Rulla en sten uppför en backe, för att sen se den rulla ner igen? I all evighet? Fnys. Löjligaste jag har hört.

Om påhittarna av den grekiska mytologien hade haft nån som helst koll på läget så hade Sisyfos straff varit att varje kväll plocka upp två miljoner Duplo-klossar, för att nästa morgon ha dom effektivt spridda över hela lägenheten igen. Gärna lömskt placerade så man trampar på dom.

Vi gjorde ett försök att mata ankorna igen i snöfallet, Trollet och jag. Jag såg dom häromkvällen när jag var ute och sprang. Då låg dom minsann och tryckte runt fontänen som håller mitten av dammen i parken isfri. Såg jävligt hungriga ut, tyckte då jag i alla fall.

Idag fanns dock inte en ankstackare i sikte. Igen! För andra gången fick jag slänga mitt medhavda bröd och försöka avhajpa fågelskrällena hos min son efter att ha hojtat NU, Trollet, ska vi mata ankorna i parken! hela vägen dit. Nåt är fel här. Dom har nåt på gång, ankjävlarna, och om jag får tro blicken dom gav mig när dom nobbade mina håvor senast så är dom up to no good. Tag varning.

På väg till centrum såg jag så på håll tre killar, nätt och jämnt pubertala, som gick och kastade fyrverkerier omkring sig. Såna där små raketer som tjuter lite och sen smäller, ni vet. Stöddiga som fan såg som ut, vinglade hit och dit på trottoaren, brölade lite. Helt enkelt dom senaste i den oändliga raden av fjuniga ynglingar som upptäcker den lama manlighetsmarkör som kallas hålla i en smällare när man tänder den, shalalalala.

Så jag avvaktade lite, stannade på trottoaren en bit bort. Jag vill ju inte att Trollet ska bli skotträdd. När det verkade ha tystnat med puffarna så rullade jag framåt igen - och upptäckte att dom just stod med tändaren i högsta hugg.

Och här kunde jag ju ha rutit Men GE FAN i det där, skitungar! Och avfyrat min allravuxnaste av rynkade pannor. Men jag gav, just idag, diplomatin en chans istället. Öj, grabbar! hojtade jag och fick två av dom att titta upp. Pekade så på Trollet i barnvagnen. Det räckte för att få en av dom att hejda armen på trean, acnemonstret som just stod och fipplade med tändaren. Kan ni vänta tills vi kommit förbi bara? sa jag. Så slipper han bli rädd. Dom nickade nackarna ur led. Och jag lovar att jag var tvåhundra meter därifrån när jag hörde nästa puff.

Dä finns höpp om'ett. (Sen är nästa steg kanske att inte hysta raketer omkring sig på gatan alls. Men nånstans måste man ju börja.)

Och eftersom jag (ibland, när det känns roligt eller oundvikligt - sällan samtidigt) tillhör den första kategorien börjar inlägget såhär:

Det finns två sorters människor. Dels finns det såna som min älskade Loppan. Hon har väldigt ofta lite ont nånstans på ett konstigt vis och blir småbekymrad över det. Om det inte går över blir hon lite mer bekymrad och tror i allmänhet att det nog är ganska farligt innerst inne. Jättefarligt kanske, och ärligt talat, det liknar ingenting jag har känt förut. Då ringer hon till sjukvårdsrådgivningen. Tack gode gud för sjukvårdsrådgivningen (som jag har hyllat förut), annars skulle Loppan lätt spendera ett par dygn om året i väntrum på Vårdcentralen. Och så är det nån klok distrikta som talar om för henne att hon nog troligen inte är döende. Och ibland att hon nog kanske ändå skulle kolla upp det för säkerhets skull. Då gör Loppan det. Nästa dag, om inte förr. Och blir lugnad och normaliserad och trygg och så är saken ur världen.

Dels finns det såna som jag. Som också hittar konstiga knölar och smärtor emellanåt (fast uppriktigt sagt inte hälften så ofta). Men till skillnad från Loppan gör jag absolut ingenting, framför allt inte pratar med nån med vårdutbildning. För då finns ju risken att det faktiskt visar sig vara något som inte är som det ska. Sen går jag runt och småoroar mig lågintensivt istället, gärna årsvis. Jag hade till exempel testikelcancer i ett par tre år, tills jag slutligen kollade upp knölen och den visade sig vara en ofarlig cysta. Just nu har jag förmodligen navelbråck sen en tre-fyra månader tillbaka. Varenda dusch står jag och petar på naveln som fan buktar ut lite på ett sätt den inte gjort förut, visst gör den? Och ändå är jag troligen månader, kanske år, ifrån att faktiskt ta mig till en Vårdcentral.

Därför var det inte utan att jag drog mig lite för att gå till BVC med Trollet idag. Vi har inte vägt och mätt honom sen i november, och då hade han inte vuxit alls på längden sen gången innan. Vilket inte var nåt problem den gången eftersom han ökade bra i vikt. Men nu har han ju dessutom haft två maginfluensor, samt en period av matkinkighet.  Inte bra.

I mitt sinne målades glåmiga bilder upp av ett Troll som fortfarande stod på 80 centimeter prick, och en bekymrad BVC-syrra som bokade tid för akut utredning för ett barn som uppenbart håller på att stanna i växten på grund av någon lömsk genetisk defekt i kombination med undernäring. Men domen faller ju inte förrän den där mätningen faktiskt sker, och kanske skulle man trots allt vänta nån vecka och han börjar ju faktiskt äta bättre igen nu och...

Trollet har vuxit tre centimeter sen november. Tack och jävla lov. Han har också gått ner lite i vikt. Inte riktigt lika mycket tack och lov. Förståeligt efter flunsor och diarréer, jodå. Men inte optimalt.

Operation Sum meat on dem bones alltså inledd. Vi ska fanemig varje mål hitta nåt du kan tänka dig att stoppa i dig, lilla envetne racksing. Kvällens strategi blev pannkakor med blåbär och det gick ner så det stod ut genom öronen, kan jag meddela.

Och nu kan jag dessutom sluta oroa mig för att han blir dvärg. Det är ett rätt bra facit för en dag.

Bästa: Lång och nästan uteslutande fantastisk pappaledighet med världens bästa Troll. 

Datum: 1:e februari, då världens klokaste bror blev världens klokaste filosofie doktor. 11:e september, då det var exakt ett år sen Trollets förlossning började, för den märkliga känslan att gå runt och veta minut för minut vad man gjorde för ett år sen. 25:e spetember, då Trollet tog sitt livs första steg lysande av stolthet.

Nya vänner: Mia Hellström, såklart. Och Kommunist-Johanna!

Nyanlända: Tora, Ruben, Vera och Siri. Välkomna fina ni!

Böcker: City of saints and madmen av Jeff Vandermeer, Anti-Christa av Amelie Nothomb, I Gorans ögon av Stefan Lindberg och Brorsan är mätt av Mirja Unge.

Konsert: Skweee-maraton i Midsommarkransen på Valborg. Grymt sväng, en distinkt känsla av att vara precis där nånting nytt och stort händer (vi var hundra pers och Fredrik Strage i en utkyld restaurang med läckande tak), samt att alltihop slutade med att polisen kom och upplöste kalaset. Vad mer kan man begära?

Skiva: Jag vet hur man väntar med Vapnet (nej ,jag vet att den inte kom 2008)

Låt: Perfect disaster med Mangrove. Hårdare och mera minimalistiskt sväng kan det inte bli - då går nacken av.

Teaterföreställning: Har sett pinsamt lite. Fem gånger Gud av Jonas Hassen Khemiri, originaluppsättningen på Regionteatern Växjö Kronoberg i regi av alltid grymma Sara Giese.

Film: Håll i er nu: Var inte på bio under 2008. Alls. Över huvud taget. Blir alltså en DVD-upplevelse. Capote, tror jag.

Resa: Till illegala teatergruppen Free theatre i Vitryssland. Imponerande och tankeväckande att möta några som offrar så mycket för det dom tror på - och lyckas göra skitbra teater samtidigt!

(Detta är Free theatres hemliga "scen", en sommarstuga ute i en slummig förort)

Hopp om livet: Skuggutredningen och tankesmedjan Det osynliga. Äntligen börjar vi kulturarbetare fatta att vi måste ta tillbaka tolkningsföreträdet.

Oas: Arholma, ack Arholma.

(Såhär klichéfint är det där, utsikt från dansbanan)

Pryl: Ljudboken. Tack gode gud för den (och Vafan är det här för skit? ibland också)

Häng: Öppna förskolan. Jag lever ett glamouröst playboyliv, verkligen.

Kulinariska upptäckt: Hunt's hickory- och honungmarinad.

Tradition: Matlag med Happy Sally. Varannan gång står man för huvudrätt, varannan gång för dessert.

Återkomst: ÖIS tillbaka i Allsvenskan 2009!

 (Fast det kunde man inte tro under just den HÄR skitmatchen, Brommapojkarna-ÖIS 1-0. Hade vi en jävla målchans under hela eländet?)

Pyssel: Behöver ni fråga?

Det här inlägget dedikeras enligt löfte till Frida, som snällt berättade hur man gör för att lägga in flera bilder i löpande text.

Huskorset presenterade härom dagen en klok tumregel om när det kan vara lämpligt att jula av. Vi har nu inget änglahår i vår gran, utan lyss istället till det gamla ordstävet:

Julen kastas höggligt uut

Då golfvet seer som mögligt ut

Den nu som synes ganska detroniserade Elit-Disney-granen hystades alltså idag resolut ut från franska balkongen, tackförkaffet. När den slog i backen släppte den alla barr som var kvar. Helt kal släpades den så till ett skogsmoras i närheten att åter bli till mull, gråsuggor, nån svamp och kanske en annan gran en gång i det nussiga kretslopp vi kallar Naturen.

Här hemma kommer vi att fortsätta hitta barr i vrårna till midsommar minst. Med en kniv.

Imorgon kommer 2008 i sammandrag-inlägget! Det måste det! Herregud, snart har man ju glömt det där gamla skåpåret!

Hej! (sms:ade jag producenten i mitten av december) Vi har haft vinterkräksjuka hela familjen, så jag ligger i lite ofas med saker och ting. Nu är vi dock på väg ut på andra sidan. Du har inputen på pjäsprojektet inför mötet med Teater Manu i din mailbox före jul. Kram!

Och hon svarade: Hej! Ta det lugnt du. Alla går på ledighet nu. Det räcker gott om vi har dina tankar om projektet när vi kommer tillbaka den 7:e januari. Kram och god jul!

Imorgon är det den 7:e januari. Errenån som tror att jag ens börjat med nån jävla input dårå? Errenån som blir överraskad om jag avslöjar att Nattmangling finns bland "Mina ord" i mobilens ordlista?

Det tål att sägas ofta och grundligt: Herregud vilken sopa man är.

En konstig dag idag. En alldeles vanlig lek- och stojförmiddag följdes av petande i lunch och vad som var tänkt att bli en liten vanlig lur på nån timme för Trollets del. Men eftersom sagda Troll uppenbarligen var matt efter sin enochenhalvtimmesvaka mellan halv fem och sex imorse (då han växlade mellan att gny ynkelt och ligga och titta rätt ut i dunklet med svarta, trolska ögon) slocknade han i tre hela timmar.

Det visste nu inte jag, så jag skyndade mig att skriva presentationstexten till Växjö som ska in på onsdag, knappade så in ett snabbt inlägg om bajs (håhåjaja) på bloggen och tog lunchdisken. Sen hade det gått en dryg timme och Trollet borde vakna när som helst.

Men det gjorde han alltså inte. Och jag vågade inte riktigt börja med nåt längre inlägg eftersom det inte går att spara utkast, och ingen av mina bloggvänner hade skrivit nåt nytt, och utanför skymde det medan jag satt och dumsurfade, och det kom sms om katastrof på sjukhus i Gaza efter Israels senaste ångvältande. Och till sist vaknade Trollet och ute var det mörkt och kallt och han åt gröt och clementin till mellanmål och fick äntligen på sig kläder och vi gick ut i kylan med vagnen för att möta Loppan på väg hem från jobbet.

Som sand mellan fingrarna, den här dagen. Tom och förslösad.

Jag borde ha läst en bok eller skrivit ett mail eller tagit tag i jobbgrejer. Eller bara suttit och tittat på honom när han sover (inte på allvar, då hade jag ju fan fått tråkspader efter fem minuter). För det är få såna här dagar kvar. Nitton för att vara exakt. Sen är min pappaledighet slut. Nu börjar det kännas på riktigt.

...skulle kunna vara den djupa och oförställda glädje du erfar när ditt barn efter ännu en diarré som övergått i ännu en förstoppning idag äntligen levererar helt vanligt bajs. Faktiskt är den här händelsen tillräckligt viktig för att du ska ringa din fru på jobbet (där det visserligen är helvetes lugnt idag, men ändå). Och även hon blir hemskt glad!

Lycka till med att förklara det för nån som inte har barn, menar jag.