ullrika

8 maj 2009 23:48

du räcker till anders. känn det för böfelen! om så bara en endaste gång... typ nu?

Anders

9 maj 2009 00:23

Jag räcker nog till i enskildheterna, oftast. Kanske alltid. Men det är den förbannade summan, att ständigt känna att det är saker jag ligger efter med, som är eftersatta, att aldrig få känna sig i fas med livet, att det alltid finns nåt som BORDE göras, som tär på mig. Ibland mindre. Ibland mer, som ikväll. Tack snälla du. Bloggvänner är bra grejer, och jag räknar dig verkligen som en sån.

Ola

9 maj 2009 06:58

Jag läste någonstans att kroppen egentligen är konstruerad för ett dygn med ca 25 timmar. (Dom kom fram till det genom att låta folk bo i rum utan fönster och då försköt försökspersonerna dygnet typ 1 timmar per dag.)

Det kanske är en liten tröst när man känner att man faan inte hinner med, men man undrar ju hur en sån felkonstruktion är möjlig. Vi människor har ju för tusan utvecklats på en planet med 24 timmar och haft hundratals miljoner år på oss att vänja oss.

Ta hand om dig grabben!

Mia

9 maj 2009 07:25

Min ingenjör cyklade iväg klockan 06:10 denna morgon - det är också ett sätt att få ihop livspusslet.

Mitt pussel kan i framtiden komma att handla om att vara "hon som lever sin dröm och inspirerar andra som vill göra affärer av sina egna idéer" och är lönearbetare - samtidigt. Det är den stora ångesten just nu. Jag kan liksom inte släppa allt som är jag om jag får ett jobb (som är ett mycket bra jobb). Hujedamig. Förmodligen därför jag är uppe och funderar 07:24 en lördag...

jössessessan

9 maj 2009 09:22

Tralla-laaaaa! Släpp sargen! Det är inte hälften så viktigt som dom säjer(vadsomhelst)!
Fåihopdet är överskattat.

Tant Grön

9 maj 2009 11:51

I hear u sister! Det är därför jag försöker att lära mig säga nej, nej, NEJ! Sen det där dåliga samvetet, det måste slänga sig i väggen, inte bra med dåligt samvete. Vad fan ska det va bra för, det får ju inte saker gjort direkt!

Tant Grön

9 maj 2009 11:53

Glömde tillägga att jag i skrivande stund jobbar medans Man och barn är nere på kooperativet med alla andra familjer på städdag, snart vankas det korvgrillning!

Tant Grön

9 maj 2009 11:54

Trist.

Anders

9 maj 2009 14:57

Ola - Mitt önskedygn klockar nog snarare in på trettiotvå trettio tre timmar sådär...Ta hand om dig med. Vet mycket väl att du vet vad det vill säga att jobba arsulet av dig på alla möjliga och omöjliga timmar.

Mia - Oj ja. Det där är inte det lättaste. Jag har ju försökt kombinera frilans med fast jobb och det är inte så enkelt, inte. Lycka till verkligen - och hoppas du får jobbet så valet verkligen blir ditt eget!

Jössessessan - Och tyvärr inte hälften så enkelt som det låter. Men fan vad rätt du har.

Tant Grön - Ofta känns det som att jag består till åttio procent av dåligt samvete. Resten är fett och benstomme.

Fetkatt

10 maj 2009 08:38

hej min vän.
Jag vet att jag läser det här inlägget någon dag senare än det är skrivet och kanske är livet lugnare en dag som den här. Kanske inte. Men ändå; en kram!

Jag inser att mitt inlägg riskerar att få dig att morskna till för att jag inte vet något alls om att vara förälder, men jag hoppas du ser det för vad det är: lite beröm och en stärkande lätt knuff i ryggslutet.

Anders, bedöm inte dig själv som mindre lyckad när det inte går ihop. Det är inte dig det är fel på, det är världen. Ur led är den. Fullständigt.

Ditt barn kommer älska dig och det kommer hata dig oavsett vad du gör. Och det kommer aldrig, aldrig tacka dig för att du vred dig ut och in för att lyckas med pusslet. Tänk på det ibland.

Han är garanterat tillfreds med att du finns där så ofta som du faktiskt GÖR. Han är alldeles säkert nöjd med att du låter honom titta på änderna i deras långsamhet och att han får slänga hårda brödkanter på dem då och då.

Att han får sitta på golvet och testa sina egna prylar med er nånstans i bakgrunden, närvarande men inte alltid medverkande.

Så unna dig lite självberöm - du är garanterat en bra förälder. Oavsett om du ibland behöver stänga dörren.

Mitt råd är faktiskt att ni just skaffar en dörr och stänger den ibland! Tillåt er att sitta där inne helt ifred. Ja, ditt barn VILL kanske ha din odelade uppmärksamhet när han ser dig, men har han RÄTT till det? Varje dag?

Kanske kommer du fram till att: jo, han HAR rätt till det (jag personligen skulle aldrig anse det, men alla är olika).

Och om du känner så, så måste du kanske för en tid skruva ned dina ambitioner på jobbet och livet i övrigt. Och det är helt ok det OCKSÅ, om det är vad du vill.

Ge förresten fullständigt fan i jobbet och familjen en halvdag och dra till Sturebadet eller bara ut i skogen. Ensam. Och sen låter den fagra frugan göra likadant.

Love ya!

Anders

10 maj 2009 10:25

Fetkatt- Först och främst: kram och tack!

Fast du presenterar allt en lite för enkel bild. Hade det bara varit så lätt som att jag behövde sluta ligga på golvet och (pliktskyldigt) leka med Trollet dygnets alla vakna timmar för att få tiden att räcka till, så hade det naturligtvis varit löst för länge sen. Trollet är, som jag har sagt i andra sammanhang, väldigt bra på att sysselsätta sig själv både hemma och på dagis. Men han är också ett och ett halvt, och att inbilla sig att man då ska kunna sitta och jobba precis där han lajar omkring är inte realistiskt. Hade det funnits ett rum med en dörr att stänga (under förutsättning då att det inte bara är bara vi två hemma - att säga "pappa stänger dörren om, sig, du får vara själv härute i några timmar", det är han absolut för liten för) så hade det också ordnat sig. Då hade jag kunnat ta ett par kvällar i veckan i vettig tid. Som det är nu finns ingenstans i lägenheten där man KAN vara helt ifred innan han somnar. Utom hans rum, och det vore ju inte nån särskilt rättvis lösning. Då måste man vänta tills han har somnat innan jag kör sista jobbpasset, så enkelt är det. Dessutom vill jag såklart hänga med honom på dagarna, om inte hela tiden. Det är inte så många timmar om dagen vi har tillsammans, numera.

Jag har gått upp på heltid från och med den här veckan, jobbande hemifrån, och nu försöker vi hitta ett sätt att få det att funka. Men sanningen är att två heltidsarbetande föräldrar, varav en hemarbetande,utan någon backup (eftersom alla far- och morföräldrar till exempel bor femtio mil bort), det är fan svårt. Särskilt om man inte tycker att ett ettochhalvtårigt Troll ska vara åtta-nio timmar på dagis varje dag.

Två saker till: Det handlar inte bara om att jonglera jobb och barn. Det finns många flera bitar i livspusslet som gör summan svår. Vänner och familj jag inte hinner med som jag borde. Min träning som är på väg ner i putten. Mitt skrivande, när det nu inte ryms i mitt jobb. Samt den här bloggen.

Slutligen vill jag peka på en lite trist tendens som poppar upp när folk pratar om att "man inte behöver finnas där för sitt barn hela tiden" - nämligen att skuldbelägga ungen. Det finns en liten gnutta av "Jaa, han rycker och sliter i dig, den otäckingen, men då är det faktiskt din rätt som vuxen att säga nej också!" Precis som om det vore Trollets ansvar att ge mig plats, och att det att vilja hänga med sin pappa är nåt slags karaktärsfel. Tror inte det är så du menar, men det känns ändå viktigt att säga att Trollet är i sin fulla rätt att pocka på min uppmärksahet närfansomhelst. Att säga nej när jag är uppe i nåt annat, det är mitt ansvar och bara mitt.

Bloggblad

10 maj 2009 11:21

Jag försöker trösta mig ibland med att Livet är så. För jag hade ju trott att bara barnen vuxit upp och flyttat ut, skulle jag få eoner av tid.
Icke att det blev så. Jag har fyllt eonerna... och när jag sparat en liten tidsskvätt, kommer det hemvändande barn och barnbarn och fyller den.
(Fast dagen idag ska jag tillbringa på soffan. Tänker inte ens tänka.)

ullrika

10 maj 2009 19:54

OM du kan! juppjupp trollpappan!

tjo!

ps. jag förstår nog faktiskt precis hur feta katten menar och jag tror inte alls det finns nån andemening av trollskuldbeläggning i det utan snarare ett "DU bör tänka på DU måste sätta DIG först för att klara hanken". lite som "fixa först på din egen syrgasmask innan du hjälper ditt barn". osv. rätta mig gärna om jag har fel!

Anders

10 maj 2009 20:29

Ullrika - Fetkatt är en mycket god vän och en strålande människa, och jag tror verkligen inte heller att hon menar så. Jag vile bara adressera det för att det kan framstå så, och för att man kanske inte tänker på det.

Anders

10 maj 2009 20:34

Bloggblad - Och jag som tyckt du verkar vara en sån där människa som förmår hitta långa läseftermiddagar åt dig var och varannan dag! Avundsvärd som få och med en sällsynt förmåga att freda ditt eget utrymme. Men där ser man. It never stops!