Eller hommage är väl lite väl starkt kanske. Men lätt ett lätt charmat heja! i alla fall.

Jag satt på mitt andra konstituerande möte på en vecka igår. Den här gången handlade det om Nationella Dramaturgiatet (som inte är det minsta nazistiskt fast det låter lite så) som nu, efter att ha stekts i sin första informella form ska återuppstå som Ideell förening. Mötet igår var alltså det allra första årsmötet, och man kan tänka sig att det borde varit en rätt snabbt genomflaxad historia med klubban smattrande mot bordet. Finns ju liksom inga balansräkningar eller verksamhetsberättelser att gå igenom. Pang pang pang nu åker vi, liksom.

Nix pix, kan jag meddela.

Vid alla såna här möten finns, enligt min erfarenhet, några som är Föreningsmänniskor. Man känner i allmänhet igen dom på att dom ropar Sittande när det frågas efter förslag på mötesordförande och sen blixtsnabbt nominerar två justeringsmän. Och eftersom alla andra tenderar att vara  rent jävulskt obevandrade i hur sånt här ska skötas, så förvandlas Föreningsmänniskorna snabbt till rummets gravitationella centrum. Och det är ju skitbra i allmänhet. Dom har ordning på torpet, dom hittar lösningar, dom formulerar förtydliganden. Men dom är också fenomenala på att hitta oklarheter, höftningar och brott mot regelverket. Och har man då en interrimsstyrelse som är mera på nivån Öhm, jag vet faktiskt inte varför vi satte antalet ledamöter till just elva, men kan vi ändra på det nu eller måste vi vänta tills nästa årsmöte eller hur funkar det? så är det lätt att begripa att det blir omständligt, segt och emellanåt heelt outhärdligt.  När dom avsatta två timmarna var slut hade vi inte ens kommit igenom dom föreslagna stadgarna. Folk fick sticka för att hämta på dagis. Nya justeringsmän fick väljas. Kaffepausen utgick. It was mayhem.

Men nåt i mig tycker också att det finns nåt lite lite vackert (i ordets absolut mest generösa betydelse) i det här. För det finns alltid nån eller några som har örnkoll på det knastertorra läget. Och vi stackare som blir indragna, vi blir ju liksom tvungna att lära oss. Ingen av oss har läst Föreningslagen. Och let's face it, ingen av oss kommer att göra det. Ändå är det en vacker dag vi som sitter där, osande av pondus och säger Vi hade precis det här problemet på ett årsmöte i min pingisklubb för hundra år sen. Såhär är det: Vi KAN uppdra åt styrelsen att arbeta fram en modell för medlemsavgifterna. Vi behöver inte komma fram till nåt ikväll. Men då måste det tydligt framgå att det är årsmötets mening. Och så måste vi rösta om det då, såklart.

Det är som en slags modern muntlig tradition, nästan.

 

ullrika

1 maj 2009 14:25

shit va folk kan. och heder åt er som orkar! en av anledningarna till att vi bor i eget hus är att jag suger som föreningsmänniska. för att inte tala om Mallias. vi tackar ja till allt och fastnar alltid i träsket bland dom-som-gör-saker. vi kunde ju iofs traskat ihop. om Loppan passat kiddisarna? :)

http://ullrika.se

 

Anders

3 maj 2009 23:35

Ullrika - Har fått trettiotvå mail hittills (varav väldigt få i och för sig har konkret med mig att göra). Börjar redan ångra mig.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...