Imorgon kör jag igång med nya dumprojektet Mina bästa kroppsdelar. Först ut är ansiktets prydno och mitt förmodligen främsta fysiska kännetecken.

Sen följer åtta stycken kroppsdelar till efter de ivriga läsarnas önskemål. Lite sorgligt känns det ju dock att det fortfarande är tomt på tionde och sista platsen på listan. Får mig litegrann att tvivla och undra om det här kanske bara är en aslarvig och sjukt egotrippad idé och Fan folk kanske tror att det här ska handla om att hålla på och smickra mig själv när det i själva verket ju är en slags associativa utgångspunkter, fast fan man kanske borde köra det under Aftonstunden i alla fall och inte göra nåt väsen av det och-

Kan ingen ta sitt ansvar för en überängslig bloggare och dra till med en kroppsdel till? Så kör vi sen?

"Rita bokostäver" är det senaste hos det här språkgalna lilla Trollet. Vi har fan inte visat honom hur det går till, men här ser vi bland annat ett E och ett par H...

...samt M som stilig muralmålning. Lyckat. Barn, kritor, väggar, känns som ett rätt universellt recept för kaos det här. Alla som varit igenom den här premiären upp med en hand.

För övrigt får man tillstå att om Trollet ska leka Banksy valde han en bra vägg. Det här är väggfasta garderobens kortsida, vitmålad. Tapeten strax till höger om bild hade varit betydligt sämre, exempelvis.

Skamlös reklam. Eller vänlig konsumentupplysning:

Playwright cabaret eller playwright slam kallas en i Sverige rätt ny företeelse som går ut på att dramatiker inför publik läser ur en egen pjäs under arbete. Det är ett opretentiöst och roligt sätt att ta del av ny dramatik för publiken, och ett sätt att testa nytt material för dramatikern. Ofta blir det jävligt skoj. Tio minuter fullt ös, sen ringer äggklockan och så är det nästa man/kvinna på scen.

Jag var med i ett av dom första slamsen (slamen? slammen? slammarna?) på svensk mark för ett gäng år sen, då i baren på Uppsala Stadsteater, och presenterade början på Zombievänner på min allra bredaste dalsländska.

Sedan ett par år är det Teater Scenario som håller den här fanan högt med sitt månads-arr Öl, vin och massa manus, som har blivit en lyckad mötesplats för etablerade dramatiker, nya röster och -faktiskt- en stor publik. På torsdag är det dags igen, och vem (bland andra) står väl på scenen med darrande knän om inte eder Farbro Kniven!

Jag kommer att läsa ur en pjäs som (troligen) heter Glömma och förlåta. Den har legat på is sedan dagen då jag gick på pappaledighet för strax över ett år sen, och det här blir startskottet för att äntligen börja arbetet igen. Till biennalen i början på juni är det tänkt att det ska finnas en färdig förstaversion. Peppar peppar.

Klockan sju drar det igång på Scenario på Hantverkargatan, men redan från klockan sex kan man komma och dircka bärs om man vill. Adress och mera info hittar ni här. Titta förbi vettja!

Söndagen bjöd på en hejdundrande vardagspremiär för hela familjen Kniv, av allra allra småborgerligaste märke. Vi packade nämligen in oss allihop i Sonja och åkte och veckohandlade.

Vi snackar Coop Forum Västberga. Vi snackar långlång inköpslista. Vi snackar jävla veckomatsedel! Vi snackar fylla frysen. Vi snackar tvåtusen spänn och en rabattcheck på 10% som faktiskt gör lite skillnad. Vi snackar sex papperskassar i bagageluckan på kombin. Vi snackar inte matchande träningsoveraller, men nästan.

Och det var fantastiskt.

Att strosa runt med en sån där kundvagn stor som en likkista i sakta mak, plockande grejer från dignande hyllor! Att impulshandla stekpanna och nya glas! Att ha ett Troll som sitter i det där utfällbara sätet på vagnen, det där som man aldrig har använt förut, koncentrerat plockande ner grejer i vagnen (även om hans bestämda uppfattning var att vi köpte för lite av allting). Känslan av att Nämen, det blev ju faktiskt billigare än man trodde! Och den djupa grottmänniskotillfredsställelsen i att lugga upp kassarna i lägenheten och veta är här ska det fan på sin höjd kompletteras med nån liter mjölk under den kommande veckan. Ugga bugga, duh family is provided. Good food.

Det var fan nästan som sex. Nästa gång ska vi pröva en sån där liten dosa där man scannar in varorna efter hand som man plockar dom. Visa mig det museibesök som toppar det!

Wir nähern uns die Biedermeier, som Oskar Matzerath sa.

Loppan och jag tar ju en sovmorgon var på helgerna. Igår var det jag som klev upp vid kvart i åtta, när Trollet vaknade. Sen tog jag det lätta alternativet och parkerade honom framför det här gänget en halvtimme, medan jag kvicknade till. Tack BBC. Jag menar det.

Klockan kvart i nio. Frukost. Matvägran. Viljornas kamp. Vi nådde ett slags kompromiss till slut. Ingen av oss var helt nöjd.

När jag som ivrig trettonåring frenetiskt började raka dom fattiga små fjun som spretade fram på den tiden suckade min pappa tungt och sa: "Om jag vore du skulle jag vänta så länge jag bara kunde med att börja med det där. Det är inte som att du kommer att raka dig för få gånger i ditt liv, tro mig". Fan vad rätt han hade. Numera rakar jag mig var tredje dag, och det känns fortfarande tröttsamt ofta. Klockan är runt tio.

Satt och skrev reff sent på fredagskvällen (vilket jag lipade om i ett inlägg), men kunde ju inte skicka iväg dom med "lördag 00:37" som avsändartid. Hej hej, jag har inget liv, liksom. Lördag klockan 10:55 är åtminstone lite bättre.

Tolvish. Medan jag satt vid datorn ritade Loppan och Trollet. Bokstäverna har Loppan förstås plitat (på Trollets begäran). Fast han krafsar ner riktigt snygga i:n, o:n och ö:n helt på egen hand, knatten!

Vid ett bloggar jag. Och fotar datorn från andra hållet för att det ska se lite mindre patetiskt ut. 

Idag ska vi hem till gräsänkan Linda och lilla Siri. Jag har lovat att laga maten. Här ligger kycklingen och marinerar för fullt.

Detta är Sonja! Alltså kombin med aktern hitåt, inte den urlarviga jävla SUV:en mittemot. Loppan och Trollet har åkt in till stan, jag ska komma efter med bilen. Vi ska nämligen köpa en bilbarnstol. Klockan är kvart över tre.

Barnsäkerhetsbutiken på Kungsholmen. Vi är på plats typ tio minuter innan stängningsdags och tas om hand av en stressad lirare som inte är så sugen på att jobba över och hans nyanställda kollega som inte för sitt liv kan klura ut hur kassan funkar. Montering av stolen ingår, men jag har inte hjärta att fota hans ovetande arsle där han hänger över baksätet. Det får bli Loppan och Trollet som står bredvid och ser coola ut istället. (Loppan tycker förresten att det är gravt pinsamt att hon har samma kläder som förre helgen. Så nu är det vederbörligen adresserat, okej?)

Vid fem har vi kommit hem till Linda och Siri i Tanto. Trollet är som en labrador för närvarande - ingen promenad är komplett om man inte har med sig en stor pinne hem.

Klockan sex. Busa med Siri. Det är så coolt att se att även nån som är så liten som Trollet har örnkoll på när nån är ännu mindre. Han var jätteförsiktig, och Siri tyckte såklart han var hur frän som helst.

Sjusnåret. Linda lägger Siri. Jag fixar med maten. Trollet ritar. Loppan fotar.

Klockan åtta. Mitt i middagen. Kycklinglår, klyftpotatis, sallad och en kall sås på gräddfil. Lite BBQ-stuk sådär. (Såsen blev för jävla lam tyckte jag). Trollet gillar av oklar anledning inte kyckling, utan fick sin älskade baskiska txistorra-korv istället. (På min tid åt vi sån där Dennis-korv med 14% kött och VAR JÄVLIGT NÖJDA MED DET!)

Klockan kvart över nio. Övertrött och lätt glass-speedad nakenfis kör sitt sista charmrejs. Bollar flyger, det skrattas hysteriskt, sånger påbörjas och förkastas. Det är glad kalabalik.

Tio i tio. Nere i varv. Saga med Linda. Stina Wirsén regerar, det visste ni väl?

Garp, som har delad vårdnad om en bil med Linda och Henrik, tittar förbi vid elvasnåret för att lämna nycklar. Mannen är ett socialt spänstfenomen och det är alltid skitkul att se honom. Sen hastar han vidare till en födelsedagsfest.

Midnatt. Småbarnsföräldrarna börjar slakna betänkligt, alla tre. Uppbrottet är nära. Lyxen att kunna åka hem i egen bil och styra sin hemresa helt själv är obeskrivlig. Lätt värt att dricka vatten när morsorna kalasar på rödtjut.

Hemma. Klockan är kvart över ett. Trollet är stoppad i säng. Vi plockar i ordning. Nån jävla magnetbokstav är på vift, precis som vanligt. Vi är trötta som fan. Om bara fem sex timmar ska alltihop dras fram igen.

Janne , jag är gärna (och oundvilkigt) djupt oense med dig i såväl fotbollsfrågor som kultur/juridik-frågor. Men jag vill verkligen inte vara osams med dig personligen.

Tonlägen i skrift är svårt (det vet jag som dramatiker tämligen väl, om inte annat), och det är lätt att retoriken blir uppskruvad. Ibland funderar jag på om man skulle vara frikostligare med dom där fåniga jävla blinksmileysarna i alla fall...

Jag gillar inte att vara osams med folk. Särskilt inte med folk jag faktiskt gillar och alldeles särskilt när det är i onödan. Och att älta tar energi. Jag skriver därför för första gången ett inlägg riktat till en enda person, och ber dig vördsamt om att ta en titt på dom kommentarsrutor där vi sluggat på varann hittills.

Jag hade det på känn, att bilden som kablades ut i media av en konstnär som ogenomtänkt och sensationslystet slösade bort skattepengar bara för att provocera inte riktigt var hela sanningen.

Idag berättar Anna Odell i DN om bakgrunden till det uppmärksammade tilltaget att bluffa sig in på psyk. Det handlar om egna erfarenheter och en seriös drivkraft att vilja diskutera psykvårdens sätt att handskas med människor, och en bestämd uppfattning om att det här var enda sättet att få fram vad hon behövde få fram. Jag tycker att hon har rätt bra på fötterna, faktiskt. Om nån verkligen har farit illa på grund av det hon gjorde så är jag givetvis beredd att ompröva den ståndpunkten. Vi får väl se vad som sägs i rättegången såsmåningom.*

Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att det som provocerar folk mest är inte att hon ljög sig in på psyk, utan att hon gjorde det som ett konstverk. Hade hon varit journalist och kallat det hela wallraffande och reportage så är jag helt övertygad om att bemötandet hade blivit ett helt annat. Även om hon hade haft exakt samma ambitioner. Vad tror ni?

*Tillägg 090510 Om det nu blir nån rättegång. Man ska inte glömma bort att än så länge är Odell bara polisanmäld, inte åtalad.

En dödsryckning innan jag släpper

taget: visst låter Glasvegas exakt som Jesus

and Mary Chain, fast sämre?