En stilla syrsa och pilträdets

spegelbild i dammen? Nä. Parkeringskaos och hönsbeteende.

Ibland är en trädgård anti-zen.

Idag har det varit statskuppsförsök i familjen Kniv. Unge revolutionären idkade, åtminstone till en början, sin kamp med mestadels gott humör och öppna kort. Men med en tydligt manifesterad agenda: Ner med förtryckarregimens godtyckliga regelverk! Fram för en tillvaro som ser ut som JAG vill, när jag vill och hur jag vill. Jag är liten och söt, så det är bara CHARMIGT att jag är tjurskallig.

Ovan ser vi förmiddagens liggstrejk mot det för dagen idiotiska påfundet att sova en stund efter lunch. Skenförhandlingar genomskådades bryskt och bemöttes med militant emfas:

- Men vore det inte skönt att sova i din säng en liten stund, Trollet.

- Nej. Nä-ä. Inte! Inte sova nu. INTE sova!

Och när regimen slutligen stoppade Kampenhet Fredrika Bremer i säng i alla fall (under vilda protester) så slocknade han förstås på två röda. OCH tyckte det var fan när han blev väckt i förtid för att vi skulle hinna iväg till handelsträdgården innan dom stängde.

Den oavslutade middagsluren spelade nog en viss roll, för framåt eftermiddagen övergick den fredjiga konfrontationstaktiken mer och mer i gnöl och allt är väldigt väldigt orättvist-gråt kring allt och ingenting. Och då visade slutligen också förtryckarstaten sitt rätta ansikte i korta stubiner och tillsägelser på skarpen.

Nu låter man i en officiell kommuniké meddela att ordningen är återställd och att imorgon gryr en ny gloriös dag över vår framåtstormande familj. Men det vet man ju hur mycket såna där statskontrollerade nyhetsbyråer brukar vara att lita på.

Ur Motormännens vägatlas, 2008 års upplaga. Öhm, det här borde väl nån ha upptäckt eller?

Kurvorna har flaxat upp och ner som yra höns på sista tiden. Första veckan i maj bjöd på en distinkt känsla av otillräcklighet och en alltför spridd portfölj, vilket ledde till branta dippar i personlighetsindex. Oroliga experter pratade om en dramatiker i fritt fall och det ryktades om drastiska stimulerande åtgärder som vardagsfyllor och weekendresor - vilket fick stora investerare som Sveriges skattebetalare att oroligt börja sälja andelar. Sen vände det tvärt uppåt i veckan som gick, med spänstiga steg, goda idéer och lätt megaloman tilltro till den egna förmågan. Experter varnar dock för att ingenting tyder på att berg- och dalbanan är över, och avråder från alltför långsiktiga investeringar i det här humöret.

PÅ VÄG UPP:

- Mobiltelefonräkningen (Internetuppkoppling numera, och Jag ska bara kolla bloggen lite snabbt blir mycket snabbare dyrt än man tror).

- Mitt sociala kontaktnät i Vippans dagisföräldramaffia (Jag är på nivån låna bananer och passa varandras ungar. Det finns fan treåringar där som vet vad jag heter).

- Lust på helgutflykter och upptäcktsfärder i närmiljön (hej bil)

- Min kunskapsbas om bostadsrättsföreningen. (Jisses, här puttrar en del grannkonflikter som man inte visste om.)

- Framsteg i pjäser under arbete (Jävlar i mig, jag skriver, jag skriver! Börjat skissa på en början till projektet jag är satt att sammanställa tills i augusti. Har DESSUTOM idag producerat tre sprillans nya sidor på Glömma och förlåta, pjäsen som legat i träda ett år och som jag läste ur i torsdags.)

- Den starka känslan av jamenvisst, det HÄR är ju mitt jobb i magen som en följd av ovanstående.

- Längtan till semestern.

- Bloggfrekvens (Nytändning med en kniv, tror jag min själ!)

- Peppen på att grymma delikatessbutiken och lunchrestaurangen Erssons ligger i just vår förort. (Kö ut på gatan mellan tolv och ett, pipel!)

OFÖRÄNDRAT:

- Min konfliktnoja (också på bloggen...)

- Dramaturgiskt självförtroende (Läsa och kommentera manus på ett förlösande sätt? Ge mig en kvart, okej?)

- Läslust (fast jag alltid somnar).

- Graden av skitighet runt midjetrakten, där Trollet har sina dammiga dojor när jag lyfter upp honom.

- Vikt.

- Träningsfrekvens (en gång i veckan, typ).

- Lost säsong 4 (Var det två månader sen vi såg ett avsnitt nu, älskling?)

PÅ VÄG NER:

 - Trollets matlust (tillbaks på ruta ett. Loppan fixar det bra, men pappa lyckas fan inte lirka ner många bitar för närvarande).

- Våra matkostnader (veckohandling! Veckomatsedel! Herrejösses!)

- Kvällshäng med Loppan. (Jävla trötthet)

- Vår trappuppgång (Favvogrannarna har visning imorgon. Fan nästan så man hoppas att dom bara får skitbud).

- Pådden. (Glömmer konstant att ladda den.)

- Min garderob. (Behöver typ allt utom tishar).

- Sparpengar (Varför ska alla jävlar ha betalt sista maj för??? Nu tillkommer dessutom alla kostnader för bilen).

Osäkerhetsfaktor:

Researchteamet ligger fortfarande inte i fas, vilket gör att yours truly, den käcke dramatikern som väntar på sagda research, leker blindbock för närvarande. Och det är ju en rolig lek - tills man slår smalbenet i en jävligt vass bordskant. Då gör det ont. Sen blir det bråttom.

Jag hade minsann en söt liten pluttnäsa en gång i tiden, precis som Trollet. Föga anade min omgivning vad som genetiskt lurade därinne. Nu kan jag titta på min son och starkt misstänka att jodå, där finns en Hyckertsk kran i vardande. Det är med blandade känslor jag konstaterar det.

Jag är rätt säker på att om man vill beskriva hur jag ser ut för nån som inte kan placera mig, så kommer stor näsa högst upp på listan. Det enda som möjligen historiskt kunnat konkurrera är mitt stora krulliga hår, men det hålls ju åtminstone hyggligt kort numera. Min näsa är mitt signum, det är bara att konstatera.

Jag tror alla, mer eller mindre, har nån sån där kroppsdel som dom har brottats med. Det där fula. Skamfläcken. Om bara inte min X såg så jävlig ut så kanske... Jag vill nog bestämt hävda att min kroppsdel X är mer iögonenfallande än dom flestas. En stor, köttig, välvd båtköl mitt i ansiktet.

Jag har den efter min lappländska farmor. Den sitter i lite olika varianter också på min far, mina fastrar, min bror och åtminstone en av mina kusiner. Vi snackar genetisk dominans med en kniv.

Det var typiskt nog precis i början på puberteten kranen drog iväg. Jag hade flyttat från Hammarö till Åmål och därmed gjort en resa i den sociala hierarkin - nedåt. Från att i fyran ha varit en ledartyp som självklart frågade chans på tjejer och fick ja hamnade jag i femman i nya skolan strax under mitten. Inte utsatt. Inte ensam. Men fan inte boy friend material heller, direkt. När snoken började dra iväg var det nog det sista jag behövde.

Min skolbild i sjuan visar en yngling i collagetröja från typ Ellos, en töntig pikékrage som sticker upp, en fluffig frisyr...och en redan rejält rejäl näsa. Det står liksom får inte dansa så många tryckare, nä stämplat i pannan på den killen. Mitt amorösa självförtroende var nära noll (fast jag hade massor med tjejkompisar). Jag var missnöjd med massor av saker, men näsjäveln var top of the list.

Och det var inte som att jag inbillade mig att den drog blickarna till sig på fel sätt. Nädå. Den kommenterades. (Den kommenteras för övrigt fortfarande ibland.) Förslagsvis genom konstateranden av typen Fy fan vilken stor jävla näsa du har. Som om det vore nån slags nyhet för mig, kanske: Nämen vafan säger du!? Eller som om jag borde be om ursäkt: Förlåt, råkade jag slå till dig med den? Mamma försökte tappert kalla den för en snygg, rak, romersk näsa, men det var ju bullshit. Det är en klassisk kroknäsa jag har. Och den bara växte och växte och växte.

Jag la mig till med ovanan att hålla för den på olika sätt, något Loppan fortfarande kan komma på mig med att göra i sammanhang där jag känner mig obekväm. Jag ägnade mig frenetiskt åt att hålla den ren. Den var ju äcklig nog utan att den dessutom skulle vara pormaskig och finnig och fet.

Jag gick dessutom hårt in för devisen anfall är bästa försvar. Jag skojade vildsint om min fula jävla näsa. när vi skulle måla självporträtt på bilden hade mitt en näsa som täckte halva pappret. Jag pratade om att fylla den med blyhagel och slåss med den. Jag undertecknade med Duus med Näsan.

Jag vet inte riktigt när jag började känna mig okej med kranen. Det var rätt sent. Jag har fortfarande svårt att tro på folk som säger att dom gillar den. Jag tänker att det väl är nåt som bara säger, till och med Loppan.

Samtidigt känner jag starkt att den är en viktig del av mig och mitt utseende. Idag skulle jag inte vilja vara utan den. Den är kanske inte snygg men den är intressant. Stilren. Jag gillar också att den är hård. Näsbenet går ända ut. Det finns inget sladdrigt över den. Den går inte att trycka ihop. Den sticker ut som fan och skiter i vilket.

Fortfarande stöter jag på en och annan som känner nåt slags underligt behov att berätta för mig att den är jättestor (som om det vore något jag var ovetande om vid 34 års ålder). Jag får tämligen ofta frågan om jag är judisk (dagsens sanning). Jag har blivit kallad typisk kommunistjude av nynassar på en spårvagn i Göteborg. Och herregud, bara det är ju ett skäl att vara stolt över den.

Eller motsvarande idag vete fan vad vi ska hitta på-kvällstidningsrubrik. Här är idén. Och här är den slutliga, av läsarna fastställda listan, i kronologisk ordning:

1. Näsa

2. Knäskålar

3. Polisonger

4. Hjärta

5. Navel

6. Tunga

7. Kuk

8. Rygg

9. Häck

10. Ankelknöl

En del av dom här kommer väl att bli aningens mera lättbloggade än andra, om man säger...

1. Jag hittade vigselringen! Jag hade lagt den på ett ohyggerligt fiffigt ställe ovanpå en ljuslykta. Fråga mig inte varför. Jag tar den aldrig nånsin av mig igen.

2. Massa manus på Scenario blev skitkul. Jag fick bra respons och hade roligt själv, och känner mig så här dagen efter jävligt peppad på att bli klar med en förstaversion så fort det bara går. Regissören Wallander-Lasse har väntat tålmodigt i ett år och det vore schysst att kunna drämma in en informell reading på nåt hotellrum under teaterbiennalen. Extra plus i guldkanten: två av mina meddramatiker igår, Kommunist-Johanna samt Nikki, är såna som jag stöttat och bollplankat med. Såna där Unga och Lovande. Storebroderlig stolthet.

3. Efteråt gick jag med Mådan, Anna K, Snaran och Chäf-Malin och tog ett par öl. Jag drack två, men det räckte för att bli lite trevligt salongsberusad. Grönbete! En vanlig torsdag, man tackar!

- Ämen vänta här nurå. Var det inte så att själva grundregeln för Vardagspremiärer var att BÅDE du och Trollet ska göra nåt ni aldrig har gjort förut? frågar sig den (troligen helt fiktive) regler-är-regler-läsaren.

Öhm. Jo. Men väggkladdet var ju liksom lite för bra för att bara förbigå. Och idag kommer jag å min sida, bara för att kompensera, med en trevlig en:

Min vigselring är på vift. Det är inte första gången. Jag är en sån där som tar den av mig när jag diskar, duschar eller på annat sätt blöter eller kladdar ner mig. Oftast stoppar jag den i myntfickan på jeansen, men ibland lägger jag den på Ett Bra Ställe. Och sen får jag gno runt en halv dag för att hitta fanskapet. Efter att sålunda i morse ha insett att den inte fanns i jeansen ELLER på nåt av dom vanliga ställena började jag alltså muttrande och småsvärande genomsöka lägenheten med spridda utrop av typen Men jag har inte tiiiiiid!

Loppan, queen of the worst case scenario (and I, I am the king) kom oroligt med inspelet Du lägger den ju ganska ofta ovanför diskhon. Tänk om den ramlade ner i skalen och hushållspappret som låg där vid middagen och SLÄNGDES!? Varpå jag, fast jag fortsatte leta, förstås inte kunde tänka på nånting annat. Varpå jag förstås blev tvungen att grundligt gå igenom soppåsen. För hand.

Vi är duktiga på att källsortera. Det gör att en soppåse räcker några dagar här hemma hos oss. När jag började komma ner till förrgårs rådjursrens så frigjordes plötsligt likodörer som var rätt fasansfulla. Att grundligt känna igenom det blöta moset av grönsaksskal, ruttna morötter, pasta och gammal lök längst ner var heller ingen höjdare. Jag kväljde en del om man säger (och Trollet hojtade glatt Pappa sjunger punk!).

Jag behöver förmodligen inte tillägga att ringen inte fanns där. Den är fortfarande borta. Och jag är en magstark erfarenhet rikare.