Direktlänk till inlägg 19 maj 2009

Knotiga knän, tidiga lördagsmorgnar och socialt pariaskap

Av Anders - 19 maj 2009 22:32

Skriv nåt om knäskålarna höhö sa Ola.


Tja. Dom står ut. Dom står ut mycket. Dom är rätt ömma. Jag sitter inte särskilt bekvämt på knä på ett hårt golv. Länge trodde jag det var nåt genetiskt, men i vuxen ålder har jag förstått att det tydligen är rätt vanligt bland såna som börjat löpträna flitigt i tidig ålder. Jag har inga besvär av dom. Jag går inte runt på gnaskande benpipor med kronisk smärta som nån gammal fotbollsspelare. Jag bär helt enkelt mina knotiga knäskålar som ett slags monument över en tidigt inledd idrottskarriär. Som ett par beniga tapperhetsmedaljer, nästan.


Jag var sex när jag började med orientering. Det var min egen idé. Jag hade sett nåt anslag om Solskolan, OK Tyrs sommarsatsning för ungar, och bara bestämt att det där, det är min grej. Okej, sa morsan och farsan. Jag var med i Solskolan tre somrar. I fokkin löööved it. Jag minns fortfarande spänningen i att vara själv i skogen med karta och kompass, smaken av mitt livs första sportdryck eller lyckan i att spurta i mål.


När jag var nio började jag tävla. Pappa hade orienterat när han var yngre och tog upp det igen i samband med att jag började. Broppan var med på knattenivå från bara nåt år efter att jag började. Mamma var OL-änka, en sån som stod redo med spaghetti och korv när vi kom hem. Det reflekterade man inte något särskilt över.


Jag var grym när jag var H10:a. Jag, Christian Alfredsson och Johan Darle var i nån slags särklass. Jag var oftast trea, men sällan sämre. När jag var tio bröt jag armen (under skolorientering, för övrigt) och tappade en halv säsong. Jag kom aldrig helt ikapp efter det. Tänk på mig som en tidig blomma, nypt av den sista frosten. Ack.


Skolorientering förresten. Jag är rätt övertygad om att sättet orientering hanteras i skolgymnastiken dödar intresset för sporten mer än nånting annat. Man kajkar runt på en femtusendel med kontroller som ligger i stigkorsningar och åkerhörn. Det är terränglöpning med lite irriterande rekvisita. Ingen går igenom kartläsning eller teknik med en. Jag förstår att folk tycker det är skittrist, och parat med att det är en usel TV-sport bäddar det för en rejäl töntstämpel.  För oss som höll på aktivt var skolorienteringen dock en sällsynt möjlighet att välja och vraka springpartner, oftast bland dom snygga tjejerna. Äh men jag springer med Karro idag.


Jag höll på med andra sporter också. Det är bisarrt att tänka tillbaka på hur jag, som inte var nån särskilt sportig typ, under uppväxten ändå hann beta av fotboll, bandy, karate och mountainbike (plus scouting och senare ett band). Livet före internet, pipel. TV-spel var nåt man hyrde dygnsvis på macken. Vi lekte med kottdjur och var lika glada för det! Men orientering var konstant. Trots att jag aldrig blev sådär jättebra på det. Undre halvan på nästan alla tävlingar. Jag tror det är den fria aspekten av orientering jag gillade. Ingen annan sport har så lite inramning och regler. Ta dig från punkt A till punkt B, resten är upp till dig. Det appellerade till samma del av mig som avskydde grupparbeten i skolan.


Det som också är speciellt med orientering är att det är en sån perfekt familjeidrott. Alla åldrar springer samma tävlingar, på samma karta. Många av dom stora budkavlarna bygger på att klubben bildar lag bestående av människor i alla åldrar. Jag, pappa och brorsan åkte på tävlingar varenda helg. Mamma stannade hemma och brassade korv och spaghetti.


Att vara aktiv orienterare innebär att du cirka sju månader om året kliver upp klockan sex på lördagsmorgonen, åker två timmar i bil till ett lergärde, väntar en dryg timme på att få starta, springer bort dig och vadar runt till armhålorna i blöt sly i ett kärr nånstans, tar dig i mål, duschar iskallt utomhus i vatten från en tankbil, väntar på att alla som ska med i bilen hem har kommit i mål och sen åker två timmar hem igen. Hur mycket tid tog det? Låt mig säga såhär: Jag har aldrig hört ett helt avsnitt av Tracks. Nånsin. I hela mitt liv.


Mitt i tonåren började den här ekvationen kännas mer än lovligt trång, särskilt som det var helgerna som rök. Och här nånstans blev familjesportaspekten besvärlig. Att åka på orienteringstävlingar var det mesta jag hade gemensamt med farsan under den här perioden, och för honom betydde orienteringen och klubben hur mycket som helst. Jag borde ha tagit en diskussion på djupet, sett till att tacka nej till ett alltför späckat schema när farsan ivrigt satt med säsongsprogrammet på vårkanten, men drog mig istället sakta, fegt och tyst ur. Jag började hoppa över tävlingar i sista sekunden, eller var ruggigt urvakad efter sena fredagar. Jag tränade mer och mer med Ola och mindre och mindre med klubben. Det var inget kul längre. Och ändå sa jag, rädd att göra pappa gruvligt besviken, aldrig det rent ut.


Sen kom TWAR och dödade halva Sverige-eliten. Alla som hade elitrankning fick träningsförbud en vår, och det hade jag - med nöd och näppe. Det löste knuten. Jag började med tobak istället, jag fick min första flickvän, jag pluggade och spelade punk och drog omkring. Jag ryckte in när klubben var folk kort på nån budkavle nån gång, men i allt väsentligt hade jag slutat.


 Pappa fortsatte tappert att betala medlemsavgift i orienteringsklubben tills jag var säkert tjugofem. Men jag har inte orienterat sen dess. Kvar finns bara mina knotiga knän.

 
ANNONS
 
Håkan (hakke)

Håkan (hakke)

20 maj 2009 07:14

Shit! Vilka minnen. Min höjdpunkt var nog när jag kom tia i H12 på någon stor tävling i Dalarna och fortfarande hade grejer att välja mellan på prisbordet. Det blev en plastboll som skruvade sig åt fel håll när man sköt.
Men varför har aldrig någon berättat för mig att bullknän beror på ett flitigt idrottande som ung? Tänk vad mycken onödig ångest som kunde ha vänts till stolthet. Tack Anders! (När du skriver dina memoarer kan du ha kroppsdelar som kapitelindelning, det här var fan skitbra!)

http://hakkesnack.blogsome.com

 
Ingen bild

Ola

20 maj 2009 07:43

AAAaaaa, inte nog med att inlägget om "min" var på typ 700 rader, det bjöd även på gammal fin ol-nostalgi. Finfin start på dagen :D

För övrigt är mitt tips till dig att nosa upp någon tävling i närheten, sväng förbi i din nya bil och anmäl dig på en direktbana på nån slags medelnivå. Jag testade det förra våren och det är ju precis hur kul som helst att återupptäcka sin gamla ungdomssport.

 
Ingen bild

Bropp

20 maj 2009 13:33

Jättefint inlägg. Det slår mig nu att jag har glömt bort hur man gör en kompassriktning. Någon som kan förklara i ord? Det om något borde ju vara som att cykla; något som sitter i ryggmärgen. Orientering är för övrigt en sjukt asketisk sport, precis som du skriver, men värst tyckte jag nog de små, breddfulla kartongtoaletterna var.

Och tack för att du påminde mig om prisbordet, Håkan! Vilka minnen! Vilken massa kraj man drog med sig hem genom åren! Smärtan när en konkurrent valde boccia-spelet du siktat in dig på och du var tvungen att tänka på fötterna och snabbt komma på något annat. För man kunde ju inte stå och vela därframme hur länge som helst.

 
Håkan (hakke)

Håkan (hakke)

20 maj 2009 13:46

Broppen: De där kartongtoaletterna har jag funderat på mer än en gång. Jag har en liten noja för det där med att bajsa i flock så jag låser alltid toadörren hemma. Tydligen var det annorlunda i skogarna.

http://hakkesnack.blogsome.com

 
Ingen bild

Ola

20 maj 2009 15:38

@Göran Kompassriktning från punkt A till B:

1. Lägg kompassen på kartan, kanten på kompassen ska skära genom både punkt A och B.

2. Vrid kompasshuset så att linjerna i husets botten är parallella med långituderna på kartan och kompasshuspilen pekar mot norr.

3. Vrid nu hela kompassen så att nålen ligger i kompasshuspilen och norrdelen på nålen pekar åt samma håll som kompasshuspilen.

Den fasta pilen på kompassen (inte den som är i botten på kompasshuset) pekar nu ut din kompassriktning, typ.

 
Mia

Mia

20 maj 2009 16:25

Att bara få möjligheten att läsa ordet "orientering" så många gånger i en modern blogg gör mig lycklig!

http://www.menmia.se

 
Ingen bild

MA

20 maj 2009 18:46

Nostalgiskt inlägg, som dock tarvar viss kommentar från den ömma spagetti-modern: Jo, stämmer, jag åkte helst inte med till alla dessa orienteringstävlingar. Dels berodde det på att jag ofta ledde radioprogram under helgerna. Ibland stod jag på scenen, men oftast prioriterade jag träning med våra hundar i stället för att sitta och frysa vid målsnöret. Att få en liten terrier till klubbmästare i nybörjarlydnad var en bedrift. Minns du? Sen, efter det, lagade jag med glädje spagetti med korv i stora lass till mina leriga, blöta hjältar! Hur tvättstugan sen såg ut...och vem som tog hand om tonvis med lortiga handdukar och tävlingskläder...ja se det är en helt annan historia! Kram min orienteringshjälte! Mamma

 
Anders

Anders

20 maj 2009 21:58

Hakke - Prisbordet hoppade jag över. Det var ett sorgligt kapitel - åtminstone när jag blev för gammal för det triumfatoriska plockandet av billiga plaketter i gjutet glas. Apropå bullknän - jag har ingen avhandling att hänvisa till, men är rätt säker på att det faktiskt förhåller sig på det viset.

Ola - Tanken har absolut slagit mig. Men tills för bara några veckor sen var logistiken ett svårt problem.

Bropp - Du var ju RIKTIGT bra som knatte om jag inte minns fel. Så du lär ju ha släpat hem en del kraj, ja. Själv minns jag inte sådär jättemycket kraj ens.

Bropp och Hakke - Jag tror att gångerna jag satt på en sån där toa går att räkna på ena handens tumme. Jag höll mig istället, om det så innebar att jag vägde tre kilo extra i skogen.

Ola (igen) - Finfin instruktion! Skapa en hemsida!

Mia - Glad att kunna stå till tjänst med lite marginaliserad lycka!

Mamma - HERREGUD, det är väl klart att du inte skulle stå och frysa på en leråker, det menar jag rakt inte! Tvärtom, jag menar att det ju var jävligt förmätet att ta för givet att att du skulle stå på tårna med käk när vi drällde in (leriga och jävliga kläder nerknödda i påsar) framåt sena eftermiddagen efter att ha varit borta hela dagen. Vi kunde väl fan ha kokt vår egen spaghetti tycker man såhär i efterhand.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Bropp

21 maj 2009 00:59

Jag trodde att alla som inte bröt eller diskades fick pris. Stämmer inte det? Minns inte att juniororientering var så elitistisk. Minns däremot att självgode Jonas H ofta plockade finaste priset först...

Och tack för LYSANDE manual, Ola! Nu minns jag. Skön känsla att damma in en bra kompassriktning.

 
Anders

Anders

24 maj 2009 23:59

Bropp - I H10 stämde nog det. Men redan i H12 började den brutala sållningen - reklampannbanden tog slut nånstans runt mittenplaceringarna. Sen stod man där med sin darrande underläpp.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 
Ingen bild

hjon

28 augusti 2009 13:03

Bars runt min första träningsbana som ettåring, "dominerade" sen Nivå 1 och H10 och var hygglig också i H12. Sen har jag aldrig varit mycket för löpträning, trots att jag även höll på med fotboll, och var dessutom lite sen i puberteten och i H14 började det gå utför. Sen har jag varit hygglig när det varit svårt och kort, sprang DM-budkavlen för H18 som 16-åring och lyckades hålla tempot uppe tillräckligt för en andraplats. I junior-SM som vi då kvalificerade oss för låg vi redan långt efter täten då jag gick ut, men det blev inte bättre av att jag hamnade utanför kartan... Gick där och snyftade, men hittade tillbaka till slut.

Ett 25-manna och en träningsorientering då och då, senast i maj faktiskt, men jag vet att min fru och son aldrig kommer ingå i en orienteringsfamilj som den jag var barn i.

Bra skrivet, blir sugen på att ge mig ut i skogen.

 
Ingen bild

hjon

11 september 2009 12:38

Skolorientering förresten. Stoppas oftast in i glappet mellan utegympa med fotboll och friidrott och innebandypremiären. I Skellefteå är det nån gång i mitten av oktober då säsongen där uppe varit över i snart två månader. Det är ingen som gillar att plaska i skogen då. Självklart var man populär då, utom hos läraren vid ett par tillfällen. En lektion skulle man ta en karta och hänga ut en klädnypa med snitsel på markerat ställe för att sedan byta karta med några andra och hämta in den de satt ut. När jag och min kamrat skulle hämta vår nypa satt den inte i den stigkorsning den skulle sitta i. Jag gissade hur de som satt ut den tänkt fel och mycket riktigt satt den 150 meter längre bort där en namnkunnig vandringsstig bröt sig loss från elljusspåret. Platserna skiljde sig också åt med en brant backe, säg 3 kurvor på 5 meters ekvidistans. Jag påtalade detta för läraren som menade att den på kartan markerade platsen visst var där våra klasskamrater placerat klädnypan. Trots att jag helt klart hade rätt, vägrade läraren ge med sig. Jag klagade förstås för mamma, som mig i bilen in till stan där vi hämtade min kamrat och följde oss ut i skogen. Självklart hade ni rätt, sa mamma efter att ha tittat på verkligheten och kartan. Vi tre var överens om att läraren var en lat kartidiot. Jag kommer inte ihåg om mamma pratade med läraren, men det kändes iaf som upprättelse.

 
Ingen bild

SuraC

24 oktober 2009 10:22

Hur mycket skönmålande å historieförfalskning det än månde vara är nog ADO & Ola ganska bidragande faktorer till att även jag slapp ut ur orienterings-sekten utan hedern i behåll. Å det är jag tacksam för. Tror jag lärde mig mer den vägen än genom fler kallduschar å ruttnande skopåsar med mossodling dagen efter...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anders - 26 maj 2009 22:25

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Av Anders - 24 maj 2009 23:59

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Av Anders - 23 maj 2009 22:52

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Av Anders - 23 maj 2009 22:40

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

Av Anders - 20 maj 2009 00:39

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se