Den värld Trollet navigerar i för egen maskin har vuxit det senaste, som jag redan varit inne på.  Och med ökat självständighet och rörlighet kommer ett helt nytt testande av gränser. Verktygen har han:

-Ett tydligt och envetet nej!

-Sitt patenterade jag sätter mig på huk och fejklipar för att det är så gräsligt synd om mig.

-Samt sina raska små ben som för honom dit han vill, inte dit hans mamma och pappa tycker.

Vi var ute och promenerade i näsbrännarkylan idag. För Trollet är det nämligen upptäcka världen till fots som gäller för närvarande. Vagnen är skit och dum (och verkar dessutom göra fasansfullt ont, av döma av vrålen när man sätter honom i den). Affären och tillbaks utan sherpas, var skissen.

Det kan ha varit världens absolut långsammaste promenad. Trollet skulle gå åt alla håll utom vårt håll, skulle sitta på marken och krafsa i snön i en halv evärderlighet, skulle klättra på just dom berghällarna vi inte tyckte han skulle försöka klättra på. Strålande humör! Men envis som en röd jävla get, ungen.

Det är nu det börjar på allvar. Det är nu man måste börja hålla i kompassen här. För grejen är att än så länge så är det så små grejer och det spelar ju egentligen ingen roll och han är så söt när han är rebell och självständighet och uppror är dessutom skitbra i lagoma doser. Fast vad är lagoma doser och vad tycker du är okej älskling och när går det för långt och hur sätter vi ner foten på ett bra sätt?  Det är nu vi måste börja lägga upp en strategi för (hu, här kommer det) uppfostran. Så man inte står där en dag med städskåpet fullt av curlingkvastar och hör sig själv säga saker som Sluta nu gubben, det gör jätteont på pappa när du knivhugger honom i benet.

Att vara lite lite salongsberusad efter att ha gjort tabberas på vinflaskan, höra sitt barn sova lugnt i rummet intill, höra Loppan fnissa över nåt hon läser på toa. Att ha väldigt mycket söndagskänsla i kroppen, men samtidigt belåtet kunna konstatera att det faktiskt bara är lördag. Att vara tillfreds, trött och liksom tacksam samtidigt. Väldigt mycket inte kattpiss.

Gårdagskvällen i all sin glamour:

Nähädå, kaskadspyan var såklart ingen engångsföresteelse inte. Trollet åkte på sin andra magsjuka på tre veckor, gjorde ett par Linda Blair-nummer till vid olika ättillfällen, åt däremot i stort sett ingenting (och vem kan klandra honom?), vägrade tyvärr också vätska annat än glimtvis samt levererade otrevligheter i andra änden så det emellanåt stod honom till armhålorna. Stackarn. När han väl var duschad (för sista gången) vidtog såptvagning av lägenhet, skrubbande och blötläggande av bajsiga kläder, stordisk, tvätt, hängning av tvätt och sen var klockan halv tolv pang tjong och kvällen typ slut. Jag läste bloggar, plirande med sömngrumsiga ögon. Loppan slocknade i soffan med sin bok. Tandborstingen kändes som en bergsbestigning och champagnekorkarna lös som tusenwatts halogenlampor med sin frånvaro.

Dagens trivsamma afton:

Magflunsan var av ett kort slag, och Trollet var redan idag helt symptomfri och på ett strålande humör. Promenad ute i en vacker och kall skymning, med Trollet skrotande omkring i sina stora stövlar, lycklig och upptäcktslysten. Sen tillagande av rådjursstek, ett veritabelt berg av dalsländska kantareller, sås och potatis - klassisk finhusman ända ner till den hemgjorda vinbärsgelén. Retrokarin och Kalle är nämligen på långväga besök den här helgen, och kom på middag. Trollet en riktig liten praktvärd, charmig, sprallig och full av bus (och lite fisig, men det är okej när man är femton månader och har haft risig mage). Som alltid så jävla mysigt att se Retrokarin och Kalle, skittrevlig middag och puttrigt nära samtal.

Nu plirar jag framför bloggen med sömngrusiga ögon och Loppan somnar möjligen på toaletten med sin bok. Men facit för dagen blir ändå rätt mycket större än igår.

Julias mamma brukar tydligen säga att det man gör den förste januari, det kommer att sätta tonen för hela det kommande året. Verkar som en väldigt hård deal att utgå från just förste januari, tycker jag. Hello Saferides January first and it's already clear/ it's gonna be another crappy year dyker osökt upp i huvudet. Men nu var vi ju faktiskt inte bakfulla alls över huvud taget i år. Om man tänker sig att gårdagen med sina ups and downs kommer att motsvara årets ups and downs, så blir det nåt sånt här:

Januari till mars - lugnt och stilla. Omvärld badande i fint väder beundras genom fönster.

April och maj - Frejdigt promenerande på livets stig. Rosor på kinden och solsken i blick.

Juni och  juli - Alltihop övergår i tröstlöshet och harvande och tunnelseende. Man är kall, hungrig och alla lunchrestaturanger i hela världen har stängt eller är överfulla. Tres Beckett.

Augusti - Man kapitulerar och äter funktionell barmat på O'Learys på Centralen (!) med ett Troll som bara vill springa omkring på golvet och fan inte äta. Vilket metaforiskt torde innebära att gilla läget, hur det nu kan tänkas se ut då.

September - En stor trötthet slår till alldeles för tidigt.

Oktober - Kaskadkräkning på köksbordet. Enstaka incident utan eskalation. Vågar dock inte tänka på vad det kan innebära metaforiskt.

November och december - Frid. Trötthet. Melankoli. Vag längtan efter något Något.

Luktar lite mellanår va?

Vi avnjöt nyårsafton hos Linda, Henrik och lilla Siri. Kilowatt-Kalle och Kristin var också där, beväpnade med lilla Vera som vi träffade för första gången. Således tre par med småbarn. Endiver med champinjoner, Hummer med sparris och risotto samt chokladtårta med chokladdragerad choklad (alltihop lika gott som det låter and then some). Genomgånde sansad dryckeskap med inslag av bilrealterad helnykterhet, hemgång vid pass halv två, och vuxenpoäng så det sprutade ur öronen. Samt trevligt som fan.

Själva tolvslaget intogs på balkongen, tio våningar upp med utsikt över Tantolunden, Årstabron samt Stockholms Södra förorter. Och även om man bortser från dom fyrverkerier som ett inte helt stadigt gäng avfyrade nere på gården och som small rakt framför balkongen vi stod på, så var det helt enkelt jävligt mäktigt. Och en tanke slog mig:

Jag utgår från att alla ni läsare har varit med om er beskärda del av lömiga och tandlösa nyårsfyrverkerier. En pappa i snowjoggings som hukande lufsar runt och försöker få raketer att bränna av i nån slags rytmisk sekvens, för att få den billiga bensinstationsblandningen av verka lite tjusig. Vilket misslyckas. Ett tamt knatter med nåt lite grönt som glimtar till en sekund följs av en minuts stiltje när en stubin slocknar. Tills den svettige fadern till sist får futt på tjutaren, som gör en båge på två meter och sen ligger och fräser patetiskt på marken i lätt ljusrött sken...Ni fattar vad jag menar.

Men den andlösa syn som drabbade oss igår, med smällar och knallar och ljussken och norrskenshimmel och en kokande cityhorisont som bara fortsatte och fortsatte och fortsatte - den bestod ju egentligen inte av någonting annat än väldigt många lama, misslyckade, billiga hemmafyrverkerier. Tusen svettiga pappor, mammor, osnutna ungar och fulla tonåringar skapade i den stunden tillsammans nånting mäktigt. Vilket dom förmodligen inte ens märkte, upptagna som dom var med sina vältande flaskor, avbrutna tändstickor och snedsiktade knallskott.

Det är riktigt vackert när man tänker på det.

Jag går faktiskt ut ur 2008 med årets nyårslöfte obrutet. Och det är dessutom ett av dom klassiska överbord redan klockan fyra på nyårsnatten-löftena. I slutet på april slutade jag snusa. Gjorde det på allvar den här gången, med en lång avgiftning med hjälp av plåster i fallande styrka och hård dosering av placebo-snus. Har inte rört tobak av något som helst slag sen dess - inte ett enda återfall! Jag är faktiskt nästan larvigt stolt.

Det enda andra (men även det rätt så tunga) exemplet på ett hållet löfte är det som jag implicit avgav när jag friade till Loppan strax nedanför Karlsbron vid Donaus strand i Prag nyårsnatten 2005. Och ja, jag vet att det teoretiskt hade varit ännu mera romantiskt att göra det på bron. Men om ni varit i Prag på nyår så vet ni att det är en oas för fulla italienska sjuttonåringar som skriker i falsett, och att alla dom ska upp på bron vid tolv. Tro mig, det var mysigare på strandpromenaden.

Och ja, när ringarna väl var köpta så var vi såklart tvungna att ta oss till själva platsen igen och föreviga. Det är när den här bilden tas ungefär två timmar tills planet går. Vi har ganska bråttom...

Utöver dessa två tunga undantag har jag inte mycket att skryta med på hålla nyårslöftes-fronten, nej. Sluta med tobak blev väl typ sjunde gången gillt. Börja träna igen gjorde jag till slut helt frikopplat från champagne-relaterad dödsångest. 2004:s fiffiga Skriva mera brev resulterade i ett (1) brev till Retro-Karin såvitt jag minns. 2006:s likaledes originella Se mera bildkonst blev ett pliktigt besök på Moderna när året var nästan slut. I år kör jag på ett tämligen ogenomtänkt Ha mera tålamod med tekniska prylar som jag nog knappt tror på själv...

Min favorit bland förflugna nyårslöften stod dock vännen Ola för för en massa år sen. Vi stod som traditionen då bjöd längst uppe på Johanneberget i Göteborg, hemmaraketerna ven patetiskt men livsfarligt runt våra huvuden. Och Ola höjde en knuten näve i triumf och skrek:

Ola: Och jag ska skaffa en tatuering!

Hans dåvarande flickvän E (i förfäran): Nej!

Ola: PÅ HALSEN!

Olas hals lyser fortfarande orört snövit, det behöver väl knappt nämnas?

GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!

Tittar på dom senaste inläggen och inser att jag framstår som en manodepressiv jojo på en stygg cocktail av tvättmedelsstruket uppåt- och nedåttjack. Och som en bräcklig, lipig sopa när det gäller allt tekniskt.

Grejen är att jag tror inte jag är sämre än dom flesta på tekniska prylar. Verkligen inte bättre, och givetvis fett mycket sämre med en kniv än alla mina ingenjörskompisar. Men inte totalt handfallen ändå. Vad jag däremot är sämre än dom flesta på är att hantera när teknik inte omedelbart funkar som det är tänkt. Min irritation, ilska och förtvivlan är helt oproportionerlig.

Jag menar, kolla Ventilen 14 härnedan och jämför med Ventilen 11. Det är i stort sett samma inlägg. Nåt på datorn skiter sig, jag försöker desperat styra upp det genom att göra som man ska enligt instruktionerna (exakt samma sak åtta gånger i rad), misslyckas skändligen och vill sen döda hela världen. Framstår väldigt friskt och sunt.

Jag tror det finns två förklaringar. För det första har jag svårt att i min vardag tillåta mig att bli arg. Som jag skriver i ett av mina första inlägg så är det ju hela skälet till att kategorien Ventilen finns. I verkligheten har, tror jag, dumma dumma jävla tekniska prylar blivit en av ganska få tillåtna kanaler för att få väsa otidligheter och planera massmord.

För det andra är jag bortskämd med att ha lätt för saker. Jag tenderar att fatta snabbt och ligga i lite framkant. Men när det gäller datorer saknar jag hela grunden (10 print "Kuk" 20 goto 10 räknas inte), samtidigt som jag håller på med renoveringsarbeten på åttonde våning. Som upplagt för Mömömö jag fattar iiiiingenting juuuu helvete helvete helvete fosterställning.

Min vana trogen är jag dock bra på att identifiera problem och tro att det är en lösning i sig. Det är det inte. Det här är nåt man behöver Jobba På. Kanske blir det (och här kommer TUNGA artilleriet) nyårslöftet för 2009?

Fortsatt Gott Slut!

(Och för dom av er som av nån anledning inte är experter på engelsk väveri-industriell historia och undrar vafan en luddit är, finns förklaringen till exempel här)

Kim, på Apples datasupport! Kim, min klippa, mitt ankare, mitt hjärtas trösterika suck i världen! Att klockan åtta en nyårsaftonsmorgon (när jag i ärlighetens namn faktiskt mest räknade med att få reda på öppettiderna av en telefonsvarare) efter bara några ynka pip i luren få hamna hos dig! Att med båda mina snövita poet-tassar skälvande få greppa din ludna cybernäve! Att utan omsvep få erkänna att jag är helt jävla värdo på sånt här och sedan bara låta mig ledas genom dunkla landskap vid din sida! Utan rädsla, utan ångest, utan vrede och (nästan) utan skam. Att få vara ett tillitsfullt och snorigt barn vid din sida, Kim! Att få höra din lugna näsvisslande andhämtning i luren tysta minuter i sträck medan installationsprogrammet lååångsamt tickar på som det ska. Att när alltihop faktiskt fan verkar gå vägen (när man uppdaterar via den sen tidigare installerade versionen och inte via hemsidan) ändå få höra att jag hänger kvar tills den är insynkad och klar.

Kim på Apples datasupport, min gårdagskväll blev så jävla sugig. Nu är jag så frejdig och glad och trygg igen. Hör mitt pärlande, livsbejakande ungsven-skratt AHAHAHAHA! Kim, jag är så lättad! Jag vill krypa upp i din famn i en långärmad och långbent pyjamas och alltid alltid höra din knappt ur målbrottet-stämma brumma att det kan bli sådär ibland med vissa säkerhetsprogram, tanka hem uppdateringar via programmet även i fortsättningen. Kim på Apples datasupport, jag vill inte skrämma dig på nåt sätt, men om du skulle vilja adoptera mig så är det helt okej med mig.