Vi sitter med våra kalendrar och planerar veckan efter Trollets inskolning, den då en förälder ska finnas på snabbt utryckningsavstånd om det blir kris:

-Okej, då jobbar jag hemifrån måndag, onsdag eftermiddag och fredag.

-Preliminärt. Jag måste ringa Gustav imorgon och stämma av så det inte är nåt sånt där obligatoriskt-för-alla-på-teatern som händer den veckan bara.

-Den enda dagen jag inte kan rucka på är tisdag. Då MÅSTE jag vara på plats.

-Jag skriver upp det, för säkerhets skull.

Och plötsligt börjar vi fnissa. För det känns så extremt mycket som om vi sitter och låtsas. Leker affär, liksom. Undrar hur länge det dröjer innan man bottnar i att sitta och lägga upp ett hämta-lämna-vem-vabbar-om-det-ska-vabbas-schema?

"Att känna sig lika instängd som e i parallell. "

Gå nu, mina älskade lärjungar, och sprid den över jorden! (För med potentiella allemansuttrycket "med en kniv" går det ju i ärlighetens namn löjligt trögt.)

Jag vill inte påstå att jag är nån brevduva, men det är inget större fel på mitt lokalsinne. Jag har oftast hygglig koll på vilket håll som är rätt håll (även om jag kan tappa bäringen bland till exempel Mälarhöjdens förrädiskt kantrande villagator), och i och med mina orienterarår är jag hyggligt stadig med en karta i näven.

Däremot är jag skitdålig med en kniv på att hitta grejer härhemma. Jag är den där killen som kan krafsa runt i lådan där saken jag söker faktiskt finns fyra gånger utan att hitta den. Jag är expert på att snabbt bläddra igenom pappersbuntar och missa det enda gröna kuvertet, om det är det jag letar efter. Jag är för slarvig och har för taskig uthållighet, så enkelt är det. Och som nåt slags ytterligt lågtstående toffeldjur är jag uppenbarligen totalt oförmögen att lära mig att man inte kan fräsa Jag kollade i byrån som du sa men där fanns den INTE om man inte gått igenom sagda byrå med nån slags jävla systematik. Det räcker inte att bara vispa runt lite.

Som om detta inte vore nog är jag dessutom sjukt disträ när jag håller på med nånting, vad som helst. Den där berömda Manliga Bristen På Simultankapacitet? Jag är dess Louis XIV. Loppan kan alltså, när hon har ett plockryck, berätta för mig vart hon lägger undan nånting, höra mig säga Bra okej, då vet jag, inte nöja sig med det utan be mig upprepa, höra mig i lätt förorättad ton upprepa vad hon sagt - och ändå har jag inte en jävla aning tio minuter senare.

I mitt föräldrahem var det pappa man skamset gick till när det var nåt man inte hittade. Varken min bror eller jag var några fenor på att hitta grejer, precis. Farsan dök däremot alltid några minuter senare upp, viftande med det eftersökta, och gnolande sin försmädliga tonlösa skrytvisa Familjens bäste letare, familjens bäste letare. Numera går jag till Loppan, och hon har ingen skytsång och ett mycket stort tålamod. Inte ens när jag emellanåt - åh patetiska patetik - ringer henne på jobbet för att irriterat fråga variHELVETE hon har gömt Trollets vantar/min mobilladdare/numret till förskolan/BVC-journalen/nåt-annat-som-behövs-för-att-vi-ska-kunna-lämna-lägenheten, så ber hon mig dra åt helvete. Hon kommer lugnt med ett ytterligt konstruktivt förslag. Oftast det första stället jag letade på och som jag sedan, likt en störd djurparksbjörn, återvänt till gång på gång på gång, stirrande tomt. Och där finns det (nästan) alltid.

Det är tur att jag inte lever på stenåldern. I ett jägar-samlarsamhälle hade jag varit så jävla rökt. Nötterna som vi samlade i Sabeltands-dalen igår? Öhm, få se nu... Jag hade klubbats till döds för stammens bästa. Möjligen med ett trubbigt föremål misstänkt likt en fårfiol.

...vill jag citera sorgligt underskattade Hamell on Trial. Don't kill heter låten, och den som sjunger är ingen mindre än Gud:

Once again you didn't understand me

or you disobeyed from what I can detect

From what I remember I did more than ask you

I commanded it, from what I recollect

What part of "Thou shalt not kill" don't you understand?

(...)

You say it's me that you worship

All you christians, all you muslims, all you jews

I'm going to say it one more time: DON'T KILL YOUR NEIGHBOR

Jesus Christ, this shouldn't be news!

I thought I etched this shit in stone?

Och i samma veva vill jag länka till ett otäckt och tänkvärt inlägg hos Hakke.

Med anledning av närmast föregående inlägg så slår det mig att Loppan och jag må vara ett välmatchat par - just nu är vi dock framför allt ett drillat team.

Så fort Trollet har somnat plockar vi upp alla leksaker och DVD:er som ligger i drivor över lägenheten, hänger upp kläder, tar sista disken och fixar en kopp kaffe och en termos te. Det går på tio miuter. Max. Vi behöver inte ens prata med varann, vi vet vad vi ska göra. Vi skapar fartvind. Vi är som en väloljad maskin.

Om det behövs sitter vi så vid köksbordet och reder ut saker och ting över te och kaffe. Planerar. Utvärderar. Plussar. Stöttar. Ventilerar farhågor. Kloka samtal mellan kloka människor med ett stort gemensamt ansvar.

Sen kraschar vi unisont. I allra bästa fall orkar vi nojsa lite. I näst bästa fall orkar vi se ett avsnitt av Lost. Men troligen slocknar vi lite till mans. Jag vegeterar framför min blogg-runda eller somnar med en bok, Loppan klipper med ögonen framför ett avsnitt av Morden i Midsomer. I sängen pussar vi varandra godnatt, redan på väg in i sömnen. Nära, ömt, varmt. Men på ett trött och lojt vis.

Make no mistake: passionen pyr därunder. Men ofta, som ikväll, ligger det flera lager av Team Trollet och trött, loj, luddig bomull ovanpå.

På Konsum framför gryn- och flinghyllan får jag plötsligt en flash av hur Loppans filtallrik stod på diskbänken efter frukost imorse, knappt halväten. Hon är säkert trött på müslin tänker jag, och hugger Saltås Dinkelmüsli (så satans ekologisk att polarisarna lugnt fryser till igen bara man viftar lite med den) som hon gillar men som det var länge sen vi hade.

Hon piper till när hon senare hittar müslin i skåpet. Hon hade nämligen imorse tänkt be mig köpa just den, men glömde bort det. Alla på en gång nu: Aaaaaaaaaw.

Hur outhärdliga är inte vi?

Jag var ju som sagt på BVC med Trollet i torsdags. Och med mig hade jag alltså (förutom lilla gula lappen och ett jädrans gott humör) en viss oro för Trollets längd och vikt. Samt, vilket Loppan och jag gemensamt hade kommit fram till under ett sent samtal, ambitionen att ventilera lite om hans krånglande med (lagad) mat det sista. Inget nytt under föräldrasolen, menar jag. Klart det på BVC måste finnas en sjuhimlans beredskap för att inkännande lyssna på den evigt eviga hitten han äter INGENTING just nu?

Så efter att det konstaterats att han inte stannat i växten (vilken ingen annan än min worst-case-autopilot-jävel hade trott heller) samt att han faktiskt tappat lite lite i vikt sen för två månader sen (motsvarande en bajsblöja, ska väl tilläggas), så började jag lite försynt:

-Vi tycker han äter dåligt nu.

-Matvägrar han? säger hon. Bekymrat.

-Ja, eller nej. Inte vägrar direkt, men...mycket av det som han brukade gilla-

-Äter han nånting alls? frågar hon. Bekymrat.

-Ja jo, han äter frukt och mos och gröt, men det är mest det här med lagad mat, sånt som han förut brukade gilla-

-Har ni prövat med yoghurt? Det är viktigt att han får i sig lite fett. Säger människan. Bekymrat. Och fortsätter med att tipsa om macka med leverpastej eller philadelphia-ost som han kan slicka av såhär. För han måste få i sig fett, vet du.

No shit. Och därmed är ju positionerna tillbakaflyttade så inihelvete långt in på komplett handfallen-territorium att om detta vore nyheter för mig så skulle Trollet ha dött svältdöden för ett halvår sen. Och då kickar brasomFAN-reflexen in hos mig. Nu handlar det absolut inte om att ventilera oro, tvärtom. Nu handlar det jävlarimig om att bevisa att jag är en bra förälder.

Det skulle ha blivit ett öppet samtal om hur vi får vårt kinkande barn intresserat av att pröva nya saker i matväg igen. Om hur jag bär mig åt för att återskapa en bra stämning vid middagsbordet när den blivit laddad med en massa frustration redan från start. Om det är värt något med principer i det här läget eller om vi bara ska kapitulera och ge honom vad han faktiskt kan tänka sig att äta.

Men på grund av BVC-mänskans sätt att bemöta så hör jag mig istället mig själv käckt vråla om hur helvetes bra allting i själva verket funkar: Nämen han äter oftast jättebra verkligen, mackor går åt i ett nafs och yoghurt får han varenda morgon och han dricker fullkornsvälling...va? Nej, inte när han hade diarré såklart, såpass koll har vi hörru, och jaa, för det mesta gillar han ju ris och korv och hemtrillade köttbullar...För hon är inte mitt stöd nu. Hon är nån som jag måste bevisa nåt för.

Hon kunde ju ha lyssnat istället för att haspla ur sig tips för idioter. Philadelfia-ost att slicka av. Ta dig i röven.

Samma kväll stekte jag pannkakor och vi satte oss till bords med inställningen att han äter väl vad han äter, och skiter det sig får det väl bli macka till middag då. Snafs sa det. Och nu har han ätit strålande i fyra dagars tid.

Precis som vanligt var det ingen som rörde några nötter under själva julen. Vem har plats för sånt när buken är fylld av kött, kött, sill, kött och potatisgratäng? Och precis som vanligt började nötknäpparen knaka så smått framåt annandagen, och knakar nu alltemellanåt medan nivån i nötskålen sakta med säkert sjunker.

Idag hälldes sista dosen av Besanas julblandning upp i skålen. Så jorå, nötrackarna gick alltså åt i år med, konstaterade jag nöjt och råkade ta en titt på den tomma påsen:

"Hasselnötens och pekannötens skal är polerat med vax (E903). Krakmandelns skal är blekt med svaveldioxid (E220)."

Och alltså Hakke får ju säga vad han vill, men jag tycker det är så jävla skönt med några som tar sitt ansvar. Finns inget som hade förstört julstämningen som oputsade hasselnötter eller såna där tråkiga, murriga krakmandlar i originalkulör.