Årets semester börjar ta sin definitiva form. Fem sköna juliveckor kommer det att bli - för i den här familjen kör vi på gammeldags industrivariant, tacksåmycket. Nån jävla ordning får det vara!

Vi värmer upp med en knapp vecka på det här stället.

Sen hänger vi här i en vecka (Jag är ganska säker på att det är lite större i verkligheten).

Och sen blir det lite sånt här...

...några dagars häng här...

...och en nypa skärgård till (på andra sidan).

Just det här gröngräset hoppas vi drälla i nån dag eller två. (Med just den här Retro-Karin och just dom här Kalle-fötterna).

Liksom bada i just den här lilla sjön.

Och hänga på just den här klippan med -varför inte just Han Den Störige, Sarja och Ola? Mia kan väl också haka på, kanske? Och alla andra som vill?

67 dagar kvar. Jöstanes vad gott det ska bli!

Bra inlägg hos Grynnan idag om Konstfacks urfegning när det gäller dom av deras elever som hamnat i blåsväder. Enligt Kulturnyheterna igår har man kopplat in jurister för att kolla verken inför vårens slututställning, och ytterligare två verk riskerar att inte få visas. Ett på grund av brott mot upphovsrättslagen, ett på grund av att man skrivit på en svensk flagga (för det får bara kungen göra, tydligen).

Jag blir i och för sig ledsen på folk i allmänhet som börjar vråla i generella termer om vad som är och vad som inte är konst så fort ett enskilt verk tangerar gränsen för "god smak", "anständighet" eller kriminalitet. Jag blir sjukt ledsen på medias tendentiösa bevakning av allt som har med konst i blåsväder att göra, där man älskar att piska upp hatstämningar mot dom där som håller på och äcklar sig på sina svindyra utbildningar för VÅRA SKATTEPENGAR. Men allra ledsnast blir jag över en skola som, hukande under en helt grotesk häxjakt, inte vågar stå upp för sin egen fria roll och sitt eget fundament.

Gillar jag bombade tunnelbanevagnar? Det kan jag verkligen inte påstå. Tycker jag det är rätt att bluffa mig in på psyk? Det vet jag inte förrän jag sett det färdiga verket och fått nåt hum om vad det vill säga. Anna Odells största miss (so far) i min bok är att vägra uttala sig och därmed ge stäng skolan-mupparna vatten på sin kvarn.

Vad jag kan säga spontant är att vi i alla fall har fått ordentligt med samhällsdebatt för pengarna. Och kanske är det ett berättigande i sig?

Där journalistens roll i en samhällelig kontext är att sträva mot det objektiva, så är konstens roll att få folk att tänka, tycka , drömma , förfäras och upptäcka andra möjligheter genom den subjektiva sanningen. En konst som inte också vågar förhålla sig kritiskt och självständigt och därmed ta risker är inte värd namnet. Då ingår det i grundförutsättningarna att man riskerar att nånting trampar snett eller över ibland.

Givetvis är konsten ingen frizon för att bryta mot lagen. Men det måste i jösse namn vara en fråga för rättssystemet, inte för en strykrädd skola eller en taskigt informerad folkdomstol. Låt folk få ställa ut och sen själva ta konsekvenserna. Det är ju vuxna människor vi pratar om. (Och jo, det är klart att det finns gränser, när någon annan hängs ut eller skadas just för att verket visas till exempel).

Jag vill se konsthögskolor som i såna här fall säger Vi uppmuntrar våra elever att arbeta med samhällsfrågor. Vi har diskuterat dom eventuella komplikationer vi kan se med dom, men i slutändan är det deras val om dom vill presentera dom här verken. Vi ställer oss som skola bakom dom i det beslutet, eftersom det är den enda möjliga positionen att inta utan att fullständigt undergräva vårt eget berättigande. 

Och vet ni? Jag vill att dom ska säga det med SKITMYCKET av dina och mina skattepengar i ryggen.