Hej hej allihop.

Hoppas ni haft en fin påsk. Vår blev god. Och jag tänker mig att endera dagen försöka mig på nåt slags mindre svep över runtflaxande, familjemys, tillvänjningsterapi och stasade Trollbus. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att det där med att försöka ha ambitionen blogga från avlägset belägna föräldraboningar, det är fan tveksamt. Jag vet inte hur ni har det, men på min kant blir det rätt umgängesintensivt. Vi ses inte så ofta nämligen, och att då säga åkej, jag sätter mig och bloggar nån timme, det känns inte helt givet. Och när man väl drar sig tillbaka till gästrummet framåt småtimmarna, då är i alla fall jag så slagen av mat, sprit, godis och allmän pappatröttma att jag inte ens orkar tänka på att börja leta uttag till laptopen.

Jajaja, fräser läsaren (som i min fantasi har loggat in fem gånger om dagen och nästan börjat tappa hoppet och, ja faktiskt, hela livsgnistan), men påsken tog fan slut i MÅNDAGS! Sen då!?

Jag vet. Felåt. Och det är lite typiskt mig faktiskt. För vad det handlar om är inte slöhet, utan bruten kontinuitet (Ja, det här är ännu ett inlägg där jag förklarar hur anal och jobbig jag är. Här finns tidigare variationer på temat).

Jag har lätt att gå upp i nya saker och blir lätt förförd. Sen Trollet kom har det visserligen blivit aningen svårare att totaluppslukas rent tids- och energimässigt, men impulsen finns där. Jag skrev 38 blogginlägg under min första vecka. Jag tänker på små jävla plastgubbar dagligen. När jag höll på med Oblivion på XBoxen kunde jag lätt lägga åtta timmar om dagen om jag hade möjlighet. Und so weiter.

Men när mitt mönster bryts en längre period, så har jag i gengäld en armhålehög tröskel för att hitta tillbaks. Och jag är rätt övertygad om att det har att göra med att jag har ett larvigt behov av att känna att jag har koll på läget. Känner jag att jag inte har den överblick jag behöver för att få ut det mesta av mitt uppslukande intresse, då går jag istället på håll och blänger och tvekar och tycker det känns jävligt motigt. Inte alla mina questar längst fram i pannloben och minns inte riktigt styrsystemet? Jag gör en ny gubbe och börjar om Oblivion från början trots att jag lagt över hundra speltimmar (jo, helt sant). Stöter på en uppenbarligen återkommande romanfigur i fjärde boken av en serie som jag inte riktigt kommer ihåg vem hon är? Jag skumbläddrar åtminstone igenom samtliga tidigare delar tills jag hittar henne och vem hon är innan jag läser en jävla rad till.

Och här har vi då en blogg där jag lämnat en intensiv debatt om fildelning hängande mitt i, där det sista inlägget är ett lömigt knäckebrödsinlägg utan rubrik med en massa uppfuckade tecken, där jag har tjugo favoritbloggar att försöka läsa ikapp (nej, jag hoppar inte över inlägg, i analogi med tidigare resonemang), där det är alldeles för många gråskuggade (=inläggslösa) aprildagar i bloggkalendern för att det kännas kul, där besöksstatistiken för närvarande föga överraskande är på ett all time low och där tre personer i enkäten kallar det jag gör för Ett patetiskt försök till humorblogg (Note to self: lägg inte in alternativ i omröstningarna som gör dig sårad. Det är väl jävla dumt?).

Behöver jag säga att jag så sent som igår var väldigt nära att lägga ner hela projektet? Ikväll har jag å andra sidan preseterat ett av mina patenterade lite för långt för vad det har att säga-inlägg och allt känns fint igen.

It's good to be back (skojade han patetiskt).