Jag uppdaterar noga. Imorgon kommer

dom tidningläsande horderna. Känner mig som en

marulk, fejkbetet svängande över dödskäften.

(Bilden härifrån: http://www.math.temple.edu/~wds/homepage/OmoUtil.html

Fotograf okänd. Fyttihelvete så redig jag kan vara då.)

Eller hommage är väl lite väl starkt kanske. Men lätt ett lätt charmat heja! i alla fall.

Jag satt på mitt andra konstituerande möte på en vecka igår. Den här gången handlade det om Nationella Dramaturgiatet (som inte är det minsta nazistiskt fast det låter lite så) som nu, efter att ha stekts i sin första informella form ska återuppstå som Ideell förening. Mötet igår var alltså det allra första årsmötet, och man kan tänka sig att det borde varit en rätt snabbt genomflaxad historia med klubban smattrande mot bordet. Finns ju liksom inga balansräkningar eller verksamhetsberättelser att gå igenom. Pang pang pang nu åker vi, liksom.

Nix pix, kan jag meddela.

Vid alla såna här möten finns, enligt min erfarenhet, några som är Föreningsmänniskor. Man känner i allmänhet igen dom på att dom ropar Sittande när det frågas efter förslag på mötesordförande och sen blixtsnabbt nominerar två justeringsmän. Och eftersom alla andra tenderar att vara  rent jävulskt obevandrade i hur sånt här ska skötas, så förvandlas Föreningsmänniskorna snabbt till rummets gravitationella centrum. Och det är ju skitbra i allmänhet. Dom har ordning på torpet, dom hittar lösningar, dom formulerar förtydliganden. Men dom är också fenomenala på att hitta oklarheter, höftningar och brott mot regelverket. Och har man då en interrimsstyrelse som är mera på nivån Öhm, jag vet faktiskt inte varför vi satte antalet ledamöter till just elva, men kan vi ändra på det nu eller måste vi vänta tills nästa årsmöte eller hur funkar det? så är det lätt att begripa att det blir omständligt, segt och emellanåt heelt outhärdligt.  När dom avsatta två timmarna var slut hade vi inte ens kommit igenom dom föreslagna stadgarna. Folk fick sticka för att hämta på dagis. Nya justeringsmän fick väljas. Kaffepausen utgick. It was mayhem.

Men nåt i mig tycker också att det finns nåt lite lite vackert (i ordets absolut mest generösa betydelse) i det här. För det finns alltid nån eller några som har örnkoll på det knastertorra läget. Och vi stackare som blir indragna, vi blir ju liksom tvungna att lära oss. Ingen av oss har läst Föreningslagen. Och let's face it, ingen av oss kommer att göra det. Ändå är det en vacker dag vi som sitter där, osande av pondus och säger Vi hade precis det här problemet på ett årsmöte i min pingisklubb för hundra år sen. Såhär är det: Vi KAN uppdra åt styrelsen att arbeta fram en modell för medlemsavgifterna. Vi behöver inte komma fram till nåt ikväll. Men då måste det tydligt framgå att det är årsmötets mening. Och så måste vi rösta om det då, såklart.

Det är som en slags modern muntlig tradition, nästan.

Efter att ha dammat ner oss duktigt på lekplatsen (jag säger det igen, en sak dom glömmer att berätta för en när man skaffar barn är att man konstant kommer att vara skitig eftersom man lyfter sin smutsiga/ dammiga/ leriga/slemmiga unge) satte jag ett milt protesterande Troll i vagnen och började baxa mot centrum. Hans gunga litegrann bemötte jag med ett resolut Nämen Trollet, nu ska vi handla mat och sen ska vi gå hem och äta mellis. Varpå ungen, resignerad och dessutom trött och hålögd, börjar en liten gnölig visa som går ut på att han entonigt upprepar mantrat handla lite maaat handla lite maaaat.

Enda problemet är att vi ska till Systemet innan mataffären. Och där luggar jag runt bland rödvinet med en unge som ser trött och tragisk ut och som dystert mässar handla lite maaat, handla lite maaat.

Det är fan som plankat direkt ur förordet på den där Gamla tanter lägger inte ägg.