Mitt liv är fullt av saker som ständigt står med på mina att göra-listor - men aldrig nånsin tycks kunna ta sig högre upp än plats fem. Att lägga silikon i kakelskarven i badrummet har till exempel varit nåt jag ska ta tag i till helgen sen åtminstone nåt år innan Trollet föddes. Min klippbok, där jag sparar recensioner och programblad, ligger jämte en hög osorterade klipp och glor på mig uppifrån en bokhylla sen drygt ett halvår.

Just nu är det mina polisonger som aldrig tycks bli klippta. Det kan jag nämligen inte göra själv utan att öronen följer med, och att det är dags (med en kniv) att ansa fågelbona är både Loppan och jag rörande överens om. Sen glömmer vi prompt bort det. Kväll efter kväll, tills klockan är över midnatt och vi kommer fram till att vi inte orkar idag heller. Vi tar det imorgon istället. Och kvällarna går, alltmedan jag blir mer och mer lik bartendern Amos i Hem till gården.

Babysim steg två går mot sitt slut, och nåt tredje verkar det tyvärr inte bli. Ständigt nedläggningshotade Aspuddens badhus tycks nu faktiskt ha fått ett rivningsbeslut på sig, och att åka kommunalt strax över en timme till Solna för att baby-simma känns trots allt lite väl drygt. Känns synd på både sim och badhus, även om jag med tanke på dom ständiga förkylningar Trollet åker på efter baden där bara kan föreställa mig hur bakterierna frodas i det klorfattiga, fesljumna vattnet...

Kommer att sakna gruppen dessutom. Det är ett vådligt frejdigt och aktivt gäng med tåliga och äppelfriska ungar. Vilket gör att vi rusar fram genom övningarna så att instruktören blir alldeles matt. Det har hon sagt själv. Våra battingar åker rutschkana och torpeddyker och övar grepp och spark och fladdrar omkring i armkuddar med nonschigt jämnmod.

Vid dagens rutschkaneövningar, strax efter att Arturs pappa rutschat honom så häftigt att hela jävla kanan välte och gossen föll i vattnet under den (vilket han accepterade med två host och ett flin) utnämndes emellertid sagde Artur, Tristan och Trollet av sagda instruktör till Dom stora killarna som är helt vilda i vattnet. Alltså även jämfört med resten av gruppen, får man tänka sig då.

Och då höll det på att bli lite farligt. Nånting jävligt malligt tändes i ögonen hos två pappor och en mamma - mitt barn är en av dom vilda helt jävla crazy vattendjuren till barn, hon har aldrig sett nåt liknande, fan! Och sen blev rutschandet så vildsint och torpeddyken så långa och kolla jag håller inte ens i honom-tjuten borta vid gripräckena så högljudda att jag tror att det var bäst för alla att passet tog slut när det tog slut. Alla tre ungarna tyckte det var askul hela vägen in i kaklet, men hade vi fortsatt länge till så hade vi troligen börjat kasta i dom från kanten.

Det hela var lite som min pappa är starkare än din pappa. Fast tvärtom.

Jag åt lunch på ett thai-hak på Centralstationen idag, under en paus i ett effektivt och snabbt ärendespringande på stan. Trollet sov i vagnen medan jag skottade i mig finfin anka i rödcurry. Lunchtid var över, stället halvtomt.

Entre från vänster: medelålders kvinna modell övre tredjedelen, med en air av samhällets övre skikt om sig och en liten nätt rullväska. Jag skulle vilja skriva att hon bar päls, men det gjorde hon inte. Hon hade nån slags mockakappa med pälsdetaljer, och glasögon som såg dyra ut. Hon ställer sig bredvid den som står först i kön, som någon som verkligen har nåt på hjärtat. Och en millisekund efter att han levererat sin beställning sticker hon fram ett Förlåt mig - som en kobra. Hon är inte alls otrevlig, men pratar väldigt högt och liksom genom näsan. Som någon som är van att bli lyssnad på. Som om det finns ett lilla hon efter det där förlåt mig, som inte hörs.

-Förlåt mig. Vet ni var det finns en uttagsautomat för Handelsbanken här. Dom sa att det skulle finnas en precis här, men det enda jag kan se härutanför är några automater från Nordea och DOM har jag ju ingen nytta av. Var finns Handelsbanksautomaten?

Personalen är finemang på thai-mat men inga klippor på svenska, särskilt inte totalt mat-orelaterad. Tjejen i kassan mumlar nåt nej vet inte, och slagskeppet vänder sig därmed prompt till sushi-kocken och upprepar frågan. Han ser vettskrämd ut, viskar nånting och rycker på axlarna. Och hon säger (fortfarande inte direkt otrevligt) Ni vet inte. Nänä. Och sveper iväg ut med rullväskan fladdrande efter sig.

Och jag undrar bara vad som hände egentligen? Jag har mina pengar i Handelsbanken och är nöjd med det, men varför måste det tvunget vara en Handelsbanken-automat? Varför denna emfas på hur lite nytta hon har av Nordea? Är det ett utslag av mellankrigstidskapitalistisk uppfostran så till den grad att hon inte kan tänka sig att befatta sig med före detta statliga Nordea ens på bankomatnivå? Är det ett försök till solidarisk handling med sin bank i dessa kristider, sprunget ur  en missuppfattning att bankomathantering är nåt banker tjänar pengar på? Har Handelsbankenautomater större och tydligare knappar? Är det nån som kan förklara hur i all världen damen menade?

Finns det nån skönare känsla än att, innan solen mer än nätt och jämnt hunnit gå ner, ha fått iväg veckans samlade måste-mail?

Det är som när man gick på mellanstadiet och äntligen äntligen lyckats prestera en pliktskyldig sida till sin norska brevvän. Som alltid svarade med vändande post, den jäveln. Men det behövde man inte bekymra sig om just idag, när man med lätta steg och gott samvete rusade ut genom dörren till en vacker decemberskymning.

Det värsta med att ha somnat framför TV:n eller sitta och nästan sova framför datorn, (Nej, Anders, det är ingen som bloggar såhär dags. Nej Anders, inte kommenterar heller), kurig och grusig och tvär, är inte det oöverstigliga tandborstandet och ansiktstvättandet som väntar. Inte i sig i alla fall. Det är känslan av att det är gränslöst synd om en just därför, och att det borde finnas nån jävel att vara arg på. Men det gör det ju inte. Det är bara mitt eget fel fans skit mutter mutter.

Jag tror klockan två-på-morgonen-syndabock med inriktning på småbestyr är en framtidsbransch. Ska vi starta ett bolag?

Loppan, om du hinner se det här innan du går från jobbet:

Stockholm är trångt, jobbigt och fullt av otrevliga och obehagliga människor. Och idag kom besked om att dom höjer avgiften i vår bostadsrättsförening för femtioelfte gången på tre år.

Kan vi inte bara dra härifrån nu?

Jag packar första hjälpen-låda, nödraketer, GPS, 20 000 kronor i Krügerrand,dogtag, semaforer samt ett blåsrör med curare-doppade pilar.

Jag klär oss i kosmonautdräkter med stealthsuits under, nattgoggles, foträta skor med stålhätta samt (som avledande manöver) I'm with stupid-kepsar.

I eftermiddag ska Trollet och jag ut i julhandeln.

Jag har precis upptäckt att Duplo-bitar är fantastiska att stapla på höjden. Alltså, inte på det vanliga sättet med knölar och hål (det har jag vetat i flera år faktiskt), utan på dom släta kortsidorna. Eftersom dom är i gjuten plast är dom helt jämna till skillnad från exempelvis träklossar. Högt kan det bli innan det ens börjar darra.

Trollet tycker såklart det är roligast att riva omkull. Och allra helst höga torn. Men han pallar inte vänta. När jag fått upp tre bitar på höjden är han där och vispar till dom, flinar, säger tappa och tittar uppfordrande på mig. För det är visst roligt att riva småtorn också, men inte riktigt tillfredsställande. Ändå klipper han till redan på andra biten när jag börjar om.

Själv är jag killen som emellanåt nästan lyckats övertyga mig om att fem timmars TV-spelande är "ställtid", med följden att jag till slut fått sitta och jobba frampå småtimmarna med en känsla av att det är gränslöst synd om mig.

Trollet har börjat pussla lite. Han har ett sånt där med stora träfigurer med utstickande pluppar som ska passas in i en jungel. Den absolut enklaste pusselbiten är en fjäril. Den är en tredjedel så stor som nån annan bit och formad som en halvcirkel. Baggis, tycker även Trollet, knixar ner den i rätt hål, applåderar sig själv och säger jääää som alltid när han tycker han ska ha cred. Dom andra pusselbitarna är intressanta tills han misslyckats med exakt ett försök. Då återgår han till fjärilen.

Själv får jag verkligen örfila mig själv bort från säker mark nästan oavsett vad det gäller. Jag får ge mig själv svåra premisser när jag skriver för att tvinga mig åt nya håll, jag får verkligen intala mig att det är okej att misslyckas, jag får tvinga mig själv att tacka ja till saker som jag inte på förhand vet hur dom ska göras. För min första impuls är faktiskt alltid att sitta där med fjärilen, igen och igen. Kolla mig då. Jääää.