Trollet har idag för första gången gungat i en sån där däcksgunga. Båda småbarnsgungorna i parkleken var upptagna (av några ytterligt försiktigt vaggade småpluttar, säkert rena provokationen i "Mycke gunga!"-fartdåren Trollets bok), varpå han stolpade fram till närmsta bildäck upphängt i kättingar och bestämt sa DEN!

Det gick bra en liten stund, när vi gungade i stort sett i fas med jag har precis fått två tänder i underkäken-gänget intill. När vi försökte med bara lite mera fart (på Trollets vildsinta uppmaning, helt renons på insikt om sina egna begränsningar) trillade han igenom och slog i hakan. Förstås. Det gick bra dock, och sen blev en av dom trygga småbarnsgungorna ledig. Och sen höll jag på att aldrig få gå hem. MYCKE gunga!

Trollet har dessutom idag uttalat siffrorna åtta, nio, tolv. Men räkning, det har han noll koll på. Han kan siffororna mellan ett och sex i någorlunda rätt ordning, men har ingen aning om vad dom är bortom rena språkljud. Dessutom ingår fem och en halv skopa i vällingdoseringen, vilket skapar extra begrepsförvirring. Efter fem kommer således oftast hall.

Jag hade egentligen tänkt att nämna nåt helt annat, men har precis lyckats prestera ett personligt rekord av tveksam halt. I den förra kommentaren jag skrev (till inlägget Take Two precis härnedan) lyckas jag nämligen av slarv och trötthet dunka in flera skrivfel än vad som borde vara möjligt på fjorton rader av en någorlunda skrivkunnig person. Vi snackar hela sju stycken! Nämligen:

MIa (stort i), komer, missat kommatecken, bolar, en saligt blandning, missad punkt, naturligtvsi.

Mitt ordmärkarmandat är förverkat för lång tid framöver. Fan ogg.

Rent statistiskt bör det ju bli helt rätt vilken dag som helst nu.

Jag behövde bara få det ur mig. Nån dag ska jag skriva nåt ordentligt på temat.

(Nä, jag är verkligen ingen älskare av IPRED. Men kom inte dragande med att den bästa konsten skapas för sin egen skull av folk som skiter i om dom får nån cred för det. För det är djupt och innerligt trams.)

I år ligger publikbeläggningen på Stockholms Stadsteater på whooping 95,1 procent trots finanskrisen, enligt den här artikeln i DN. Presschef Lotta Fristorp är förstås med all rätt glädjestrålande. "Vi har haft lika utsålt på smala föreställningar som Påsk och Tre systrar, men också på lättillgängligare uppsättningar som De tre musketörerna", säger hon.

Nu räknas alltså stora scenen-uppsättningar av Strindberg och Tjechov som smala. (Vilket i så fall skulle innebära att exempelvis mina pjäser akut bör spärras in på en anorexiklinik nånstans.)

Håll i er kära teatervänner. Jag är rädd för att positionerna kommer att flyttas bakåt så det fladdrar i öronen dom närmaste åren. Han den här Shakespeare är ju inte känd för nåt annat än teater egentligen va? Har han inte vart på TV ALLS? Det blir fan svårkommunicerat.

Här kan man exempelvis tydligen både titta på fjärilar och Tolkienska monster som sover vintersömn. Vad mer kan du begära av en utflykt?

Nåt är lite frustrerande med

hur glad man blir av första vårsolen.

Är jag en växt eller?

Det här är Elis. Han är ett och ett halvt år. Det här är hans magnetbokstäver.

Sen gick han och pusslade istället.

Jag och Trollet njöt en solig eftermiddag i parkleken igår. Trollet grävde sand med spadar i olika storlekar, åkte rutschkana helt själv och ritade med  pinnar i gruset. Min uppgift var framför allt att nån anstaka gång ta ett tag med spaden (innan han prompt ville ha den tillbaks) och säga ojojoj vad fint du gör. Samt njuta av sol på min ansenliga näsa.

Strax intill utspelade sig en rätt rolig episod med hög igenkänning. Bredvid småbarnsinhägnaden står nämligen en rätt avancerad slänggunga. Den består av två armar som bildar som ett uppochnervänt V på en central pelare, och är fäst så att den kan både snurra och röra sig i höjdled. Man måste vara två för att åka på den, på samma sätt som ett gungbräde, men får man spinn på det hela kan man lätt segla upp två och en halv meter i luften. Den verkar helt livsfarlig. Den är rätt poppis också bland kids som vuxit från sjävla lekplatsen.

Två tjejer i trettonårsåldern tog plats på slänggungan och började (med en hyggligt blasé air, men ändå med enstaka tjoanden) snurra runt. Dom småpratade samtidigt, och verkade ha kul. Tills en flock med killar anlände. Dom verkade vara något år yngre, vilket förmodligen väl innebär att dom var jämnåriga. Dom ställde sig och hängde mot staketet runt slänggungan och började ropa lättare (kontaktsökande) hånfullheter som Weee men shit vad det går då och Är det kul eller?

Vilket förstås satte tjejerna i en social rävsax. Dom kunde ju inte kliva av och gå därifrån och på så sätt erkänna att deras beteende faktiskt var barnsligt och pinsamt och låta killarna vinna. Men dom kunde förstås inte heller sitta kvar och ha kul, för lite tveksam var ju hela grejen trots allt.

Lösningen? Båda plockade prompt fram sina mobiltelefoner och låtsades att dom egentligen höll på med nåt heeeelt annat. Den ena ringde. Den andra sms:ade mycket koncentrerat. Och båda betedde sig som om det var en fullständig slump att dom råkade befinna sig på en stor snurrande träkonstruktion. Det såg helt jävla bisarrt ut.

Mobilen som social nödutgång förresten! Det är intressant. Vafan gjorde vi  innan möjligheten fanns att börja fippla med mobilen för att dölja att vi är socialt jätteobekväma? Är det nån som minns?