ut långt från alla TV-sända fotbollsmatcher.
Narn - Strålande bra. Kan jag verkligen se som en fungerande social sköld.
Bloggblad - Jag tenderar att leka med min son i parken före mörkrets inbortt, ja. Kalla mig gammeldags ;-)
Ullrika - Fast å andra sidan hade ni ju dom där jämrans dinosurierna att oroa er för.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Bloggblad
5 april 2009 22:15
hehehe... nu tänkte jag ju liksom förbi småbarnsleken och rakt på tonårsleken...
Hos mig hoppade vi hopprep inne i helgen - bekvämare för vakten att ligga på soffan...
http://www,bloggblad.blogspot.com
ullrika
5 april 2009 23:26
morr.
Miss Gillette
6 april 2009 09:20
Rökte, skulle jag också ha sagt. Detta får mig ögonblickligen att undra om rökvanorna kommer att förändras nu när man slipper pinsamhetsfippla med nikotin. Rökning är ju en sport som ganska länge nu ökat mest bland tjejer, och då unga tjejer; det är svårt att röka coolt medan man samtidigt tvåhandsfipplar med nåt annat (exempelvis en mobil), och eftersom mobilanvändandet inte lär gå ner inom överskådlig framtid så kan det kanske faktiskt bli räddningen för en hel del lungor här i västvärlden.
http://missgillette.blogspot.com
Fetkatt
7 april 2009 10:53
Jävlar va roligt! : )
Jag ser framför mig hur det guppas och gungas och fnittras och JA de hade garanterat roligt. Tills de här jämnåriga, fjuniga små rövhålen dyker upp (JA, jag hatar tonårskillar) och vips: tvärstopp och totalt kaos i fjortis-hjärnorna. Skitroligt!
Och jättetragiskt.
Har läst alla inläggen här och känner igen mig i några, men egentligen ganska LITE.
En tanke då:
ÄR det lite svårare att vara tonåring nu, än för 20 år sen?
Bara se på dem; deras kläder, smink, deras stela, osäkra rörelser, hur de hela tiden justerar ansiktet och hållningen för att inte verka för glad eller för ful eller för angelägen eller för dum. Vad de säger, sättet de säger det på, den totala bristen på fantasi och lekfullhet och så det här nervösa fipplandet med allt möjligt. ÄR det faktiskt svårare? Eller är det jag som är gammal och bara har selektivt minne?
På sistone har jag flera gånger stött på mediabilden att våra föräldrar och alla generationer bakåt tyckte att man inte skulle sticka ut för mycket. Vi plyschiga 70-talister hamnar kanske nånstans mittemellan, men 90-talisterna resonerar tydligen så här (det gör vi andra också, men kanske inte lika intensivt då): "syns jag inte så finns jag inte".
Om man VERKLIGEN känner att man inte existerar om man inte SYNS (dvs vräker ut nakenbilder på sig på nätet, gapar högt i T-banan, sparkar ner pensionärer och annat kreativt), då måste det fan vara ett helvete att leva. Med tanke på att så ytterst få människor faktiskt syns menar jag... Och IDOL kan ju trots allt bara härbärgera ett begränsat antal i etern.
Anders
7 april 2009 22:39
Bloggblad - Jag fattar precis vad du menar, taxåmycket. Det är ett av skälen till att jag leker med Trollet i parken FÖRE mörkrets inbrott.
Ullrika - Jag tror jag är äldre än du, faktiskt.
Miss Gillette - Alltså det där är ju seriöst häpnadsväckande. Jag tror helt ärligt att du har helt rätt. Socialstyrelsen måste informeras.
Fetkatt - Jag vill nog hävda att du har selektivt minne här. Jag tror att den svåra ekvationen att man vill vara en i mängden men helt speciell samtidigt har sett likadan ut i alla tider, åtminstone sen ungdomen som koncept uppfanns. Skillnaden nu är väl att den sociala arena man vill smälta in/sticka ut på nu, i och med t.ex internet, är så väldigt mycket större än nånsin förr.
http://medenkniv.bloggagratis.se
Gitte
8 april 2009 19:06
Vet inte vad ni killar gjorde. Vi tjejjer störtdök mot varandra, viskade något och skrattade högt och låtsades att den andra sagt något kul. En ganska effektiv överslagshandling eller avledande manöver. Lite pinsamt var det nog, vi kunde ju ha noterat någon detalj, det var det ju ingen som visste så noga...
http://www.bortbytingen.bloggagratis.se
Anders
8 april 2009 22:42
Gitte - Ja jösses jävlar har man varit med om DET eller! Evil genious (fast svårt att genomföra på en slänggunga när man sitter på motsatta sidor)! Jag blir fortfarande stressad av att passera en klunga fjortisar som börjar fnissa när jag gått förbi - så 34 jag är.
http://medenkniv.bloggagratis.se
