Anders
9 april 2009 13:12
Åååkej, nu missade jag ju alltså ett tåg igår kväll här, och nu är ju bara frågan var jag ska börja nånstans. Hmm. Såhär (hoppas det inte blir alltför flaxigt och rörigt nu):
Jag tror vi båda måste inse att teater är ett extremfall, och musik är den andra extremen. Om vi börjar med musik så är jag den första att erkänna att där haltar min utsaga om "ju mera professionalism (i betydelsen "hantverk", i brist på ett bättre ord) desto bättre". Vem som gör intressant musik har, vill jag hävda, väldigt lite att göra med vem som är bäst på sitt instrument eller vem som hållit på längst. Att skapa och producera musik är idag möjligt för i stort sett vem som helst, och som älskare av falsksång och lo-fi-produktion är jag ibland rentav benägen att se amatörism som en kvalitet när det kommer till musik (obs, personlig smak och således inget principiellt uttalande). Musikverk är också, med undantag för symfonier och sånt, såpass små enheter att jag mycket väl kan se hur ett sånt skapande ska kunna fungera rätt väl i kombination med ett dayjob. MEN jag vidhåller fortfarande att ni bortser från att DRÖMMEN om att kunna få lov att göra det man älskar fullt ut är en viktig drivkraft för att du ska lägga dina kvällar på att skapa nåt intressant. Eller att, på grund av STIM-pengar och en aldrig så skral skivförsäljning, i alla fall få uppleva känslan av att pröjsa hyran med sin konst. Och grejen är att där ställer ju redan "fri kopiering för enskilt bruk" till det. När jag förr var tvungen att åtminstne känna nån som hade plattan för att spela av den, räcker det ju nu att EN person i hela världen har köpt den och lagt upp den på nätet.
I fildelandets glada barndom pratade förespråkarna ofta om att det här minsann var nåt som bara skulle öka intresset för musik och därmed gynna artisterna. Det visade sig vara nys och därmed bytte man strategi. Nu är det istället bara rättvist att ladda ner, eftersom merparten av förlusten ändå drabbar en korrupt bransch (och japp, jag håller med, påslaget på en CD-skiva torde endast motsvaras av typ buteljerat vatten). Problemet är att det ju, om än aldrig så lite i rena pengar, också drabbar den inte särskilt säljande artisten, och proportionerligt säkerligen i mycket högre grad. Försörjning eller ej är egentligen beside the point. En tusing är en tusing. Det är där jag fortfarande inte ser ert *principiella* argument. VARFÖR ska det vara gratis ens för personligt bruk - bortsett från att "jamen folk gör det ju ändå"? Alla argument du framför om arkiv och låsta böcker är absolut vettiga och bra, men dom är pragmatiska och skulle lätt kunna avhjälpas inom ramen för det befintliga systemet (öppna SVT:s arkiv fritt för forskning, ställ krav på återutgivning med ett visst intervall för att din förlagsrättighet till ett verk inte ska förverkas). Vad är principen?
Konserter är en möjlighet för många, absolut. Men all musik är inte möjlig eller lämplig att spela live. Alla artister vill heller inte spela live. Det är lite som att kräva av en kirurg att hon ska vara en jävel på att undervisa, i min bok. En bra extramerit, men lite svår att begära.
Jag tror du överdriver problemen med bredbandsskatten. Det är väl bara att dela upp det proportionerligt, ungefär som bibliotek eller spotify fungerar nu. Nu har jag faktiskt aldrig varit inne på Pirate Bay, men jag kan inte föreställa mig annat än att man där har örnkoll på vad som laddas ner och i vilken omfattning. Annars måste det ju vara extremt enkelt att sätta upp nån slags räkneverk för det.
För att övergå till teatern så vill jag börja med att säga att jag faktiskt inte menar att jag automatiskt har rätt till andrauppsättningar och ersättning för dessa. Andrauppsättningar är ingenting en dramatiker någonsin räknar med, tror jag. Att jag tog upp det var dels för att visa på en ekonomisk verklighet som den ser ut nu (återigen för att mota pööösig eliiit-tjafset), dels för att lägga alla kort på bordet kring min situation. Jag befinner mig sedan ett par år i den priviligierade positionen att mina pjäser faktiskt uppförs igen, vilket gör att jag inte är representativ för min bransch.
Teater är mycket riktigt, precis som du beskriver, också rätt tåligt för just kopiering, och därmed säkert bättre rustad än många andra kulturbranscher att hantera en förändrad syn på upphovsrätt. Liveaspekten finns ju inbyggd, och det gör att hela "förstadiet" redan fungerar på det sätt ni förespråkar hos oss. Dramatik är fri för nedladdning på nätet eller kan beställas kostnadsfritt från förlagen - eftersom en pjäs inte betraktas som det färdiga verket. Det är först när du tänker sätta upp nånting för en betalande publik som du måste betala rättigheter.
Problemet är, vill jag hävda, tidsspannet, och det gör att det gläder mig att det inte finns en benhård syn på "ju kortare upphovsrätt desto bättre". För om man tittar på min bransch med dess planeringstider på åtminstone nåt år i förväg i allmänhet, så är fem år ingen lång tid alls. Det är en mycket enkel tankelek att bara vänta med att sätta upp nånting ett par säsonger tills det blir gratis. Vilket gör att skillnaden mellan nåt samtida och nåt nästan (i teaterns tidscykel) samtida blir enormt stor ekonomiskt. Vilket i sin tur gör att många teatrar helt kommer att sluta spela helt nya verk, och gör det möjligt för dom övriga att börja pressa ner priserna radikalt (med argumentet "Varför ska vi betala såhär mycket för dig när vi kan få X senaste pjäs helt gratis?"). Med den troliga följden att dom enda pjäser som kommer att få vettigt betalt är überbreda kassakossor (där teatrarna kan tycka det är "värt" att betala mer och där det av nån anledning inte är möjligt att vänta fem år). Resten kommer att tvingas välja mellan ge bort sitt arbete mer eller mindre gratis eller att inte se det spelat alls. Således: förflackning eller amatröism. Ingendera vägen leder särskilt troligt till att ny mark bryts, och att konsten inta den kommenterande/kritiserande/framåtpekande roll den kan och bör ha i ett samhälle för att ha ett berättigande.
Och här vill jag återgå till isutköraren. För jag vill bestämt hävda att förlusten av en möjlighet att utöva kultur professionellt är jävligt mycket större och att analogin fortsätter att vara idiotisk. För här byter man inte upp sig till en överlägsen förbättring, här byter man med egosimen framför näsan till ett system där kultur riskerar att tappa sin möjlighet att arbeta med risktagande helt och hållet.
Kultur är inte vilken produkt som helst. Kultur är snarast forskning. Det fattar inte PP (du skriver själv att argumentet lyder "Om marknaden inte vill ha produkt X så ska produkt X bort"), och det är därför jag vidhåller att ni, åtminstone i er kärnfråga, visst är ett nyliberalt parti.
Jaha, nu måste jag rusa igen. Hann inte med arvsrätten den här gången heller. Men Bror , min poäng är nog snarast motsatsen mot den du presenterar: Är det möjligt att vara för en urvattnad upphovsrätt och ändå för arvsrätten?